Nej, jag är inte partipolitiskt ansluten på något sätt. Men det är ingen hemlighet att jag "sympatiserar med arbetarrörelsens värderingar", speciellt den tidiga arbetarrörelsen.
Det är inte heller någon hemlighet att jag är intresserad av kulturtidskrifter. Synd bara att så många av de mest läsvärda litteraturtidskrifterna redan är nedlagda, en process som har accelererat under senare år. Jag saknar bland annat Komma, BLM, Vår Lösen och Post Scriptum, för att bara nämna några av de jag brukade följa och ibland även medverka i.
Desto roligare då - återigen - att bli tillfrågad av chefredaktör Suhonen att lämna dikter till den socialdemokratiska tidskriften Tiden.
Är Tiden en kulturtidskrift? Det beror förstås på hur man definierar, men jag tycker definitivt det.
Tiden är en klassisk idéburen tidskrift, grundad av Hjalmar Branting 1908. En längre tid har den väl levt ett liv i skymundan, men den verkar ha fått en nytändning under de nya redaktörerna Kristin Linderoth och Daniel Suhonen. En titt på det hittills utgivna nr 1/2012 (om de asociala ingenjörerna) och genomläsning av några av de viktigaste artiklarna visar att Tiden är seriös och tillgänglig som Fokus men samtidigt vassare än Ordfront Magasin. Det bådar gott.
Dessutom tar Tiden upp den fallna manteln från tidigare decenniers breda litteraturtidskrifter genom att publicera både dikter och artiklar om litteratur och konst.
Enligt redaktörernas förord i det senaste numret vill de se Tiden som en "länk mellan arbetarrörelsen och kulturarbetarna". Det är något som verkligen behövs i en tid när kontaktytorna mellan poesin och samhället i övrigt snarare har minskat. Där kan Tiden vara en motkraft. Daniel Suhonen har tidigare också visat sin tilltro till den kommunikativa dikten genom att publicera dikter både av mig och arbetarpoesins klarast lysande stjärna, Jenny Wrangborg, i Tvärdrag som han tidigare var redaktör för.
I det senast utgivna numret publiceras således en diskussion om den politiska poesin under rubriken "Kulturens diversearbetare", mellan Helene Rådberg, Jenny Wrangborg och (den allestädes närvarande) Aase Berg. Artikelförfattaren Rasmus Landström drar sig inte för att ta upp språkmaterialismen (utan citationstecken) till diskussion i ett samtal där Johan Jönson är den i sin frånvaro mest omnämnda författaren. De intervjuade som samtliga presenteras som "samtida, radikala poeter" är långtifrån ense om den politiska poesins vägar.
Nå, hur som helst är jag väldigt glad att själv förhoppningsvis få medverka i ett sammanhang där man blir sedd både som social och politisk diktare, och inte enbart existentiell, vilket jag självklart är. Om mina dikter nu kommer med i nästa nummer, som för övrigt ska handla om arbetsmarknaden.
Ett smolk i glädjebägaren dock. De senaste dagarna har det kommit upp en nyhet i media som har att göra med redaktör Suhonens ställning. Kommer han att få fortsätta som redaktör på heltid för Tiden, eller kommer han att tvingas gå ner på halvtid? Socialdemokraterna vill uppenbarligen göra besparingar på sin ledande tidskrift för idédebatt, något som lett till intressanta inlägg hos bland annat Ulf Bjereld om vad orsakerna är till detta. Se även Enn Kokks blogg.
Kan det vara så att artiklar som denna ligger Daniel Suhonen i fatet? Hoppas sannerligen inte.
Men det är ingen tvekan att redaktörer som har stöttat mig ofta har fått sina tidskrifter utsatta för besparingar. Men de brukar alltid komma igen. Tiden är för viktig för att något ska få hända med den. Det måste även socialdemokraternas VU inse.
Här är några redaktörer som har stöttat mig genom åren:
Lars Andersson, Peo Rask, Boel Schenlaer, Daniel Suhonen...
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2012-03-31
2012-03-30
Earth hour
Ja, jag vet att det här mest är en symbolhandling - men glöm den inte ändå!
De rätta tiderna för släckning i Sverige: är 20.30 till 21.30. Den 31/3/12.
De rätta tiderna för släckning i Sverige: är 20.30 till 21.30. Den 31/3/12.
2012-03-28
Utförsäljning - Riskkapitalets sjukhus får våra skattade pengar...
