Søren Ulrich Thomsen är något av en fixstjärna inom danskt litterärt liv, men knappast lika känd i Sverige. Han var en del av den danska poesiboomen på 1980-talet och är som sådan fortsättningsvis också en tillgång för offentlighetens diskussion om poesi. Bland hans jämnåriga parnass-stormare var han den av dem som skrev poetik och så att säga analyserade rörelsen inifrån. (Strunge var knappast mäktig det, hur stor poet han än var.)
Jag läser Thomsens senaste till svenska översatta bok, Stora Kongensgade 23 och finner den delvis vara en besvikelse. Jaget i den självbiografiska text som kallas essä visar upp en besvärande skräck och oro för att bli gammal; för att drabbas av de sjavigheter och sjukdomar som verkar höra äldrelivet till (Thomsen är när han skriver boken i sextiofemårsåldern.)
Tydligen har han svårt att acceptera äldre joggare med neonfärgade gympaskor. Det är ett parti jag finner patetiskt.
Annars skriver Søren Ulrich Thomsen bra som man kan vänta. Han manar med ett sträng ciselerande sinne fram bilder av gamla skolkamrater, hur de kom att påverka hela hans framtida liv, och den speciella känsla som hänger kvar över platser där man en gång bott och levt. Mest utrymme ägnas åt minnet av hans begåvade mamma som spärrades in på mentalsjukhus och fick genomgå åtskilliga elchocker innan hon plötsligt tillfrisknade. Mot slutet av sitt liv fick hon möjlighet att ge ut de dikter hon skrivit på under hela sin levnad och ge ut dem på eget förlag. Allt detta är text bunden med trovärdiga, känsliga trådar.
Ett år tog det för honom att bli den han blev, en tidsålder som sammanfaller med den tid han bodde på Store Kongensgade 23 under ett år av sin uppväxt.
Att Thomsen älskar hösten ligger i linje med den medelklassmelankoli som han odlat i åtskilliga dikter, inte minst i samlingen Skakad spegel (på svenska 2012) men med nedanstående citat vill jag ändå visa det fina hantverket i Store Kongensgade 23.
”När dygnets ljus krymper till en grå springa och de stora trädens oroliga löv singlar ner för att knastra under skorna alltmedan stammarnas svarta skelett står kvar likt outgrundliga symboler så att ingen hjälp finns att få från den yttre världen utan man istället ensam måste bära upp allt som förfaller, förgås och försvinner. Från snabbköpets hårda ljus kliver man direkt ut i eftermiddagens elfte timme, där kajorna flockas i trädkronorna, för att sedan glida ut i ett mörker som även omsluter oss och sätter en gräns för dagens oro.”
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar