DS och jag: epilog till en utebliven diskussion

Den etablerade kulturskribenten tog ögonblicket i akt och viskade i mitt öra ”Jag hatar språkmaterialismen!” Jag antar att det här var 2008, och vi befann oss på en uppläsning med bl.a. Johan Jönson.

Uttalandet uppfattade jag inte som specifikt riktat mot arbetarförfattaren (och språkmaterialisten) Johan Jönson, utan var mer riktat till mig som ett stöd i min litteratursyn och en sekvens av samförstånd.

Nu i efterhand kan jag bli upprörd när jag tänker på saken. Varför sa han det inte högt? Varför inledde han inte en diskussion om saken? Varför kunde eller vågade inte fler tala i klartext?