...men betalar knappt sin skatt:
"Capio S:t Göran har utretts av Skattemyndigheten med anledning av att bolaget betalat endast 16 700 kronor i skatt på en vinst på 481,6 miljoner kronor (Dagens Industri 7/10 2011). I går blev det klart att alliansen i Stockholm, med Filippa Reinfeldt i spetsen, låter just detta riskkapitalbolag, Capio, fortsätta som ägare till St Görans sjukhus."
Läs mer på Aftonbladets web.
Och här finns en liten granskande text om hur det Väldigt Fint allting blir när man säljer ut förskolor billigt för köparen, men dyrt för alla andra.
Och här skriver Anders Sparring om samma fenomen, ur närperspektiv.
"Capio S:t Göran har utretts av Skattemyndigheten med anledning av att bolaget betalat endast 16 700 kronor i skatt på en vinst på 481,6 miljoner kronor (Dagens Industri 7/10 2011). I går blev det klart att alliansen i Stockholm, med Filippa Reinfeldt i spetsen, låter just detta riskkapitalbolag, Capio, fortsätta som ägare till St Görans sjukhus."
Läs mer på Aftonbladets web.
Och här finns en liten granskande text om hur det Väldigt Fint allting blir när man säljer ut förskolor billigt för köparen, men dyrt för alla andra.
Och här skriver Anders Sparring om samma fenomen, ur närperspektiv.
2012-03-26
Veckans bllder: Tucker Smith och Dick Bengtsson
Jag vet inte vad som är det mest anmärkningsvärda med den här målningen; troligen att den är målad på 90-talet. Således på långt håll besläktad med den "nya" fotorealismen i Norden. För att vara en sådan är den ju relativt fri från nostalgiskt material-sentiment. Däremot är den helt retro vad beträffar motiv och penselföring. Och så själva "storyn" då: Cowboys i ett bergspass. Jag tror att jag gillar den här bilden på ungefär samma sätt som jag kan gilla att se en gammal cowboyfilm, inspelad i Nevada eller Colorado. Det här motivet är från Wyoming. Egentligen är det bara den blå tonen på berget, det gröna i granarna och det grå i stenen, som är något att ha. Tänk bort det andra.
Intressantare blir det om man visar Smiths bergsbild tillsammans med "Bergsvandring" av Dick Bengtsson, (målad på 70-talet tror jag). Kopplingarna kan ni fundera på själva. Eller så kan ni rekvirera Hjärnstorms nummer om Dick Bengtsson. Om det nu finns ett enda ex kvar.
(Om Tucker Smith: From a spacious studio on almost 300 acres of land about 50 miles southeast of Jackson Hole, Wyoming, Tucker Smith paints views of the surrounding landscape and wildlife. His easel belonged to long-time Montana artist Edgar Paxson and came to him through Shorty Shope, a member of the Cowboy Artists of America.
He and his wife, Jean, moved to Wyoming in 1993.)
2012-03-24
Dagsdikt: Om att avvisa
At afvise
Bjerge
afviser aldrig
poesi,
heller ikke skyer
heller ikke vand
heller ikke stjerner.
Mennesker
afviser altid
poesi
af frygt
af had
med snak.
Ur Shuntaro Tanikawa: “Minimal”, till danska av Susanne Jorn.
Hämtad från Kirstens blog.
Bjerge
afviser aldrig
poesi,
heller ikke skyer
heller ikke vand
heller ikke stjerner.
Mennesker
afviser altid
poesi
af frygt
af had
med snak.
Ur Shuntaro Tanikawa: “Minimal”, till danska av Susanne Jorn.
Hämtad från Kirstens blog.
2012-03-23
Bästa citatet ur Ingrid Elams "Jag. En fiktion"
Det här tycker jag är det bästa citatet hittills under läsningen av Ingrid Elams "Jag. En fiktion". Det handlar om Emily Dickinson, och är både välformulerat och inkännande:
"Mot mitten av 1900-talet gavs hennes samlade dikter ut och hon förvandlades då till en modernismens stormsvala, med det universella centrallyriska jag som ligger så nära ett universellt du att läsaren likaväl som författaren kan vara ett 'jag'"
Ingrid Elam delar som synes inte den negativa inställning till centrallyrik och jaget i litteraturen som bara allt för många kritiker gett uttryck för under det senaste decenniet (även om utgivandet av Lars Noréns "En dramatikers dagbok" 2008 på sätt och vis blev en vändpunkt och gjorde ett självbiografiskt användande av jaget tillåtet igen.)
