En kråka på villkorstrappan

FOTBOLL. I samband med att publikrestriktionerna nu tas bort och att den allsvenska fotbollen åter kommer att få (i alla fall nästan) fullsatta läktare, så har Polisen och NOA, Nationella Operativa Avdelningen återigen gått ut med villkor till fotbollsklubbarna. Om det sker »ordningsstörningar« på en fotbollsmatch så ökar straffet till nästa match, med t ex publikneddragningar, som vi och många med oss menar är en kollektiv bestraffning. Polisens hantering av detta har mötts av kritik och lett till en infekterad debatt som pågått i flera år, och vill du läsa mer så är en ingång att börja på Aftonbladet.

Under pandemin kunde vi inte gå på fotboll, så vi lade energi på att skriva klart den bok som vi pratat om en tid. Vi, det är alltså undertecknad och Jan Hjalmarsson.

Nåväl; här kommer vår dikt Gråkråka ur diktsamlingen Bänkrader som utkom i våras.




gråkråka

jag har lärt känna en sällskapssjuk kråka
som livnär sig på förluster
på besvikelser av olika slag
den har en vaggande gång

flyger både kraftfullt och långsamt

likt en gökunge har den funnit sitt bo
bakom mina revben
den har bryskt knuffat undan
känslan av samhörighet

en rutas tomhet
visar nu läktarens tomma gap
den vi inte längre har tillträde till

men det finns en frizon
strax under hjärtat
dit fågeln inte kan nå
en armerad plats

för både livsbejakare och dysterkvistar

en trappa upp
uniformernas chefer håller låda
lägger rökridåer över ståplats
en brist på samförstånd
kring den de definierade goda ordningen
deras långa fingrar i kors

tifodrömmars höga pris
villkorslös kärlek
kom en trappa ner

avgå alla
eller ställ er upp
 

-----------------

 

Eftersnack: Vårkråka har funnits på Tennstopets vårmeny sedan 1972, och serveras med Pommes Williams, cognac-gräddsås och gelé. Precis som korpen siar kråkan om dödsfall och andra olyckor.
Korpen Svenska Motionsidrottsförbundet bildades redan 1945.

 

De kvarvarande exemplaren av snart slutsålda Bänkrader säljs bl a på 69:ans Spel och Tobak i Stockholm.

”Genom september”

september är månaden
i svensk poesi
ända sedan Edith Södergran
och Kristian Lundberg
september månad
sätter allt på pränt
evigheter och sjukdomar
och konsten att vända upp-och-ner på sig själv
i trots mot varje diagnos
inte för att man tvivlar på diagnosen
men just därför
revansch för allt som har hänt
konsten att sitta på en parkbänk i solnedgången
och skriva sig in
i glänta efter glänta

Eleonora Luthander: Ökenhörna (Ord&visor förlag 2021)

Ord&visor förlag har blivit kritiserat som varande ett av dessa hybridförlag där författaren betalar en större eller mindre del av kostnaden för tryckningen av sin bok. Nu ser jag som läsare ingen större skillnad i kvalitet jämfört med andra förlags utgåvor, i alla fall inte vad gäller den hantverksmässiga utformningen.

Om förläggaren Göran Lundin inte skulle ha gjort något annat bra, vilket jag betvivlar, så har han ändå odlat Eleonora Luthanders författarskap – en i det svenska litterära klimatet unik poetröst. Med rötterna i det forna Jugoslavien har hon givit ut sex diktsamlingar på Ord&visor förlag. Den postuma Ökenhörna som kommer ut i dagarna blir hennes sjunde och sista. (Eleonora gick bort hastigt i augusti strax innan utgivningen.)

Att läsa Ökenhörna är som att återse en gammal kär vän. Mycket av tematiken känns igen; pendlingen mellan hemkänsla och avståndstagande i det svenska; känslan i egenskap av poet att vara världsmedborgare mer än något annat. Denna gång är det en resa till Dubai som utlöst en våg av dikter kring exotismen som tema, frågan är bara om det är hon själv eller öknen som är det mest exotiska.

Sexualiteten spelar som vanligt en viktig roll i hennes diktsamling.

Jag är ett kurvigt landskap
man kan åka berg- och dalbana på

Men jag är bra
på att gömma mig
i biblioteket

Mina böcker doftar också

Män tar på mina böcker

Jag hoppar i sängen med dem
i bokform

Men mest är det ändå litterära vänskaper hon (dvs diktjaget) vill ha.

ELDEN

Jag tänder ofta
samtalets små eldar

Vi diskuterar
och värmer oss
runt mötets glöd

Människor går sedan
sin väg

Jag somnar bredvid
den varma askan
av minnen

Om jag ska sammanfatta är det ingen av hennes bästa böcker, den innebär en viss avmattning jämfört med hennes tidigare verk. Ändå är den omistlig som hälsning från en död poet med stort hjärta och, framförallt, obetvingligt temperament.

