Bristen på mångfald inom kritiken

Vad gäller ledarsidor och opinionsbildning i media har vi en hyfsad mångfald. Vi har fortfarande ett antal dagstidningar som driver konservativa, liberala respektive socialdemokratiska linjer. (Det gäller som sagt ledarsidan, då nyhetsmaterialet allt mer är gemensamt, nästan likriktat, i de flesta stora medier.)

Vad gäller litterära ståndpunkter och synpunkter på kultursidorna saknas på det hela taget denna mångfald. Visst ger varje skribent i bästa fall uttryck för ett individuellt temperament, intar ståndpunkter som han/hon prövar mot sin beläsenhet och tidens strömningar. Men allt sker mot samma fond, nästan alla i dag verksamma skribenter (de äldre har fått kicken eller fallit för åldersstrecket) är uppvuxna, jag höll på att skriva uppfostrade, med först postmodernismen, senare med konceptpoesin och språkmaterialismen. Utvecklingar som de på det hela taget gillar! Några dissidenter kan svårligen upptäckas på svenska kultursidor! (Dock finns det, om man letar lite utanför de etablerade kretsarna, men de har, som var och en förstår, svårt att nå ut.)

Jag vill påstå att denna situation är ny, då tidigare generationer av kulturskribenter saknade denna enhetlighet. De hade inte alla gått på Biskops-Arnö eller författarutbildningen i Göteborg! Det kostade dessutom mindre att ha en avvikande hållning, det kunde till och med ses som en krydda och ett salt!

Pilotprojekt: Låt oss se hur stor spridningen kommer att bli i värderingen av Niclas Nilssons nya diktsamling Mene Tekel. Så här skrev i alla fall Anna Hallberg i DN, först ut bland de större kultursidorna.

Att kritikerna får sämre utrymme och dessutom sämre betalt än förr är en del av problemet. Magnus William-Olsson skisserar ett förslag till lösning i SvD 31/1. Han föreslår att det ska inrättas ett system med anställda kritiker på biblioteken. En heltidsanställd kritiker på varje huvud- eller regionbibibliotek, som får tillfälle att fördjupa sig i skrivandet och läsandet. Anställningarna skulle ske i form av tre- eller femåriga förordnanden.

Jag förstår tanken med detta, eller snarare, jag inser behovet av att något bör göras. Men då återstår frågan: Ska dessa kritikertjänster bli någon slags nya rikslikare, om än på regional nivå, eller hur är det tänkt att fungera? I vilken mån skulle detta bidra till att nya, avvikande men kunniga röster kommer fram? Man kan tänka sig hur anställningsprocessen kommer att se ut; begär in cv... mhm, rätt författarutbildningar genomgångna... hm, personen känner rätt sorts människor... anställningsbar!

Nej, jag tror mer på att förbättra kritikernas villkor och bredda anställningsförfarandet.

Uppdatering: "Recension" av Niclas Nilssons bok i Borås Tidning, skriven (?) av David Stenbeck. Det går nog att kalla Mene tekel både för cut-up och collage-text, då den består av citat från ett 40-tal andra författares verk. Jag vet ännu inte hur mycket Niclas Nilsson har "skruvat på" meningarna.