En kritiker som däremot trappat upp sin kritik av vad hon kallar för "eftersackande centrallyriska dikter" är Aase Berg. I två lyrikrecensioner i följd, här och här, har hon gått till angrepp mot i tur och ordning centrallyrik, läsartillvända dikter, romantik, outsidermän och en viss sorts metaforik. Hon har samma agenda som Anna Hallberg hade i den här gamla artikeln, bara med ett lite högre tonläge.
Det handlar inte enbart om jaget i litteraturen, utan om en manlig outsiderromantik som hon vänder sig emot; men då blir min fråga: Varför skulle inte en kvinna kunna vara outsider? För mig framstår det som fördomar.
Att som Aase Berg gör mer eller mindre döma ut centrallyriken som föråldrad förefaller mig över huvud taget inte speciellt smart, då den i stort sett är identisk med den stora traditionen inom världspoesin. Det är en tradition som är möjlig att förnya i varje givet ögonblick!
Överkurs: Den intresserade kan ju se hur Aase Bergs artikel om poesiantologin "Hallon och bensin" är full av motsägelser. Hon säger i första raden följande: "På senare år har antalet antologier med poesidebutanter klingat av till nästan noll". I nästa stycke säger hon att "nio poesiantologier av tio" mest består av "halvgulligt läsartillvända, lite eftersackande centrallyriska dikter." Men om det i stort sett inte längre ges ut några antologier - vilket ju är sant - vilka jämför hon med då? Aase Berg driver av litteraturpolitiska skäl kampanj mot en typ av lyrik och poesiantologier som nästan redan är utrotad.
"Mot mitten av 1900-talet gavs hennes samlade dikter ut och hon förvandlades då till en modernismens stormsvala, med det universella centrallyriska jag som ligger så nära ett universellt du att läsaren likaväl som författaren kan vara ett 'jag'"
Ingrid Elam delar som synes inte den negativa inställning till centrallyrik och jaget i litteraturen som bara allt för många kritiker gett uttryck för under det senaste decenniet (även om utgivandet av Lars Noréns "En dramatikers dagbok" 2008 på sätt och vis blev en vändpunkt och gjorde ett självbiografiskt användande av jaget tillåtet igen.)
En kritiker som däremot trappat upp sin kritik av vad hon kallar för "eftersackande centrallyriska dikter" är Aase Berg. I två lyrikrecensioner i följd, här och här, har hon gått till angrepp mot i tur och ordning centrallyrik, läsartillvända dikter, romantik, outsidermän och en viss sorts metaforik. Hon har samma agenda som Anna Hallberg hade i den här gamla artikeln, bara med ett lite högre tonläge.
Det handlar inte enbart om jaget i litteraturen, utan om en manlig outsiderromantik som hon vänder sig emot; men då blir min fråga: Varför skulle inte en kvinna kunna vara outsider? För mig framstår det som fördomar.
Att som Aase Berg gör mer eller mindre döma ut centrallyriken som föråldrad förefaller mig över huvud taget inte speciellt smart, då den i stort sett är identisk med den stora traditionen inom världspoesin. Det är en tradition som är möjlig att förnya i varje givet ögonblick!
Överkurs: Den intresserade kan ju se hur Aase Bergs artikel om poesiantologin "Hallon och bensin" är full av motsägelser. Hon säger i första raden följande: "På senare år har antalet antologier med poesidebutanter klingat av till nästan noll". I nästa stycke säger hon att "nio poesiantologier av tio" mest består av "halvgulligt läsartillvända, lite eftersackande centrallyriska dikter." Men om det i stort sett inte längre ges ut några antologier - vilket ju är sant - vilka jämför hon med då? Aase Berg driver av litteraturpolitiska skäl kampanj mot en typ av lyrik och poesiantologier som nästan redan är utrotad.
Världspoesidagen; med flashback till debatten 2004-2005
"Vad gjorde du i poesikriget, pappa?"
"Sköt några fiender."
2012-03-20
2012-03-19
Travesti på berömt uttalande
Kön ringlar lång till soppkök utanför S:ta Clara kyrka. Foto: Henrik Westman.