Hommage till Kulturbiblioteket

Kulturhusets bibliotek – pålitliga leverantörer av poesi
till Stockholms 975 000 invånare
när man bara har råd med ett (1) ex. per titel blir urvalet viktigt
nej, några andra bibliotek än huvudbiblioteket lär inte gripa in
och köpa fler
balansen är alltså ojämn; 975 000
mot en, eller ett, ex.
Hur många som är intresserade
vet ingen
20 eller 2 000 eller 20 000
fler än en person i varje fall
Kulturhuset kunde ha överlevt sig själv (sjuttiotalsdrömmar)
men där finns fortfarande ungdomsdrömmar om tillgänglighet
skulle önska att det fanns flera ställen. Tranströmer-biblioteket
kände Tranströmers närvaro
under mässan, som ett golv under fötterna
som en mikrofon framsträckt ur intet
där alla kunde tala
det fanns olika språk men alla var samma
beror det på att han har så många översättare

Berättande dikt med omöjliga anspråk

konstens gudinna
saknade sin undersköterska
utmattad av pandemin
orkade hon inte längre skissa upp sitt favoritmotiv
hur den ena landar i den andre

konstens gudinna
saknade sin betongarbetare
sjukskriven hade han inte längre råd
med sin lilla deltidsateljé
och på kvällarna lyste vinflaskan tom

konstens gudinna
mera ömsint än ni kan tro
var inte bara den överlägsnes musa
hade tid och hjärta
att lära den fattige om linjeverkan

hur den här dikten ska sluta
är det egentligen ingen som vet
betongarbetaren är tillbaka i jobb
undersköterskan har fått sin teckningslust tillbaka
och tillbringar dagarna på café

och konstens gudinna
hade visst inget egennamn
såg han när han låg och bläddrade i mytologiboken
hon bara märktes genom sin verkan
fick honom att klia sig i skägget varje natt

Bokmässefantasi i A-dur

jag minns skrönor
om stalinistiska dödslistor
vid mitten av 90-talet
jag minns
Jack Daniels-flaskor
gömda under bordet
jag minns rummet tapetserat
med språkmaterialistiska stödjepunkter
ingen risk för bojkott, väl
i år kör vi utan publik
i stort sett
kanske lugnare
kanske jobbigare
för alla som vill träffa sina flammor
en gång om året
idel tomsintheter
faller till golvet
ett vackert löv
kommer in
en gyllene tråd
något blir sagt - - -
nej så idylliskt
kan det inte vara
sälj sälj sälj - -
vem var det där???
en stödjepunkt

En övertygelse om negativa bieffekter

Med litteraturstödet vill Kulturrådet satsa
på den experimentella poesin
men hamnar i det genomsnittliga
man kan inte kalla det avantgarde

Det är de stora leverantörernas källåder
men också de små, tidsriktigas
pengarna som kommer in ska utveckla litteraturen
men verkan blir att status quo förstärks

Undantag finns förstås där smaken inte hämmar
och hela tiden pekar tillbaka mot det förflutnas experiment
det gäller framförallt klassiker och översättningar
här kan ingen hävda att OEI står främst

Låt tusen blommor blomma
skulle jag sagt om jag var förljugen maoist
när samma personer sitter på många beslutsmässiga stolar
blir resultatet sällan mångfald, snarare ”more of the same”

P.S. om Jonas Bergh (minnestext)

Jonas Bergh skrev på fri hand, hastigheten och det halvslarviga var en del av hans stil. En medveten estetik där det kanske finns några förebilder genom åren. Jag minns att vi pratade på krogen med andra Argusvänner om närheten i skrivandet och läsandet, som vi var överens om var det kanske viktigaste i en poets utrustning.
Jonas Bergh utvecklades från etablerad prosaförfattare till att också vara en spännande poet under sina sista levnadsår. ”Diktar om”... blev hans stående replik. Jag fastnar i love will tear us apart (2018) heter hans mästerverk som poet; en opretentiös men mycket levande bok. Megafon-utgåvan Jag letar efter halsband är inte så dum den heller och är ett klokt val av P1 för Dagens dikt. Love will tear us apart-boken handlar om en orolig själ som ständigt blandar sinnesintryck med musik, det han fastnar i är det kärleksfullt levererade, han skissar upp kärleksfulla bilder av livet självt, lite skevt om än inte naivt.

*

Jonas Bergh
skrev bok efter bok
om de ofärdiga människornas
plats i livet
ofärdiga i bemärkelsen
långt ifrån färdiga
med någonting
fast lite till åren komna
hade de upprättat
ett system omkring sig
där allt fungerade någorlunda
ett modus vivendi
ett dopp i Öresund
två stilla öl på bryggan
och sen full fart på cykeln
i mänskligt ömklighetsland
jakten på solen

ofärdiga därför att allting
inte är tip-top med dem
de blir aldrig färdigtränade
de bara låtsas
med en stiff upper lip
mot det motstånd som väntar
kan de inte bara låta sig falla
när Melodiradion spelas
på deras urgamla transistor
vådan av att vara ung och alltför på
har de för länge sedan lärt sig
bok efter sådan bok
skrev Jonas Bergh
ibland blev det för jävla bra
in memoriam

Dagens Dikt 22/9: Jonas Bergh (1969-2020)

Dikten "från Malmö till slätten" är hämtad från Jag letar efter halsband (Megafon 2016).

