Ännu mer kultursociologi

Känns det ibland som ni fastnat i fällan: Kodifiering och karakterisering och hierarkier och kulturellt kapital och habitus och genus och över-och-uderordning, som ständiga tvättbräden i kulturen?

I så fall, läs den här artikeln. Den kan muntra mantrat.

"This spread of sociological thinking has led to sociological living — ways of thinking and seeing that are constructed in order to carry out, yet somehow escape, the relentless demystification sociology requires. Seeing art as a product, mere stuff, rather than a work, has become a sign of a good liberal (as opposed to bad elitist) state of mind. This is why you must support upper-middlebrow Terrence Malick one day, and the next spuriously shock everyone with a loud defense of Transformers: Dark of the Moon. Too often, being on the left tasks you with a vigilant daily quest to avoid being tagged with snobbery. In sociological living, we place value on those works or groups that seem most likely to force a reevaluation of an exclusive or oppressive order, or an order felt to be oppressive simply because exclusive. And yet despite this perpetual reevaluation of all values, the underlying social order seems unchanged; the sense of it all being a game not only persists, but hardens."

Läs hela artikeln Här. Och tack till Håkan Lindgren för länken. 

Dikt: Staden

Staden 

Det strålade om

Tändstickornas palats

Man trodde det fanns

Ett boende där

Under

Den utmätta

Maktperioden strax före

Eldarna och fallen

En slumpgenerators 
Upplysningstid

Som det strålade om

Tändstickornas palats

Man bjöd in en myra

och en fästing

Den ena för att jobba

Den andra för att bita

Fast och maximera

Vinsten, strålningen

Så byggde

Man den orättvisa

Staden 2008

Året mellan elden

och kapningarna

mellan strömavbrotten

och det isande

Vattnets

Fall

__________________________________ 

(Tillägnas: De fattiga och bostadslösa Studenterna)

Vården: Marknadsföring kontra Verklighet

Sälja:

Ny inriktning för äldre med psykiska funktionsnedsättningar

 

Från och med den 9 april 2013 erbjuder vi platser på två av våra enheter för äldre personer med psykiska funktionsnedsättningar.Vi har lång erfarenhet av behandling och rehabilitering av psykisk ohälsa hos äldre genom Aleris Psykisk hälsa och därför har vi valt att erbjuda denna spetskompetens även på Vårbacka Plaza. Vi arbetar utifrån ett rehabiliterande förhållningssätt som betyder att vi i våra insatser utgår från drömmar och förutsättningar och egna mål. Allt stöd är framåtsyftande och utgår från det friska för att fungera.
(Aleris hemsida)

Köpa: 
Två dog av vanvården. 72-åring hittad i en skrubb.

I lördags besökte Heba Elkhabiry sin 82-åriga mor på privata äldreboendet Vårbacka Plaza i Huddinge.
Inne i en liten skrubb upptäckte hon en äldre man som låg utslagen på golvet.
– Jag blev ju chockad. Jag trodde han var död, säger hon.
Heba Elkhabiry ringde polisen som såg till att 72-åringen fördes till sjukhus.
Det är oklart vad som faktiskt hände i skrubben. När Aftonbladet besöker äldreboendet får vi inte se rummet där den autistiske mannen satt inlåst.
Redan en månad tidigare hade Heba Elkhabiry slagit larm om att mannen hölls inlåst i skrubben.
– Det var ingen som reagerade när jag anmälde första gången. Först när han låg där som ett lik blev det allvarligt.

Nu vittnar tidigare anställda om upprepade vårdskandaler – som ska ha orsakat två dödsfall.
(AB)

No comments. 

Random Buddhas

Ordet random; allt oftare använt av yngre människor som utan att tänka sig för väljer en engelsk synonym till svenska varianter som ”hipp som happ”, eller ”som det faller sig”. Jag har inga moraliska synpunkter på inlåning av engelska ord; bara de gamla svenska variablerna får förbli vid liv.