"Har barnen inte mat
kan de väl äta mariekex"
- Peter Lindforss
2012-03-18
2012-03-17
O´Hagans motgift
Om jag någon gång skulle känna en längtan tillbaka till Skottland, en romantisk längtan, fylld av minnen, så är Andrew O´Hagans ”Be near me” det rätta motgiftet. Jag har visserligen passat mig för Skottlands större städer, där man redan på 80-talet anade en långtgående arbetslöshet med fula sociala konsekvenser. Jag for till yttersta kusten, till Hebriderna. Naturen var som gjord för ett solnedgångspoem jag aldrig skrev. På Isle of Skye, i O´Hagans roman kallad ”Isle fucking Skye”, fanns bara havet och solen mellan mig och Amerika.
O´Hagans roman utspelar sig inte långt därifrån. Vi befinner oss på den skotska västkusens insida, Ayirdrich county, där fattigdomen är tät som regnet, och allt vad som funnits av småindustri flyttat någon annanstans, medan de före detta arbetarna är ”on the dole”, sitter framför TV.n eller gör en och annan meningslös raid till puben där inte mycket händer. Inte ens en kväll med qviz längre.
Till denna håla anländer en katolsk präst. Jag räknar till den tredje romanen i mitt liv där en katolsk präst är huvudfigur; de tidigare var Graham Greenes whiskypräst, och Bernanos lilla helgon i en fransk håla. Båda underbara böcker. O´Hagan är ungefär lika lätt att ta till sig. Han skriver med en fast och framåtstävande rytm som sjunger, på det där sättet jag utan all rasism vill kalla keltisk. Rytmen får ljuda genom en snygg, träffsäker prosa, men under ytan finns som sig bör de djupa komplikationerna.
Oskulden möter unga slynglar, manliga, kvinnliga, och dras in i sin snällhets omhändertagande och dunkla överdrifter. Man fattar ganska snabbt att den naive, lite mesige, prästen är på väg att bli förförd. Hans skuggsida har hunnit upp honom i obygden. Han dras mot den värsta unge slyngeln, som är vacker och charmerande obehaglig. Resten kan liksom bara gå utför.
Jag tycker om den här boken. Det är något så fruktansvärt vemodigt med den väluppfostrade bögen från Balliol som förförs av det svarta och destruktiviteten, hos den han attraheras av. På sätt och vis är hela romanen enkel som en ballad; sorgeliga saker hända, när man blir kär i fel person. Men den ungdomliga och trixiga destruktiviteten är – förstås, O´Hagan är ju inte idiot – kopplad till en social misär, en teckning av livet som det blev, efter att den ekonomiska globaliseringen gjort sitt, och lämnat både arbetare och ungdomar i sticket på orter där det inte längre lönar sig att hålla igång ens en sketen fiskfabrik.
Det norrländska ”vi flytt int”, råder inte i Dalgarnock, on the Ayrshire coast, alla vill flytta, men ingen får arschlet ur vagnen. Hoppet är domnat, i soffan hos överviktiga fäder och klagande mödrar. Återstår den spänning som kriminalitet och drogmissbruk ger. Och även i detta lågland finns det grader; att sniffa lim kan aldrig vara coolt ens i den utsocknes drogkulturen. I stället kan man locka en tafatt homosexuell präst till att pröva Ecstasy, och trampa i det sexuella klaveret.
Dalgarnock är kanske lite, lite värre, än sina svenska motsvarigheter i (små)städernas ungdomsgäng. Men det är nog mest som jag hoppas. För att inget motgift finns.
Vill man läsa mer om O´Hagans bok, finns en Guardian recensent här.
O´Hagans roman utspelar sig inte långt därifrån. Vi befinner oss på den skotska västkusens insida, Ayirdrich county, där fattigdomen är tät som regnet, och allt vad som funnits av småindustri flyttat någon annanstans, medan de före detta arbetarna är ”on the dole”, sitter framför TV.n eller gör en och annan meningslös raid till puben där inte mycket händer. Inte ens en kväll med qviz längre.
Till denna håla anländer en katolsk präst. Jag räknar till den tredje romanen i mitt liv där en katolsk präst är huvudfigur; de tidigare var Graham Greenes whiskypräst, och Bernanos lilla helgon i en fransk håla. Båda underbara böcker. O´Hagan är ungefär lika lätt att ta till sig. Han skriver med en fast och framåtstävande rytm som sjunger, på det där sättet jag utan all rasism vill kalla keltisk. Rytmen får ljuda genom en snygg, träffsäker prosa, men under ytan finns som sig bör de djupa komplikationerna.