Jonas lämnade oss alldeles för tidigt.

Hans varma dikter och prosa

fortsätter att cykla omkring mellan Landskrona och Malmö.

Jonas själv sitter och ler vid ett havsbad i himlen.

Vi saknar honom. 

Foto: Thomas H Johnsson
Uppläsning: Johan Svensson

från Malmö och slätten

jag kan inte sova i natt heller

jag går till den nedlagda stationen

hur timmerbilarna slutar bromsa

jag kan inte sova i natt heller

jag ser deras kläder bli trasor

hör du måsarna, hur desperata de skriker

falafelrester, ge mej falafelrester mot asfalten

jag kan inte sova i natt heller

grannarna spelar trumpet

en åker, en traktor, måsarna

en stad ligger på trottoaren

och de som inte vill veta

Råd från Leif Andersson

hjälp i skrivandet

Leif är en gammal vän och poet, under 80-talet umgicks vi som intensivast. Han skymtar också i min förra diktsamling ”Muntliga åtbörder”.

Med ojämna mellanrum kunde Leif säga saker om poesi som var förbluffande insiktsfulla och förtjänar att återges. I praktiken blir det att man spinner vidare på det han sagt, då originaluttalandet sällan hade fått sin yttersta slipning. Allt framkastades i förbigående medan vinet flödade.

Såna här saker kunde Leif alltså säga:
”Att skriva på en dikt där avgörande ord saknas, är som att brottas med ett schackproblem. Det måste finnas en lösning!”

Det han sade ger faktiskt en slags trygghet åt poeten som arbetar på en undflyende dikt. Det går att hitta le mot juste. Det enda rätta ordet.

Vänner kan inspirera och ge inblickar i poesins verkstad. Gunnar Lundkvist heter en gemensam vän som åtminstone jag beundrade redan innan jag träffat honom och jag tror Leif erkände som en mästare.

”Jag vet hur Gunnar Lundkvist skriver sina dikter. Han skriver några rader, sedan stryker han ner. Eventuellt blir något kvar.”

Jag såg det framför mig. En böljande gardin vid S:t Eriksplan, en hand som långsamt tar sats vid skrivbordet med linjal och blyertspenna. Stryker ett simpelt gammaldags streck över det mesta han kommit fram till i ordväg. Så går skrivandet långsamt vidare, dag för dag, rad för rad.

Klas Katt tittar givetvis på, från spegeln eller från urklippet på väggen-

Jag sammanfattade. ”Det finns två sorters vägar att gå i sitt skrivande. Expansion eller kontraktion. Nerstrykning i dagligt tal. Är det inte egentligen Hamlets fråga som återuppstår? Men varför säger Leif att det bara finns en lösning på problemet?”

”Det är i en annan situation, broder”, fantiserar jag om att Gunnar svarar.

Louise Halvardsson: Kramabstinens (Poesiwerken 2020)

Jag har länge läst och gillat Louise Halvardssons prosaböcker men inom poesin tyckte jag att hon inte riktigt träffat rätt, trots flera lysande scenframträdanden. Inte förrän nu. I nya boken Kramabstinens med underrubriken ”skramlad scenpoesi” faller allting på plats. Poetens tilltal finns där, hon pratar med läsaren rakt igenom boksidan, ibland i avsnitt som helt sonika märkts med rubriken mellansnack. Sen tar läsningarna vid igen, och det med besked, humor, värme och närvaro förmedlas som om läsaren och poeten var på plats i samma rum.
Jag tror åratal av scenframträdanden har gett Halvardsson modet att lägga ner rustningen och möta läsaren uppriktigt, naket. Hon behärskar sitt gebiet, konsten att väcka känslor och funderingar hos läsaren/lyssnaren. Speciellt vänder hon sig till unga kvinnor men jag tror alla oavsett ålder och kön kan ta till sig hennes dikter om osäkerhet, förälskelser och kroppsnojor.

alla ni som fortsätter vara på flykt
känner marken gunga mitt i stan
och magen mullra i okända sängar

kom, alla ni, kom!

Så heter det i den inledande dikten Den gemensamma ensamheten och det är fint.

Här ännu ett kort citat och denna gång hämtat från Mellansnacket:

”För mig betyder pUnK att jag kan skriva hur jag vill och om vad jag vill. Utan att tänka på att det ska vara snyggt eller bra. Bara utgå från en rå känsla.”

Nog är Louise Halvardsson själv rosa punk (som samlingen ursprungligen skulle ha hetat) i sin patetenterade rosa kalufs. Och mer än så, i sättet att skriva, där hon går till rå och känslovarm attack mot stelnade sammanhang.

