Håll ner huvudet

vi höll en låg profil

avvaktade i dagar
oroade oss för drönarna

i rummet låg en stor matta på golvet
dämpade ljudet av oss båda
det var som att vi inte fanns

kontrollförlusten plågade oss
det fanns inga garantier
vattnet smakade järn

formuläret du motvilligt skickade in
läckte personuppgifter och positioner
ett vinande ljud över husen

nattetid passerande fordon, män, kanske rävar i sakta mak
i det svepande sökarljuset skränande kajor
som strax slog sig ner på hustaket intill

Om kråkorna

Ur romanen »Väggen« av Marlene Haushofer hämtar jag från sidan 135 följande text:

Det var…
»inget ovanlig väder för att vara i februari. Jag var glad att rådjuren hittade löv och fjolårsgräs överallt och kunde återhämta sig lite. Även fåglarna hade det bra igen. De höll sig borta från stugan, och det betydde att de inte behövde mig längre. Bara kråkorna var trogna tills den riktiga våren kom.

De satt i granarna och väntade på köksavfall. Deras liv följde stränga regler. Vid samma tid varje morgon  kom de flygande in i gläntan och slog sig ner i träden, efter att länge under upprört kraxande ha flugit runt i cirklar. Sent på eftermiddagen, i skymningen, lyfte de och flög, kretsade och kraxade bort över skogen. Jag har ingen aning om var de bor på natten. Kråkorna lever ett spännande dubbelliv.

Så småningom började jag känna en viss sympati för dem och kunde inte förstå varför jag tyckt så illa om dem tidigare. Men eftersom de mest höll till på smutsiga ställen i staden, uppfattade jag dem alltid som tråkiga och smutsiga djur. Här, i de glänsande granarna, var de plötsligt helt andra fåglar, och jag glömde min gamla motvilja. Numera väntar jag varje dag på att de ska komma flygande, eftersom de hjälper mig att hålla reda på tiden. Till och med Lo /hunden/ vande sig vid dem och lämnade dem sedan i fred. Han vande sig för övrigt vid allt som var viktigt för mig. Han var en synnerligen anpassningsbar varelse.

Det var bara för katten som kråkorna fortsatte vara en ständig källa till irritation. Hon satt på fönsterbrädet och stirrade på dem med rest päls och blänkande tänder. När de retat henne tillräckligt länge och gjort henne rasande, lade hon sig vresigt på bänken och försökte sova bort sin ilska.

Ovanför stugan hade det bott en uggla. Efter det att kråkorna började komma hade den flyttat därifrån. Jag hade inget emot ugglan, men eftersom vi kanske väntade kattungar hade jag inget emot att kråkorna jagat iväg den.«


Romanen är översatt av Rebecca Lindskog och min pocketutgåva är utgiven av Thorén & Lindskog.

Liveodds i Aleppo

Aleppo 2012.

Vi är alla skyldiga att vakna

Det lilla hålet där den går in
utgången där den sliter sönder skallen
den pekande handen
kroppen på andra sidan gatan
en grå hög
om man springer i sick-sack
kanske
rörelsen
one of a kind
one kind

det snöar nu
stora snöflingor
i varje ton hennes röst
inte djurets
inte gatans
glasskärvorna
vakenheten i natten
hans natt
att allt blandas i fiktion
verklighet
i minnet av massakern
vad som hände
vem som var ansvarig
glömskan
förträngningen
förnekelsen
spectral analysis
as spectral analysis
jämförelseobjekt
to do just this
jag vet inte
jag vet inte
the art of making one word speak several times
bloody culture, isn’t it?

~

Med anledning av attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo har jag lånat dessa rader ur dikten «Händer« av Marie Silkeberg. Du kan lyssna på hennes uppläsningar här.

Värd en repris: Tranströmer

Är det inte, säger jag till mig själv, i min kvällsliga soliloquy, är det inte någonting med Tomas Tranströmer och Sverige?
Hur kan denna självklara fråga ställas? Han är ju svensk, född här, uppvuxen här, skrivande på svenska. Liksom Lagerkvist, Lagerlöf och Martinsson. Jo, och alla de var också bärare av denna svenskhet.

