Tänk på katten

När jag läste Malins roliga glass- och katt-text här tidigare så kom jag att tänka på en annan dikt som har fastnat hos mig. Det är ju någonting speciellt med katters tassar, de är tysta och vassa, sammet med klor, och trampdynorna är slitstarka fast de ser så ömtåliga ut. Och, alltså, en dikt som jag har burit med mig ända sedan jag först läste den är Ann Jäderlunds "Ledton", ur Vimpelstaden, som slutar med orden:

Tänk på katten
Tänk på katten
Tänk på kattens tassar!

Jag har inte funderat på mycket på vad "Ledton" handlar om – jag har bara haft de där raderna hos mig och de dyker upp ibland när jag umgås med katter – och katten återkommer ju flera gånger i diktsamlingen precis som andra ord. Men just nu när jag läser om den så tolkar jag "Ledton" som en vädjan om försiktighet eller något slags lyhördhet. Människor kan vara klumpiga, högljudda och osmidiga – vi vill gärna spela, sjunga, prata, nå fram till varandra men det uppstår så lätt hål, luckor och gälla toner – och då kan man se kattens tassande som en kontrast till allt det där. I sin helhet ser dikten ut så här:

Tänk på din hand som ett hål
i den andres huvud
Tänk på det blå, där det
lossnar
ur stycket
och blir en lucka
Tänk än en gång, och gå
en ton
till nästa gälla upp
Som blindhet i din hårda
mun

Tänk på katten
Tänk på katten
Tänk på kattens tassar!

Jag kommer också att tänka på den där gamla nordiska myten om kedjan som ska binda Fenrisulven – en länk som är smidd av sådant som inte finns: bergens rötter, fiskens andedräkt och klampet av kattassar. Katter är paradoxala på något vis, mystiska, magiska, det vet ju alla, och det är också något vi människor gärna applicerar på dem. Så för mig handlar nog dikten också helt enkelt och simpelt om respekten för djur: Tänk på katten och kattens tassar, tänk på att en katt är en levande varelse, den är som vi men ändå inte, den har tassar i stället för händer; bry dig om den, låt den vara på sitt eget sätt och se den för vad den är.