Oskulden möter unga slynglar, manliga, kvinnliga, och dras in i sin snällhets omhändertagande och dunkla överdrifter. Man fattar ganska snabbt att den naive, lite mesige, prästen är på väg att bli förförd. Hans skuggsida har hunnit upp honom i obygden. Han dras mot den värsta unge slyngeln, som är vacker och charmerande obehaglig. Resten kan liksom bara gå utför.
Jag tycker om den här boken. Det är något så fruktansvärt vemodigt med den väluppfostrade bögen från Balliol som förförs av det svarta och destruktiviteten, hos den han attraheras av. På sätt och vis är hela romanen enkel som en ballad; sorgeliga saker hända, när man blir kär i fel person. Men den ungdomliga och trixiga destruktiviteten är – förstås, O´Hagan är ju inte idiot – kopplad till en social misär, en teckning av livet som det blev, efter att den ekonomiska globaliseringen gjort sitt, och lämnat både arbetare och ungdomar i sticket på orter där det inte längre lönar sig att hålla igång ens en sketen fiskfabrik.
Det norrländska ”vi flytt int”, råder inte i Dalgarnock, on the Ayrshire coast, alla vill flytta, men ingen får arschlet ur vagnen. Hoppet är domnat, i soffan hos överviktiga fäder och klagande mödrar. Återstår den spänning som kriminalitet och drogmissbruk ger. Och även i detta lågland finns det grader; att sniffa lim kan aldrig vara coolt ens i den utsocknes drogkulturen. I stället kan man locka en tafatt homosexuell präst till att pröva Ecstasy, och trampa i det sexuella klaveret.
Dalgarnock är kanske lite, lite värre, än sina svenska motsvarigheter i (små)städernas ungdomsgäng. Men det är nog mest som jag hoppas. För att inget motgift finns.
Vill man läsa mer om O´Hagans bok, finns en Guardian recensent här.
2012-03-15
Pressmeddelande från Poeter mot marknadshyror
Norrmalms hyresgästförening inbjuder alla ”Poeter mot marknadshyror” till en kväll med slam och öppen scen 15 mars kl. 19.00 på Biljardpalatset, S:t Eriksg. 52.
Alla är välkomna att läsa sina egna eller andras dikter, eller matcha sig mot andra i slamformatet.
Alla är välkomna att läsa sina egna eller andras dikter, eller matcha sig mot andra i slamformatet.
2012-03-13
Raderna: Enckell
Genom livets höga port du glider.
Genom livets höga port du glider,
där himmelen spänner sin oändlighets bågvalv
och alla stjärnor lysa i ornament av evig skönhet,
du glider på din farkosts lätta blomblad,
så vist och så säkert som om du själv styrde
in på den väg
du aldrig valde.
Rabbe Enckell (1903-1974)
Genom livets höga port du glider,
där himmelen spänner sin oändlighets bågvalv
och alla stjärnor lysa i ornament av evig skönhet,
du glider på din farkosts lätta blomblad,
så vist och så säkert som om du själv styrde
in på den väg
du aldrig valde.
Rabbe Enckell (1903-1974)
2012-03-11
2012-03-03
En promenad på norra Kungsholmen
Idag har jag gått på Pär Lagerkvists Gata.
Gav den mig ångest? Ja, det gjorde den.
Det var de nyrikas gata
i ett planerat, själlöst kvarter.
Gav den mig ångest? Ja, det gjorde den.
Det var de nyrikas gata
i ett planerat, själlöst kvarter.
Peter Lindforss: "I sat in a sportsbar"
I sat in a sportsbar
the women in the booth next to mine
were discussing their autistic sons
I concentrated on the game
the women in the booth next to mine
were discussing their autistic sons
I concentrated on the game
Carl Folckers dikter från 50-talet
Vi på tidskriften Aurora (jag är ansvarig utgivare) jobbar nu med ett nummer om 50-talsromantiken och dess roll inom svensk poesi.
"Med inspiration från 50-talet" således. Tidigare okända förstahandskällor kan fortfarande dyka upp och så att säga inta sin rättmätiga plats i historieskrivningen.
