2024-01-22

"Jag axlar manteln", dikt av Arvida Svenske


till Leonard Cohen, Peter Lindforss, Andreas Björsten

(och Pontonjärsparken)

It's all beginning to not make sense

-brevväxling mellan Cohen och Lindforss


Jag förlägger och tillägnar den här dikten

till Pontonjärsparken.

Hyllar och dyrkar, piedestalplacerar

inspirationskällor på definitiv pallplats

uppe där med Pontonjärsparken.

Där har jag 1) hört Ola Magnell på nytt

2) tagit livsavgörande beslut

3) tillbett sommarvarelser


i Pontonjärsparken.

Rr







Det är

inte den

vid Polishuset

men nära nog

att kasta

andliga stenar till


Parker

kan du alltid tillbe.

De kräver

nästan inga offer.

Det är inga som helst

konstigheter

folk har gjort det förr;

Vergilius

kunde herr D. Alighieri inte precis

ringa upp på 1-800 Hotline.


Cohen, voodoo-rabbinen, Allfadern

kringresande i spirituellt

nonsens, och det gravallvar

som bara Judendom gånger Poesi

plus Rock’n’roll dividerat med

mjuka chansoner från Montreal

subtraherat med Stram Buddhism kan ge.

kvar på scen: enlightened bitterness.


Parker, berg (Mount Baldy, Sinai)

kan du alltid tillbe

de kommer inte kräva mycket

bara den mycket speciella närvaron

som föräldralösa

har i världen.


Peter, som jag heller aldrig kände

du känns som Länken till Något Stort

din livsgärning, den är en biflod

Yarmuk, Jabbok, men utan bifloder

ingen Jordan, inget Döda Havet

och det gnistrar många intressanta

ädelstenar på bottnarna

av dina dikter

jag

vill

Klondyke-

dyka ned i slammet.


komma upp med

Koh-i-noor:er smorda i het, varm lera

baglady-påsar

att gräva fram

finurliga 

små stringenta dikter ur.


Och så Björsten,

som jag känner lite

vad det sken om dig på Cohenkvällen

när du steg upp på scen på Bokmaskinen

och vad du fick sluta cirkeln

en ren och skär Mohammed Ali-insats

för glöden, den ska upp på scen

poesin likt stenarna ropa ut

den där glödkärnan av humanism

som strålar genom släktleden.


Jag tillägnar den åt alla er

samt stenarna där barn jag lekt

gömda grönskor på Kungsholmen

kanske främst

Pontonjärsparkens

upphöjdhet på piedestalplats.


Det är lugnt, jag bröstar det, jag axlar

manteln av enlightened bitterness


mumsar små bitar av mullbärsträd

i den förgiftade fabriksgasluften

spinner silke sen, i sakta mak.


When in doubt: tillbe alltid träd.


Ja, parker kan jag med att dyrka.


De kräver nästan inga offer.


Utom allt det du har

ibland.

Felt cute,

might delete later.



Arvida Juni Svenske är poet, journalist och författare. 

Hon ör just nu aktuell med diktsamlingarna Benplockerskan 

(om feminism och systerskap), Ovinter (om klimatkatastrofen) 

och den kommande Skål och gutår (om Bellman, Stockholm, Sverige och världen).



Inga kommentarer :