Jag tror också att folk, på något mystiskt vis, tar de ord de behöver för något som ligger i luften.
Vem använder längre de gamla franska lånorden: soiré, moatje, esprit? Och vem talar om weltschmertz eller spleen?
Random passar oss bättre. Passar även mig, som allt oftare ser på livet som en ganska random passage genom ett ganska random fält av rätt så random relationer och random uppdrag. 
Random förutsätter X antal människor som kan ”play it by ear”, gilla läget, ha flyt.

Jag vet inte om jag är offer för en ganska random tidsanda, med en alltmer random samhällsstruktur, som framtvingar en alltmer random inställning från sina ”flexibla” medborgare. Men kanske.

Ett vet jag: För att kunna njuta av The Places of Random krävs mycket egna och viljestarka beslut. Annars blir det bara lite eljest. Typ.   

Det goda i det onda

Kommissionärer för handel i EU fördömer den inhumana vårdslösheten i det förfallna fabrikshuset i Dhaka där nu dödssiffran stigit till över 400.
Man hoppas att den sedan länge gjorda deklarationen av kommissionären Karel de Gucht, om EU:s ideala hållning i handelsfrågor ska ha någon som helst tyngd:
"To monitor and ensure the implementation of international agreements and to tackle the unfair practices".
"Free trade to the benefit of all", har ju annars sett fler olyckor komma och gå, ju mer det bara är vissa somliga som benefittar sig.

Så det goda i det onda innehåller också en stillsam fråga om vad som är plåster på såren i redan skedda misstag, redan inkörda spår av utsugning i låglönefabriker -  detta "race to the bottom" som en BBC-reporter kallat det. 

Påven Franciskus har uttalat sig kritiskt gentemot det mördande fabriksarbetet: Han kallar det slavarbete, precis som jag gjorde häromdan. Från EU-håll hördes det här ropet. (Artikeln från Reuters.) Och idag var det 1:a maj.
Finns arbetets söner och döttrar - eller är det bara Herrarna kvar?

En praktisk man

En praktisk man
  köper en ung students lägenhet
     renoverar utav bara helvete
        säljer vidare till nästa

En praktisk man
   köper en fattig slavisk kvinna
     knullar utav bara helvete
        säljer vidare till nästa

En praktisk man
   tjänar på varje snabb affär
      hans kalla samhälle bjuder ut
         syns knappt i skattelängden

Inte heller i brottsregistret
   allt han tar fixas på en månad
     allt han förstör märks inte
       samma gäller den praktiska kvinnan

Simone Weil citerad ur minnet:
    Det värsta är inte att vara i Helvetet;
    det värsta är att vara i Helvetet
    och tro att man är i Paradiset.

Avskurna tår och förlängda naglar?

Det här började visserligen redan för tio år sen, eller mer, men nu är det dags även för Mats Svegfors och andra  att hojta högt om hur aktieutdelningen till tidningsägare (Exempel: Göteborgsposten 48 miljoner) innebär löneminskningar och jobb-bortfall för såväl anställda som frilansande journalister.

Det är som om det måste ta tio-femton år innan det går upp ett ljus som lyser över det faktum att journalister, kulturskribenter och andra kulturarbetare är lika arbetslösa och lika varslade och lika utsatta för konjunktursvängningar, (samt då den ägande klassen girighet, as usual) - som alla andra som säljer sina varor. Volvo eller DN, same shit!

Och, kan tilläggas, naturligtvis skrev tidningen Journalisten om det redan för tio år sen eller mer, minns jag, och redovisade statistiken för nedskärningar på redaktioner till förmån för uppskrivningar på aktiesidan, då, när det faktiskt var en Nyhet. Seen better days, seen better times, ain´t no fool for Champagne!

Så här skriver ETC:"Vår granskning visar att Stampen, ägare av Göteborgs-Posten, gav 48 miljoner i aktieutdelning till ägarna, den största utdelningen någonsin. Bolagets vd fick maxbonus på fem miljoner samtidigt som 100 anställda sparkades"

Läs hela artikeln Här. Och här skriver Anna Brodow om läget för frilansare.

En pojke och hans själ

Vem är han? Pojken som tittar så misstroget och ganska sorgset på världen. Ett fint ansikte, med känsliga drag. Med ett uttryck av instängt trots.