Genom en slump kom vi i Romantiska förbundet i kontakt med författaren Carl Folcker. I början av 50-talet (1953) gav han ut stencildiktsamlingen "På återvägen" på Metamorfos förlag. Diktsamlingen såldes snabbt slut - några större upplagor rörde det sig naturligtvis inte om - och har inte funnits tillgänglig sedan dess. I fjol, efter över ett halvsekels tystnad som poet, återkom han med en nyutgåva av samma diktsamling, utökad med den planerade uppföljaren "Strandsång" från 1954. Den sistnämnda var planerad att ges ut av Metamorfos men manuset förkom i den allmänna oredan kring förlaget vid den här tiden.
Carl Folckers bok med ett informativt förord om skeendet på Metamorfos förlag finns utgiven under titeln Ekon från femtiotalet. Med tanke på Folckers även personliga vänskaper med några av den tidens mest framträdande poeter som Petter Bergman och Ingvar Orre m.fl. är boken ett viktigt tillskott till litteraturen om 50-talet.
Så här skriver Carl Folcker bl.a. om tidsandan:
Mitt bibliotek ökade raskt i omfång och eftersom det inte fanns någon TV, heller inga datorer med nätverk och spel av skiftande slag och inte mycket av intresse i den existerande radiokanalen heller och eftersom nöjesutbudet för ungdomar i största allmänhet var ganska skralt så kunde jag ägna mycket av min fritid åt läsning. Det var också naturligt att jag fick upp ögonen för de olika kulturtidskrifter som fanns på den tiden som Bonniers Litterära Magasin (BLM), Horisont, Ord och Bild och Prisma. För den nyaste litteraturen efterträdde den ena publikationen den andra med namn som 40-tal, Femtital, Medan lagrarna gro, Utsikt och Upptakt.
Det tidiga 50-talet var alltså en dynamisk och gynnsam tid för unga litteratörer, inte minst för att det ångestladdade fyrtiotalets spänningar och oro i och med att kriget tog slut övergick i andra stämningar som gav utrymme åt optimism och framtidstro och kanske rentav en ny romantik. Atombombsskräcken och det kalla kriget med byggandet av Berlinmuren 1961 som lågvattenmärke skulle dock ganska snart förmörka världen."
Ja, en speciell sorts tid, men som synes också en speciell möjlighet för litteraturen. Var har vi dagens motsvarigheter på kulturtidskrifternas område, kan man undra? Varken etablerade litteraturtidskrifter eller unglitterära tidskrifter håller längre den kvalitetsnivån. Det finns inte heller den rikedomen i utbud, i stället har vi då som bekant - Internet.
Men hur står sig själva poesin; alltså Carl Folckers egen?
Jo, när debutsamlingen Strandsång är som bäst rymmer den charmigt impressionistiska anteckningar, skissartade dikter vars fräschör ännu lever. (Det är skillnad på ofullbordade dikter och skisser som är så att säga färdiga redan från början. De här dikterna tillhör det sistnämnda slaget.) Eller tycker någon att det är alltför tidstypiskt skrivet av en 21-åring?
söder
mörkt vin
i kvällens glänsande glas
: solens sista rosor
ropande rött crescendo
Den planerade uppföljaren Strandsång som alltså inte förrän nu finns tillgänglig för en publik är en betydligt större satsning, som genom årstidsdikter följer säsongen från sommar till vinter. Kanske hade den lett till Carl Folckers genombrott om den hade kommit ut i rätt tid, men om detta vet man intet. Diktsamlingen innehåller också en rad porträttdikter kring valfrändskaper i konst och litteratur. Den här, om Vilhelm Ekelund, är fin:
VILHELM EKELUND
Han vandrar över Skånes slättland.
Han minns en vårkvällsskymning,
trädens tystnad, sång som skygg
ur själen steg.
Nu nattstund, smärtestund.
Bitter sanning genom töcknet bryter.
Stor och tung att bära
är nattens trötthet.
Han har kommit till havet.
Lugn som en kanal i Venedig vilar ytan.
Speglar en dröm, förrunnen, försvunnen...
Plötsligt skummar och vitnar vinden.
Vid stranden i trotsig väntan.
Österhimlen ljusnar, obeveklig, stålgrå.
I den kyliga morgonen
är luften tunn och ren.
På Skansen söndag den 11 mars kommer Carl Folcker att berätta mer om Metamorfos-gruppen och dess förhållande till Romantiska förbundet.
"Med inspiration från 50-talet" således. Tidigare okända förstahandskällor kan fortfarande dyka upp och så att säga inta sin rättmätiga plats i historieskrivningen.