Tidigare böcker av Louise Halvardsson som jag rekommenderar:
Punkindustriell hårdrockare med attityd (prosa, 2007)
Punkpoet med svensk brytning (prosa, 2019)

Vill du komma nära mig

vad kallas det för
när Helan och Halvan
har mindre lyckade scener
i sina filmer

det kallas longörer
när det står stilla rent filmiskt
fast skådespelarna gör allt vad de kan
för att få det att fungera

longörer
som i mitt eget liv
eller lakuner
när jag glömmer bort vad jag ska säga

låt oss nöja oss med
att jag har ett visst renoveringsbehov
som människa
vill du komma nära
bli närbent

det står stilla

*

och jag börjar tänka på
att Maria Sandel, Sveriges första
kvinnliga proletärförfattare
bodde här i närheten

Kyrkoval 2

Kungsholms kyrka
full av kyrko-kitsch
minnesmärken adelsvapen
strikt karolinskt utav bara....
jag tänker på Karl XII
och olycksår för landet
när jag ser och upplever
denna strama kyrka
stram som en hjärtattack
här ligger mina föräldrar strödda
utan att göra nåt större väsen av sig
"så här mycket folk
är det bara på våra konserter"
besvarar prästen min undran
om var alla kom ifrån
till Västermalm 2
jag är ingen puritan, rösta!
men ta ner
minnena av stormännens krigiska bragder
som krävde ett helt folk
att trampa på
himmelriket väntar

Kyrkovalet 2021

Vi håller armlängds avstånd till Gud
nästan som om vi inte vill stå i samma kassakö
är det pandemirelaterad räddhåga
som hindrar oss
eller är det själva ovanan vid att vara i hans närhet
nånting skrämmer oss
snarare än lugnar
vi är rädda att han ska ställla krav:
seså, gör nu hjärt- och lungräddning!
böj dig ner, långt under limbopinnen!
(missförstånd om religionen är legio redan vad gäller ordens betydelser)

och nu så är det kyrkoval
ska vi rösta på nån vi inte känner
som representeras av nån som inte känner honom
det blir lite som att en blind leder en blind
jag kan inte säga som Ian Hunter i låten ”God”

Well I said to God
I found You out
’cause I know what life
is all about

Jag kan inte heller säga som mig själv:
byt kassakö!

Columbi ankomst till fängelset

Suck, sa den obekväme
så hamnade man alltså i fängelse
det är ingen myt
att samhället relegerar den obeständige

Allting härinne
trotsar fönsterrutans smuts
kunde det vara
blekare

Det finns ingen enkel utväg
för den naturaliserat obekväme
som inte kan med att tvätta fötterna
på sina grannar

Inspärrad lever han med hjärtats syndrom
och tänjer på frihetens murar
där guds händer
har låst sig i kramp runt det heliga måttet

Stunden när man hamnar i fängelse
är besvarad av realitetsprincipen
den obekvämes fingrar står öppna
kan egentligen inte misslyckas

Noterat kring Emil Ahlbertz diktsamling ”Insändarpoesi”

För transparensens skull: Emil Ahlbertz’ publicerar sig på samma bokförlag, Fri Press, som jag själv har publicerat mig på med två diktsamlingar. Jag känner inte Emil, även om vi har träffats som hastigast på Poesimässan 2021 för någon vecka sedan.
Se detta mindre som en recension och mer som ett knippe funderingar kring ett intresseväckande begrepp, nämligen insändarpoesi, vad kan det tänkas stå för i dag?

”Insändarpoesi är en hotad genre” skriver Magnus William-Olsson i skriften Poesiåret 2019, utgiven av Örnen och kråkan. ”Sociala medier och poesicommunities rymmer inte så mycket av den folkligt finurliga tillfällesdikten om inget särskilt”, skriver MWO på s. 278 för att sedan inrangera Emil Ahlbertz’ fjärde diktsamling Dagarna är dagsvers bland insändarpoesin.

I sin nya diktsamling som heter just Insändarpoesi (Fri Press, 2021) leker Emil Ahlbertz med detta begrepp genom att på omslaget ta upp MWO:s skrivning om insändarpoesin som en hotad genre. Detta och andra omdömen om Ahlbertz’ bok kan hittas – finstilt – insprängda bland andra notiser och artiklar i en fejk-tidningssida som ser ut som en 1800-talstidningssida och faktiskt i grunden kan vara hämtad från något arkiv till poetens klipp-och-klistra-verkstad. Någon formgivare står inte omnämnd så jag antar att det är författaren själv som styrt ut omslaget i fanzine-anda.

Frågar jag författaren själv (vilket jag har gjort) vad han lägger in i titeln så svarar han att insändarpoesi för honom ”är dikt som är publicerad i en dagstidning”. Även med en sådan, så att säga minimalistisk definition. skulle insändarpoesin kunna ses som en hotad genre, vill jag påstå, då det inte är ofta man ser poesi tryckt i exempelvis DN eller SvD (eller någon annan dagstidning för den delen). Jag tror inte det beror på avtagande intresse hos poeterna att publicera sig i tidningsform, utan mer på att det kanske anses som gammaldags på redaktionerna, att publicera insändarpoesi.

