Jag tar mig friheten att citera ett ganska långt parti ur artikeln, då det visar hur tongångarna går och har gått allt sedan dess:
”Det finns en stark och utbredd metaforkritik hos många av våra viktigaste poeter, som tar sig olika uttryck och har olika bevekelsegrunder. Kanske bör det påpekas att det inte handlar om någon enad grupp av ’språkmaterialister’, med gemensam poetik och likartade estetiska ideal. I kritiken av metaforen förenas så skilda poeter som Aase Berg och Gunnar D Hansson, Helena Eriksson och Johannes Heldén, Marie Silkeberg och Lars Mikael Raattamaa, Jörgen Gassilewski och Åsa Maria Kraft, Ulf Karl Olov Nilsson och Camilla Hammarström, Fredrik Nyberg och Agneta Enckell - för att nämna några.”
Som vanligt när det rör sig om en – med få undantag – relativt enhetlig litterär gruppering markeras hur olikartade de olika författarskapen är! Gunnar D. Hansson (f. 45) och Agneta Enckell (f. 57) är äldre än de andra, annars handlar det om en kärntrupp av OEI:are födda på 60-talet och någon gång på 70-talet.
Det här är en kanon som började etableras egentligen redan med antologin ”Femton poeter ur 90-talet” (FiB:s Lyrikklubb, 1998) men det blir så mycket tydligare här; nämligen inställningen att det här är de samtida poeter som det i huvudsak är värt att hålla ögonen öppna efter. De här poeterna är mer samtida än andra poeter, därför att de förenas av metaforkritik och en ”språkpoetisk” inriktning.
Denna kanon är fullt utvecklad och framförs i närmast hyperboliska ordalag i förlagspresentationen av antologin 32/2011.
”Rikedomen och bredden i det nyss förflutna årtiondets poesi går bara att jämföra med de kraftfullaste under 1900-talet – ett fyrtiotal, ett sextiotal, eller möjligen ett åttiotal. Ramar har sprängts, gränser har överskridits och traditioner och tekniker har utvecklats.”
Som alla någorlunda sansade bedömare kan se är det enorma överord, men bedömningen har förstås ännu inte blivit prövad av tiden. För min kritik av urvalet i 32/2011, se här.
I DN:s förhandsartikel inför publiceringen av 32/2011 (intervju med redaktörerna Anna Hallberg, Jörgen Gassilewski och Anna Nyström) talas det om ett ”heterogent och spännande” decennium, som de vill spegla. Men denna heterogenitet i urvalet är kraftigt överdriven!
Så kommer vi fram till utgivningen av den danska antologin ”Ny svensk poesi”. I ärlighetens namn lockar den till läsning betydligt mer än den svenska antologin 32/2011, det är något med den danska distansen till det svenska som lockar. Men redaktörernas bedömning är den vanliga: ”Diversiteten i antologiens udvalg er stor.” Vilket jag hade åsikter om här.
Författaren Per Helge har publicerat en utmärkt serie med vad han kallat utdrag ur Glömskeboken på Thomas Nydahls blogg Occident, se här den avslutande sammanfattningen. Det är bitvis en sorgesång över ett poesiarv som håller på att gå förlorat, samtidigt som det är en påminnelse om den svenska poesins rikedomar, också bland de något mindre uppburna och i dag delvis bortglömda svenska poeter som Per Helge tar upp.
”Den svenska poesin är en rikedom som håller på att förödas. Den står undanställd i biblioteksmagasin, antikvariatskällare, förekommer droppvis i ett och annat bokloppis, eller förpassas, en kasse i taget, till närmsta avfallscontainer eller soptipp.”
Det handlar om en nedvärdering i omgivande samhället av lyriken som genre, men det handlar också om hur en segrande historieskrivning så att säga undertrycker de som föll lite utanför mittfåran av dominerande poesi. De författare som Per Helge tar upp tillhör inte de allra mest experimentella, de som tycktes leda utvecklingen, men är så vitt jag kan bedöma (jag har läst några av dem) mycket goda poeter! Per Helge lyfter fram författare som Sture Axelson, Ebba Lindquist och Sten Hagliden, mestadels poeter som debuterat under 30-, 40- och 50-talen, men också senare debutanter som Bernt Stenberg och Åsa Nelvin. Hans sammanställning borde tryckas i bokform!
Ni förstår kanske vart jag vill komma? Jag är rädd för en liknande utveckling för de poeter som debuterade under 70-, 80- och 90-talen och som inte är språkmaterialister. Redan har de börjat elimineras ur historieskrivningen. Vi måste bort från föreställningen att det bara är en specifik litterär gruppering i taget som är värd att uppmärksammas. Jag skulle vilja etablera en alternativ kanon, och den skulle garanterat omfatta namn som Lukas Moodysson (inte bortglömd), Peter Lindforss, Charlotte Orwin och Roger Skjöld. I möjligaste mån vill jag bidra till en sådan alternativ historieskrivning där de riktigt goda poeterna lyfts fram oavsett om de har den ”rätta” inriktningen och de rätta kontakterna eller inte!
2 kommentarer :
Jag säger bara: Kennet Klemets! En poet som går sin egen väg och inte låter sig fösas in i någon gruppering över huvud taget.
Med risk för att reta upp någon anonym rackare vill jag också framhålla mig själv och "Brusa högre lilla å" – en milstolpe i 2000-talets svenska poesi.
Jag har inga invändningar mot dina tillägg, Helena.
Skicka en kommentar