Genom en slump kom vi i Romantiska förbundet i kontakt med författaren Carl Folcker. I början av 50-talet (1953) gav han ut stencildiktsamlingen "På återvägen" på Metamorfos förlag. Diktsamlingen såldes snabbt slut - några större upplagor rörde det sig naturligtvis inte om - och har inte funnits tillgänglig sedan dess. I fjol, efter över ett halvsekels tystnad som poet, återkom han med en nyutgåva av samma diktsamling, utökad med den planerade uppföljaren "Strandsång" från 1954. Den sistnämnda var planerad att ges ut av Metamorfos men manuset förkom i den allmänna oredan kring förlaget vid den här tiden.
Carl Folckers bok med ett informativt förord om skeendet på Metamorfos förlag finns utgiven under titeln Ekon från femtiotalet. Med tanke på Folckers även personliga vänskaper med några av den tidens mest framträdande poeter som Petter Bergman och Ingvar Orre m.fl. är boken ett viktigt tillskott till litteraturen om 50-talet.
Så här skriver Carl Folcker bl.a. om tidsandan:
Mitt bibliotek ökade raskt i omfång och eftersom det inte fanns någon TV, heller inga datorer med nätverk och spel av skiftande slag och inte mycket av intresse i den existerande radiokanalen heller och eftersom nöjesutbudet för ungdomar i största allmänhet var ganska skralt så kunde jag ägna mycket av min fritid åt läsning. Det var också naturligt att jag fick upp ögonen för de olika kulturtidskrifter som fanns på den tiden som Bonniers Litterära Magasin (BLM), Horisont, Ord och Bild och Prisma. För den nyaste litteraturen efterträdde den ena publikationen den andra med namn som 40-tal, Femtital, Medan lagrarna gro, Utsikt och Upptakt.
Det tidiga 50-talet var alltså en dynamisk och gynnsam tid för unga litteratörer, inte minst för att det ångestladdade fyrtiotalets spänningar och oro i och med att kriget tog slut övergick i andra stämningar som gav utrymme åt optimism och framtidstro och kanske rentav en ny romantik. Atombombsskräcken och det kalla kriget med byggandet av Berlinmuren 1961 som lågvattenmärke skulle dock ganska snart förmörka världen."
Ja, en speciell sorts tid, men som synes också en speciell möjlighet för litteraturen. Var har vi dagens motsvarigheter på kulturtidskrifternas område, kan man undra? Varken etablerade litteraturtidskrifter eller unglitterära tidskrifter håller längre den kvalitetsnivån. Det finns inte heller den rikedomen i utbud, i stället har vi då som bekant - Internet.
Men hur står sig själva poesin; alltså Carl Folckers egen?
Jo, när debutsamlingen Strandsång är som bäst rymmer den charmigt impressionistiska anteckningar, skissartade dikter vars fräschör ännu lever. (Det är skillnad på ofullbordade dikter och skisser som är så att säga färdiga redan från början. De här dikterna tillhör det sistnämnda slaget.) Eller tycker någon att det är alltför tidstypiskt skrivet av en 21-åring?
söder
mörkt vin
i kvällens glänsande glas
: solens sista rosor
ropande rött crescendo
Den planerade uppföljaren Strandsång som alltså inte förrän nu finns tillgänglig för en publik är en betydligt större satsning, som genom årstidsdikter följer säsongen från sommar till vinter. Kanske hade den lett till Carl Folckers genombrott om den hade kommit ut i rätt tid, men om detta vet man intet. Diktsamlingen innehåller också en rad porträttdikter kring valfrändskaper i konst och litteratur. Den här, om Vilhelm Ekelund, är fin:
VILHELM EKELUND
Han vandrar över Skånes slättland.
Han minns en vårkvällsskymning,
trädens tystnad, sång som skygg
ur själen steg.
Nu nattstund, smärtestund.
Bitter sanning genom töcknet bryter.
Stor och tung att bära
är nattens trötthet.
Han har kommit till havet.
Lugn som en kanal i Venedig vilar ytan.
Speglar en dröm, förrunnen, försvunnen...
Plötsligt skummar och vitnar vinden.
Vid stranden i trotsig väntan.
Österhimlen ljusnar, obeveklig, stålgrå.
I den kyliga morgonen
är luften tunn och ren.
På Skansen söndag den 11 mars kommer Carl Folcker att berätta mer om Metamorfos-gruppen och dess förhållande till Romantiska förbundet.
2012-03-01
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)