Själv gör jag en delvis annan tolkning av boktiteln (och genren) än både MWO och författarem, vilket kommer att framgå av nedanstående notering, som gjordes innan jag hade läst något annat om författarens bok. Det är som bekant skribentens frihet att göra sin egen tolkning alldeles oavsett vilken tolkning andra gör, och oberoende av författarens intentioner.

*

Noterat

Insändarpoesi av Emil Ahlbertz är ett starkt häfte kortdikter, 2-7 rader långa. Insändarpoesi därför att Ahlbertz jobbar med känslor i dikterna, vilket är en mer folklig än akademisk hållning.

Ahlbertz kan konsten att trycka ner de osorterade känslorna och omsätta dem i komprimerade bilder, vilket är nödvändigt för en poet. Ibland blir resultatet mer blommigt, oftare lakoniskt. Men det är inspirerande läsning.
Här den längsta (!) dikten i den formatmässigt tunna diktsamlingen, som visar en både boklig och verklighetsanstruken lidelse.

Dina andetag är ansträngda
efter alla trappor
Vart du än går
lämnar du fragment av dikter
efter dig
Du vrider klockan tillbaka
kysser min bokrygg

Lina Arvidsson: Vänligen bygg inga berg (Konsai 2021)

Lina Arvidssons nya och redan omtalade diktsamling Vänligen bygg inga berg – betraktelser från kassan är en studie i närvaro och distans på arbetet; om att jobba som kassörska men samtidigt vilja odla sitt författarskap. Och ändå få ut något av deltidsjobbet som kassörska på Ica och rent av skriva dikter om det. En fråga som diktsamlingen tar upp är hur mycket människa man får vara på jobbet? För nog använder man sig själv som ett slags socialt redskap i serviceyrken som det att vara kassörska:

/…/
vi ler
det är en funktion det ingår
i arbetsbeskrivningen
kom till mig
alla

Man förväntas ställa upp, i viss bemärkelse och anpassa sig efter kundens krav. Samtidigt är det kassörskan som kan avgöra om kassan är öppen eller inte. Ett tyst maktspel uppstår ibland mellan kund och kassörska. Men sådant tillhör undantagen, oftast flyter jobbet bara på, lojt eller hetsigt.

Vänligen bygg inga berg är en diktsamling och arbetsplatsskildring i ett, om ett år i en kassörskas liv, ursprungligen lösa rader nerkastade på lappar som så småningom byggdes ut till en berättelse. Dikterna återger till synes autentiska repliker, ibland drastiska elakheter från kundernas sida, ibland stunder när man kommit allt för nära.

Det kan vara kassörskan som helt enkelt inte är i form ännu för att möta en stimmig kundkrets.

Morgon
alltför intimt kan det vara då
innan klockan är nio har jag inte riktigt vaknat
tung blå är dimman om vintern
människor gömmer sig
i kläder halsduk under paraply
/…/

Två saker händer som bryter av den vanliga lunken under arbetsåret: Affären utsätts för ett rånförsök där diktjaget får en kniv tryckt mot halsen – isande känsla. Det påverkar diktjagets liv och mående på djupet, några traumatiserade dikter om det finns med.

Inte nog med det. Något annat händer: en av hennes bästa arbetskamrater – visserligen långtidssjukskriven för förslitningsskador – hittas död i sin lägenhet. Händelsen leder till obehagliga tankar för jaget. Kunde jag gjort mer för Fanny (som hon hette)? Kommer jag att sluta likadant som hon, om jag fortsätter i det här yrket?

Några saker finns kvar att säga om den här boken. Den är inte jagcentrerad; i många fall är det kunderna själva som tar ordet i dikterna, och då är det de som är ”jag”. I den här dikten, om arbetarklassens omöjliga drömmar, är det oklart vem det är som pratar:

lite bara
komma med förslag
följa dem?
tja ibland

det är så vi gör
tänker att vi alltid ska

att en dag ska det lösa sig
även för såna som oss

Vänligen bygg inga berg är Lina Arvidssons första diktsamling och redan hennes genombrottsbok, efter en inkännande och uppmärksammad krönika om arbetarklasskvinnor i litteraturen av Patrik Lundberg i DN. Det finns ett obetvingligt sug efter arbetsplatsskildringar, här i diktform.

Tidigare har Lina bl.a. gett ut ungdomsböcker och en samling skräcknoveller. Med Vänligen bygg inga berg förnyar hon arbetarpoesin.