Vi sa någon gång att vi inte skulle sälja våra själar. Numera lyder cynismen: Sälj din själ - men dyrt! Eller den här: "Snälla flickor kommer till himlen, vi andra kan gå hur långt som helst". Jag kände en som antog den devisen. Hon dog vi fyrtio i en dykolycka. Kanske, men bara kanske, för allvetandet är skit, dog hon i ett förhastat försök att vara lika häftig som sin pojkvän. Grumligt vatten bubblade upp, hon tappade all känsla för riktningar.

Jag undrar när pojken ovan, med det fina ansiktet, förvandlades till en dyr själ, som gick hur långt som helst. Över huvudet på sitt folk, och hand i hand med tidens största utsugar-oligarker? Har också han tappat all känsla för riktningar? Och är det sant att pengar+makt kan förstöra allt: Familjer, vänskap, arbetsplatser, bostäder, sjukhus, ja - hela nationer. Ja, det är sant. Watch it happen every day on the news.
Lille Vladimir med det sorgsna fejset - vart går du?

(Idag firar hans anhängare maktens vinnare. Alice Miller skulle ha begripit mer om honom än de gör. Och så Här skriver Freedom World om Putins Ryssland).

Budgeten: Gräddfil för Bonusgubbar

Vet inte hur man ska ännu en gång kunna förnya/ nyansera/ dubblera denna utsaga:

Filgubbar får bonusgrädde. Bonusfil för gräddgubbar. Gubbgrädde med bonusfil.  Förfilade bonusar a la Gubbs? Förfinade är de i alla fall inte.

Regeringens budgetpropp gör ett par bra saker: Långsiktig (hur långt fram?) satsning på järnvägen. Pensionärerna får 50 spänn mer kvar på skatten per månad. WOW! Något ska skolan få, och forskning (av rätt sort?) ska få en hel del uppsving. Jomen. Gullemoderaterna! Och så, sisådär med ena handen gömd bakom ryggen: Gissa vilken hand? Och man pekar på den handen som är gömd bakom ryggen: Där det står skrivet med Stora Bokstäver för alla deras kompisar att se: Sänkt skatt för Företagen. Jättesatsning.

Yess! De gjorde det igen: Allt för de redan rika. Det svenska företagargänget som var ute för något år sedan och fällde krokodiltårar över sina omöjligheter att investera i ett land som Sverige. Skitsnack! De har, enligt andra uträkningar (där man tar avdragen med i beräkningen), inte på länge betalt mer än 15% i skatt. Och nu, när regeringen öppnar hela handen ska de alltså förmås investera i Sverige, för svenska jobb; inte outsourca hela led av produktionen till Taiwan, Singapore, Kina, etc. Vad bra allt kommer att bli i den redan globaliserade världen. När företag inklusive banker, med miljardvinster och dito bonusar, kan fortsätta samla sina skithögspengar på Gibraltar och Jersey Islands, fortsätta med skumma affärer, avskrivningar, omskrivningar, nedskrivningar, bortförklaringar i Telia Soneras stil.(Och mer om det har ni redan hört i dagarna).

Som om inte allt redan hade hänt? Som om det nya arbetarpartiet kan vrida klockan tillbaka genom att ge till de redan rika. Min rumpa!

Däremot: Och detta menar jag – skulle det ha funkat bättre om man beslutat sig för att sänka skatter och knepiga redovisningsblanketter för de Småföretagare som kämpar i motvind.  De har all min sympati, och kan gärna få lägre skatt, så att de faktiskt kan anställa folk på ort och ställe. Och inte då i Taiwan (+ Extra bonusgodis, att lägga i enskilda Paradis).

För vad är det som säger att stora gubbar just nu behöver en Tröstsnuttefilt? Dagispolitik för utsatta grupper?

Min rumpa! 

(Obs, aversions-uttrycket snott från Karin och jag tyckte det var så bra att jag tar det två gånger) 

Och mer om detta och liknande kan ni läsa i alla inlägg med beteckningen: Samhällets Synkroniciteter.