Men alltså, med Tranströmer – något annat. Han glider som i en eka på en tid av ljus, vattnet glittrar och bara om man kikar ner syns skuggan från båten, och bumlingar på botten.
Han är en som transcenderar tiden, och ändå är han så mycket ett barn av sin tid. 50-tal. 60-tal. Decennier som byggde Sverige, byggde en självmedvetenhet i trygg förankring.

Ingenting av det jag säger nu är något att ha för professorerna, det har jag heller aldrig brytt mig om.
Men jag ser den där sensible mannen, uppvuxen med ensam mamma, morfar, släkt och kusiner. Ser ett samhälle av annan art, mer metodiskt, långsammare. Var och en tar inte studenten, men för dom som gör det och går vidare till universitet, för dom som kommer från vanliga familjer och stiger in i det akademiska, betyder det någonting.

TT, ser ut att leva i kraft av sina två begynnelsebokstäver, som tillsammans liknar en port, ingången eller utgången till en stad, ett skyddat hus, en rakhet som bär upp ett tak. Samtidigt liknar tecknet ett samhälle som går att lita på. På samma sätt som TT:s klienter i ungdomsvården, måste ha litat på honom, psykologen.

Sällan sedd i debatter denne man, sällan gör han väsen av sig, slår sig sällan för bröstet. Inget vet jag om hans politiska hemvist, men jag vet att en del av hans sinnelag blev kvar i den kristna sfären, och i det okorrumperat gammalsvenska.
Han är på en gång så modern, att varenda en från sextiotalet och framåt beundrar honom, samtidigt så tidlöst förfinad, ansvarlig och ödmjuk, att han ser ut att kunna vända sig om och se torpare och snickare och fiskare i ögonen. Utan att försöka vara folklig, är han en av folket.

Född i en tid när stora delar av alldeles vanliga svenskar fortfarande bar sina författare med respekt och intresse, när folkbildning var legio, och författaraftnar inte i första hand var till för att sälja in sig.
Om det regnar håller folket ett paraply över Tranströmer, om det åskar är han någon annanstans, om det handlar om politik är det ingen som frågar honom.

En känslig man, utan annan makt än sina ord. Stående på en refuge mitt i gatan, i ett samhälle som kör förbi honom till höger och vänster. Men där han står finns en annan riktning; uppåt, nedåt, utåt, och inte minst - inåt.
Sverige vidgar sig, men inte globalt, utan sfäriskt. Tranströmer lever, men hans gestalt är snart inte synlig. Alla de stora babianerna ska köra om och förbi. Gläntan där han en gång satt och mindes första raden av sin första dikt. I en skog som inte längre finns. I ett samhälle som stagnerar. Och låter godheten dö ut i en flod av pengar.

Men det finns en ficka i tiden. Där står Tranströmer, i år och alltid. TT. Ingången och utgången, porten till en stad byggd på andra värden. En plats där riktningarna virvlar förbi, utan att han rör sig. Jag vet, det är en gammal bild av en vis man, och det skäms jag inte för, även om det är en idealisering, även om det är otidsenligt.

Om jag ska göra som TV-gästerna gjorde en kväll, och välja en av hans många rader, väljer jag den här:
De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.

Och där någonstans: Porten.

-------------------------------------------

(Från Gabis Annex  6/10/11)

Ännu mer kultursociologi

Känns det ibland som ni fastnat i fällan: Kodifiering och karakterisering och hierarkier och kulturellt kapital och habitus och genus och över-och-uderordning, som ständiga tvättbräden i kulturen?

I så fall, läs den här artikeln. Den kan muntra mantrat.