Skrivlusten - en metodik

skrivlusten förmedlad
genom att en hand läggs på skuldran
på nästa man eller kvinna

om du känner en oemotståndlig impuls
att skriva dikt
är du på rätt väg

sättet att lyfta kaffekoppen
tar dig framåt
såna saker

men du är aldrig framme
utom i en glimt
kanske kommer du aldrig fram

det är skrivtiden
det är det som sker i iakttagelse och uppenbarelse
det är vad som väntar

Vägar till Hydra och Rom

alla vägar bär till Hydra
och alla bär till Rom

min kompis L. visar mig vägen
till ett hemligt igenkänningstecken

när jag väl kommer dit
konsten att hitta Leonard Cohens hus
kräver lite klokhet

konsten att komma iväg till Rom
går lite snabbare att lära sig

de vita gardinerna fladdrande över manuskripten
i Keats-Shelley’s Memorial House

jag minns bara rummet
där allt stod öppet
och där John Keats dog

en annorlunda känsla
av själsprövning och rening

fantiserar efteråt
om att en mini-fontän av Bernini
kom seglande genom rummet
som ett bläckhorn

och John Keats signerade dikterna
med sitt namn i vatten

innan han föll tillbaks
mot kudden

och alla kunde läsa vad där stod

kom med mig
och jag ska visa er minnet

hoppas vi hinner till Cohens hus
jag har aldrig varit där

Litteraturkritik, inte mindre seriös än någon annan

Jag gillar okända poeter, poeter som kommer utifrån
för det kan bli någonting av dem
jag gillar Jenny Wrangborg och Lina Arvidsson
folk som slår igenom
bara av sitt budskaps styrka parat med viss
språklig intelligens
det är de andra, de mellanunga mitt i karriären
förlästa på litteraturteorier
som jag inte gillar
de som skulle rysa av att kallas arbetarförfattare

Ge mig en 70-åring som har lidit för sin konst och jag är med
ge mig en 20-åring som är kåt på universum
och förväntar sig något ständigt nytt av livet
ge mig vem som helst som kan skriva av egen kraft och förmåga
efter att ha scannat av litteraturens klassiker
och tagit en tur med Jack Kerouac utanför skrivkammaren

Det är mellangenerationen som nästan har förstört poesin
– alltför mottaglig för litteraturteorier
eftervärldens dom kommer att bli hård: ointressant språkmaterialism
inte ens Johan Jönson läser jag som en bibel
Hanna Hallgren håller jag alltid dörren öppen för

Hastigheten ökar
och poesin djupnar:
Lina Hagelbäck och Emil Ahlbertz
läser jag gärna
de borde starta Poesiförlaget på nytt
opretentiösa häften, heliga och ljuvliga känsla, kamratliga att hålla i
som går en direkt till
stormande känslocentrum

Intryck från Poesimässan 2021

bara för att man bryter sig ut ur fängelset
och skriver om "plitar"
blir det inte poesi

bara för att man skriver om intrikata
erotiska scenarior
blir det inte poesi

men i en massa andra fall
blir det faktiskt
på något sätt ändå poesi

Om en påstådd obegriplighetsdebatt

minns ni 00-talet
då den största förolämpningen
man kunde tillgripa mot en litterär fiende
var att denne ville ha
begriplig poesi
obegriplighetsdebatter
det visste ju alla
var omöjliga att vinna
sedan 1944
och vem ville vara Sten Selander 2005
men det var inte det saken gällde
svårbegriplighet kunde vara stimulans
ansåg jag
det jag ville ha var
tilltal och kommunikation
inte poesi som krävde manual
utrymme för tolkning, vad är det
så länge akademiker slår fast
hur det experimenteras på rätt sätt
vem var det som sa:
jag hatar kommunikation
kom undan med det
och sedan svängde
180 grader
jag kan älska dig oavsett att du har ett
ibland tämligen dunkelt språk
men jag tål inte att du ljuger
om dina bevekelsegrunder
låt mig välkomna drömmen
om det underbaras och det omedelbaras poesi

Kristian Lundberg: Sånger vid avgrunden (Bladh by Bladh, 2021)

Det är naturligtvis en absurditet att Kristian Lundbergs Sånger vid avgrunden ges ut av feelgoodförlaget Bladh by Bladh. Man undrar hur svängarna och irrfärderna bland förlagen har sett ut.

Det inledande citatet i Lundbergs nya bok kommer från Malcolm Lowrys Under vulkanen, som är den stiligaste och kanske också sannaste beroende- och undergångsprosa jag vet. Nu tror jag inte att Lundberg är predestinerad för undergång på grund av sin uppväxt vid Värnhemstorget, vilket författarjaget självt verkar vara inne på. Kristian Lundberg är den stora återvändaren i svensk litteratur. Återvända som i att återkomma mot alla odds.

De två första kapitlen i Sånger vid avgrunden är gastkramande ögonblicksskildringar av jagets jakt på droger och jag tror mig ha kommit in i en hetsigt psykbrytande skildring med thrilleringredienser. Jag tänker ryska 1800-talsförfattare av en viss kaliber, jag tänker expressionism och Agejevs ”Roman med kokain”.

Men snart lugnar skildringen ner sig och vi hamnar i en nervös men ändå stilla lunk som är narkomanens vardag. Var dag är på sätt och vis den andra lik. Jakten på droger (mest heroin) går före allting annat och även gamla vänner blir närmast bara staffage i tillvaron. Lundberg skildrar beroendet genom ellipser, omtagningar och inringningar av ett tillstånd, något som vi känner igen från mästerverket ”Yarden”. Även om situationen där var en annan – det gällde daglönarens arbetsvillkor – så hade jaget hamnat utanför sitt normala sammanhang även där.

Under hela den tid som denna självbiografiska berättelse skildrar, ungefär 2017-2020, var författaren Kristian Lundberg rastlöst verksam med att ge ut andra böcker. Det hör till gåtorna runt Lundberg, hur verksamheten i författarverkstaden i det längsta kunde upprätthållas, en del missade deadlines åsido. Vi har att göra med en ”sann” berättelse (citationstecknen runt ”sann” betyder att även detta ska tas med en gnutta salt) ur beroendets helveteskretsar, och det är inget som gör den enklare att skriva om för recensenten. Eller, för den delen, för författaren att formulera.

Det finns inget språk som det går att använda för det jag vill skriva om. Det finns ingenting i den värld jag föreställer mig ha lämnat som det går att förstå. Det går inte att förklara vem jag blev. Jag kan bara skriva ett par rader om dagen /.../

Det hela är förbålt svårt men nödvändigt för författaren. Det har en viss angelägenhetsgrad att komma till rätta med jagets beroendeproblematik och hitta en väg ut, om möjligt. Bostadslöshet och tunga droger är inget man överlever länge, det inser vem som helst.

Men det finns en väg tillbaka, som innefattar att lämna Malmö och flytta ut på landet i ett försök att bli ren och hitta tillbaka till sig själv. Den introduceras plötsligt och oväntat mot mitten av boken, och här finns även en ny kärlek inblandad. Naturupplevelserna är i detta korta men starka avsnitt tillbaka hos jaget; bejakandet av att vistas under en blå eller oväderstyngd himmel. Är det mer än en tillfällig inblick i vägen ut ur en till synes hopplös situation? På grund av Lundbergs arbetsmetod, med inskjutna tidsperspektiv och skeva vinklar som i en expressionistisk film vet man inte riktigt om denna frihetsväg står öppen även vid bokens slut eller om den förblir en gäckande chimär.

Det stora varför

Den stora dagenefter (Henry Parland)
Det stora enklas dag (Gunnar Björling)

Jag lever med det stora varför
kan jag ha hittat på denna rad
den känns för
- självklar

om den hade levererat några svar
hade den känts mindre klar

*

jag menar det mest som en undran
om hur och varför jag hamnade här

varför jag fick de jobb jag fick och inte de andra
varför kärleken tog slut och varför den kom igen

Det stora varför helt enkelt
kan det locka mig på avvägar

*

Gud är upptagen av en längre turné
jag har 5 procents frihet kvar

låt mig göra vad jag kan med dem
jag köper mig en expander

och töjer på frihetens vägar
den här dikten utmanar löjet - medvetet

En grogg med tandläkare A. O.

Min pappa jobbade på en bank som inte längre finns
farfar finns inte alls

Som pappas familj hade vi rätt att bo på Pensionat Gransjö
som inte längre finns

Det var en annan tid, då man kunde festa
på Frimurarhotellet och gå ut med sin tandläkare

I Gransjö körde jag en båt med utombordare upp på land
annars gick det bra, platsen fanns inte på kartan

Gunnar Ekelöf var återkommande sommargäst i Hölö
där jag aldrig varit

men där min familj drev en hönsfarm
lika väl landsförvisade fanns vi ingenstans

Banken Östgötabanken är nedlagd,
Östergötland finns kvar

en löpartävling kunde spränga hjärtat
ingen av oss ville ge upp

jag följde inte Bodils råd förrän senare,
som inte längre finns

Folklighetsparadoxen

det finns inte många poeter
om vilka regnrocksklädda
tvärbanetjejer
skulle ropa rätt ut
han fick det! hon fick priset!
och sedan ta mig – en främling, konduktörsklädd –
i famn
sätt in ett annat namn
än T. T. och ni får se
hur svårt det är att föreställa sig

inte desto mindre
är poesi en folklig konstart

Världsmiddagen

när jag åt middag med Tomas Tranströmer
var vi ett dussintal runt bordet
det var Jasim och Li Li som bjöd in
lite hemlighetsfullt
”kanske kommer Tranströmer”
det gjorde han och Monica -
och tre kinesiska poeter
började läsa
Tomas egna dikter
på ett främmande språk
som bör ha varit mandarin
det märktes
att han tyckte om uppvaktningen
de bar fram hans dikter till honom
i deras nya språkdräkter
och han kände genast igen dem
det var flera än kineser där
men jag minns inte
vilka andra språk som förekom
de var samtliga översättare
som läste sina egna översättningar
några år innan Nobelpriset
var han redan världsmedborgare
och vi som var medbjudna på ett hörn
kunde inte göra annat
än att lyssna
till det magiska flödet

Minnestext om poeten Eleonora Luthander (1954-2021)

Poeten, översättaren och Poetry Slam-artisten Eleonora Luthander är död. Hon gick bort hastigt den 25 augusti.
Eleonora har givit ut sex diktsamlingar på svenska, senast ”Kranvatten” (2010). Hennes sjunde, ”Ökenhörna”, utkommer postumt i höst på Ord & Visor förlag.