"This spread of sociological thinking has led to sociological living — ways of thinking and seeing that are constructed in order to carry out, yet somehow escape, the relentless demystification sociology requires. Seeing art as a product, mere stuff, rather than a work, has become a sign of a good liberal (as opposed to bad elitist) state of mind. This is why you must support upper-middlebrow Terrence Malick one day, and the next spuriously shock everyone with a loud defense of Transformers: Dark of the Moon. Too often, being on the left tasks you with a vigilant daily quest to avoid being tagged with snobbery. In sociological living, we place value on those works or groups that seem most likely to force a reevaluation of an exclusive or oppressive order, or an order felt to be oppressive simply because exclusive. And yet despite this perpetual reevaluation of all values, the underlying social order seems unchanged; the sense of it all being a game not only persists, but hardens."

Läs hela artikeln Här. Och tack till Håkan Lindgren för länken. 

Neurologi-kulturen

"...there are books on your brain and music, books on your brain and storytelling, books that tell you why your brain makes you want to join the Army, and books that explain why you wish that Bar Refaeli were in the barracks with you. The neurological turn has become what the “cultural” turn was a few decades ago: the all-purpose non-explanation explanation of everything. Thirty years ago, you could feel loftily significant by attaching the word “culture” to anything you wanted to inspect: we didn’t live in a violent country, we lived in a “culture of violence”; we didn’t have sharp political differences, we lived in a “culture of complaint”; and so on. In those days, Time, taking up the American pursuit of pleasure, praised Christopher Lasch’s “The Culture of Narcissism”; now Time has a cover story on happiness and asks whether we are “hardwired” to pursue it."

"Humanism not only has survived each of these sequential demystifications; they have made it stronger by demonstrating the power of rational inquiry on which humanism depends. Every time the world becomes less mysterious, nature becomes less frightening, and the power of the mind to grasp reality more sure. A constant reduction of mystery to matter, a belief that we can name natural rules we didn’t make—that isn’t scientism. That’s science."

Klarsynt artikel till förmån för den aldrig-avslutade-insikten-om-människan, och förbi alla självgoda förenklingar, neurologiska eller andra. Läs mer ur The New Yorker här. 
Och så har Håkan Lindgren gett sig på det besläktade ämnet rationalitet, i en artikel i GP.

En praktisk man

En praktisk man
  köper en ung students lägenhet
     renoverar utav bara helvete
        säljer vidare till nästa

En praktisk man
   köper en fattig slavisk kvinna
     knullar utav bara helvete
        säljer vidare till nästa

En praktisk man
   tjänar på varje snabb affär
      hans kalla samhälle bjuder ut
         syns knappt i skattelängden

Inte heller i brottsregistret
   allt han tar fixas på en månad
     allt han förstör märks inte
       samma gäller den praktiska kvinnan

Simone Weil citerad ur minnet:
    Det värsta är inte att vara i Helvetet;
    det värsta är att vara i Helvetet
    och tro att man är i Paradiset.

Bangladesh och det nya slaveriet

Trehundra i Boston är trehundra huvuden

högre än trehundra i Bangladesh

där kvinnor lagar mat sittande på huk

sällan mätta, sällan sedda i kläder från HM

De är mörka, de är kvinnor, de har barn.

Hus och fabriker inspekterade av män

Rimligt korrupta inför Foreign Corporations

Leende uppköpta, lagom verserade

Lönsamt involverade med makten

De är rika män, de har slott i England

Huset som fortsätter falla fortsätter falla

Trehundra döda i Bangladesh och HM,

Wall Mart, Benetton, med flera, undandrar

sig juridiska avtal och säkrade föreskrifter

om hus, fabriker, kvinnor och män

De är vita, de är feta, de har killer instinct

Sexhundra döda av olyckor 
i fabrikerna. Facken står

stilla i blod, damm och tårar,

maktlöshet och globalt förtryck

Foreign, foreign, foreign only, 

De har inget, de har ingen

Levnadslön, de är mörka

de är slavar, kvinnor som män.

  

Länk Här.