Jag mötte henne första gången på en av alla dessa Poetry Slam-tävlingar som då för tiden florerade, antagligen var det i Rinkeby där hon tävlade med framgång. (Ett helt annat Rinkeby än idag, måste man tillägga.)
- Vad är det där för prålig fågel, tänkte jag först, men insåg efter ett tag att Eleonora hade djup och kunskaper om litteratur.

Eleonora var född Damjanovic i det forna Jugoslavien och var således genom sitt ursprung en både svensk och serbisk författare. Namnet Luthander fick hon efter giftemål med en svensk journalist. De kom att bo i många städer – Moskva och Budapest bland dem – innan de så småningom bosatte sig i Stockholm. De skaffade två barn innan de gick skilda vägar.

Eleonora översatte favoriter som Kristina Lugn, Bruno K. Öijer och Lukas Moodysson till serbokroatiska.

Eleonora Luthander var en underskattad poet som kunde svänga sig med de mest halsbrytande metaforer. Ibland träffade hon snett och fick dikten att falla platt men ofta uppkommer det där berömda poetiska ”lyftet”, den lilla rysningen.
Den poetiska uppfinningsrikedomen var det inget fel på, men ibland var hennes ton bara klar och ren som… kran- eller källvatten.
Här nedan hennes hyllning till födelseorten Krusevac, ur just diktsamlingen Kranvatten.

KRUSEVAC

När barnet var på väg
det var under resans gång
och inte så särskilt
önskat av skaparen

Födelseort –
intill vägen
eller vägen själv

Stanna bussen,
jag är född här
just här
där jag står
9/2, 1954

Kerro Holmberg: Öronen i jorden (Pequod Press 2021)

Kerro Holmberg vet jag nästan ingenting om, skam till sägandes. Jag vet att hon är författare och bildkonstnär, som redan hunnit ge ut åtta diktsamlingar sedan debuten 2002 med DÄR JAG ÄR DÄR DU ÄR. Det är en intensiv utgivningstakt. Jag vet inte om födelseåret har något med saken att göra; kanske har hon bråttom i och med att hon debuterade sent. Kerro är född 1959, vilket är samma år som Göran Greider och jag själv.

Det första jag lägger märke till i hennes nya diktsamling ”Öronen i jorden” är upptagenheten vid nuet. I stark kontrast till Göran Greiders senaste diktsamling finns här nästan inga återblickar, men nästan heller inga framåtblickar. Jaget är, om man så vill, fånget i nuet, vilket förstås kan vara både behagligt och obehagligt. Det andra jag lägger märke till är att något hela tiden skevar i språket. Det är som om jaget inte riktigt är där; framförallt är det inte där omgivningen vill placera det. Det är som om någon vill bryta sig ut, förneka sin tillhörighet under de rådande premisserna. Är detta för enkelt uttryckt? Det är ingen svårläst men dock en mystifierande diktsamling.

Det är – för det tredje – en taktil diktsamling, fysiska beröringar omfattas av jaget som ger sig hän åt själva upplevelsen av beröringen, ibland med mystifierande drag.

Fotbladen ut i gyttjesanden,
fint och hårt vattrad, en erotisk njutning
Kika genom ytan efter iglarna, frukta skärvor
Vilken vän, ensamheten ingen förstod

Man ser framför sig en säsong vid strandkanten, ett sommarställe som delas med andra, en plats för familjeliv där jaget inte riktigt vill vara med. I stället gör det egna erfarenheter, exakt återgivna genom sparsmakad språkbehandling, samtidigt obegripligt det som händer.

/.../
Vi visste inte
Skillnaden mellan våra liv och det dom sa
höll på att hända
var milsvid
Gardinen for ut genom fönstret
böljade tunn
och stark ett spindelnät
Huset stävade mot vindstyrkan

Låt oss landa i en konklusion. Jag skulle vilja se Kerro Holmberg i ett sammanhang, typ antologin ”Svensk poesi” som kom på Bonniers för några år sedan. Hon står lite för ensam i svensk litterär offentlighet, vilket jag tror i längden kan vara svårt för henne, trots bejakandet av ensamheten som antyds. Hon skriver bättre än t.ex. Anna Hallberg och Ida Börjel, orden har en annan nödvändighet. Jag skulle dock vilja se att något oåterkalleligt sker i hennes nästa diktsamling, att hon tar steget fullt ut i sitt eget språk. Hon befinner sig i bilderna, de känns inte sökta, men de skulle kunna ges ännu mer kraft.