Khemiri som förkunnare

Alla vi som mallar upp oss lite grann och tycker Babel är sisådär, ja, vi kan ha rätt, ibland kan vi ha fel. Hur fånigt tyckte jag inte det var att Jonas Hassen Khemiri, väletablerad författare, skulle leka prao på en tidning. Det blev heller inte så kul. Men ikväll var han prao i en kyrklig församling. Jag tror ingen ateist någonsin "predikat" bättre än han. Och så lågmält. Heja Khemiri - snart har vi en fanclub också för dig!

Här har jag kopierat texten från Babels hemsida. Hoppas det betraktas som en "investering"!

I begynnelsen var siffran
Andakt av Jonas Hassen Khemiri
 
Jesus rensade templet på försäljare (Matteusevangelietkapitel 21, vers 12).
Jesus sa till han som levde i överflöd, att han borde dela med sig av sin lyx för att få tillgång till Guds rike (Matteusevangeliet kapitel 19, vers 22).
Jesus sa: ”Ingen kan tjäna två herrar. Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon." (Mattuesevangeliet kapitel 6, vers 24).
Så idag, i dessa fastans tider, så föreslår jag, som den respektfulla men ändå ateistiska praktikant jag är, att vi börjar tjäna Mammon.
Överflödets, rikedomens och orättvisans demon.
Det kräver ingen stor omställning för vår värld är redan reducerad till siffror.
Vi lever i en underbar, mätbar verklighet.
Nästan helt fri från religionens mysterium.
Snart tömd på känslans dunkel.
En ny person föds på ett sjukhus, tar sitt första andetag och förvandlas till ett personnummer.
Personen börjar skolan och blir ett betyg.
Personen får sin första veckopeng och tar plats i den kapitalistiska världsordningen.
Plötsligt är varje upplevelse potentiellt humankapital.
Varje släktmedlem förvandlas till ett möjligt framtida arv.
Varje kärleksrelation en möjlighet till avkastning, bara man investerar tillräckligt mycket av sig själv.
Att vara eller inte vara – det är inte längre någon fråga.
Och alternativet?
Det finns inget.                                                                                                 
För vi är alla en del av samma ofrånkomliga system.
Vi är alla lika hjärntvättat konkurrensutsatta.
Eller.
Vi intalar oss att det är så.
Kanske för att slippa tänka på vår inre potential, vårt ansvar, vår makt.
Och på vår dödsbädd fattar vi vår älskades hand och viskar:
”Min älskade älskling.
Tack för alla underbara siffror som vi har delat.”
Sedan dör vi och prästen läser en välsignelse och tar upp sin Bibel och läser ur Tredje Moseboken kapitel 25, vers 44, där det står:
“Vill du ha en slav eller slavinna, kan du köpa sådana av folken omkring dig. Ni får också köpa barn till invandrare som är tillfälligt bosatta hos er och sådana i deras familjer som föds i landet. De förblir er egendom.”
(Tredje Moseboken 25, 44)
Eller så bestämmer sig prästen för att göra uppror, för att inte gå i Mammons ledband, för att nog får vara nog. Och prästen bläddrar istället tillbaka till Habackuk kapitel 2 vers 6-8 och läser:          
”Ve dig som gör dig rik på andras ägodelar — för hur länge? — och hopar egendom som du tagit i pant!
Plötsligt skall de skuldsatta resa sig, de skall vakna och få dig att darra, och du blir själv deras byte.
Du som har plundrat så många folk skall bli plundrad av alla de andra till straff för det blod du utgjutit, för ditt våld mot länder och städer och mot alla som bor i dem."
(Hab 2:6-8)

Lite mer än "gillar" och "ha sex"

 Grekiskans fyra ord för kärlek:

Eros (ἔρως érōs): romantic love (in ancient Greek "desire") Philia (φιλία philía): friendship, "platonic" love Agape (ἀγάπη agápē): divine, unconditioned love; love based on principle; sometimes Christians will refer to the love that they receive from God as agape love; the love and concern we show our neighbours, even though we may not know them Storge (στοργή storgē): natural affection
Finns det fler nyanser, hör av er grekiska filologer!