Dagens tweet:

Vad är twitter? Fåglar som förflyttar sig inom en rymningssäker form? Brukar kallas burfåglar. 140 x vikt metall. Stort nog för en papegoja.

----------------------------------------------------------

”Galler med vertikala ribbor är mer hållfast än horisontella ribbor vilket har betydelse om buren är stor. För att fågeln ska kunna klättra omkring i buren är det dock bra om några sidor har horisontella ribbor. Gallermellanrummet måste vara så pass smalt att fågeln kan klättra utan att fastna med näbben men får inte vara så pass brett att fågeln kan få igenom huvudet och fastna. Buren bör inte vara gjord av material som innehåller zink eller bly då detta kan förgifta och döda fågeln om den får det i sig.”
Se även: fågelbur.

Samt, apropå de nya sociala medierna.

Tänkvärt om psykopater

Medan 1 % av befolkningen anses ha psykopatiska drag (däribland återfinns kriminella, våldsanvändare, fifflare etc) - återfinner man bland höga företagsledare så mycket som 4 % med psykopatiska karaktärsdrag.

Jag minns att jag hört det här förut, och att jag också lagt in en sida om det här på Argus.

Jag gissar att det är samma "adelsmärke" som amerikanarna kallar för "killer instinct" som råder i företagsdjungeln, och därför eftertraktas.
Vad man ytterligare funnit är att det finns en gen som motsvarar psykopatiska särdrag. Krigargenen kallad. Jag är inte säker på vad slags konsekvenser det får för de psykopater som dagligen manipulerar runt i vissa yrkessfärer, kriminella eller ej, att veta att de - om de vill - kan skylla på en gen. Men i det intressanta vetenskapsprogrammet från BBC kan man i alla fall få veta något om de senaste forskningsresultaten. Och som vi redan visste (?) så har en god barndomsmiljö sin betydelse för att stävja det minst sagt problematiska genetiska arvet.

Social pessimism

De går över lik
och liken vänder andra kinden till

Men tidens tand läker alla sår
snart får de bonus för gamla som i förtid läggs på bår.


(Girighet, manipulation och maktmissbruk är de sämsta förutsättningarna för ett gott
samhälle. Självklarheter? Det verkar inte så.)

En mer nyanserad bild av pessimismen kan man få på Lennart Erlings blogg, här, här och här.

Och den som tror att jag överdriver (ovan) kan betänka om Jasplan till utlandet är mer värt än en (1) ambulans i glesbygd i hemlandet. Alltså en skitkostnad mot skattemiljarder, till förmån för krig, till nackdel för människor. SE Janne Josefsson Uppdrag Granskning från igår här. Se det också som en detalj i en stor social nedrustning. Som strokad eller förstföderska skulle jag inte vilja bo i Dorotea eller Åsele. Ljuset i tunneln är att norrlänningarna har kurage nog att protestera.

Vi älskar människor

Hälsningar från:
HEMMETS JOURNAL

De tursamma psykopaterna som tog över...

Någon som fortfarande är djupt förvånad över att den nya formen av kannibalkapitalism tagit över inte bara inom skola och barnomsorg, men också inom vård och assistans? Nä. Men läs ändå gärna Monbiots artikel från The Guardian, där han bland annat refererar till undersökningar som visar att graden av psykopati är slående hög bland stora grupper av chefer.

Här två citat:
"The psychopathic traits on which the bosses scored so highly, Board and Fritzon point out, closely resemble the characteristics that companies look for. Those who have these traits often possess great skill in flattering and manipulating powerful people. Egocentricity, a strong sense of entitlement, a readiness to exploit others and a lack of empathy and conscience are also unlikely to damage their prospects in many corporations."

"This is not to suggest that all executives are psychopaths. It is to suggest that the economy has been rewarding the wrong skills. As the bosses have shaken off the trade unions and captured both regulators and tax authorities, the distinction between the productive and rentier upper classes has broken down. CEOs now behave like dukes, extracting from their financial estates sums out of all proportion to the work they do or the value they generate, sums that sometimes exhaust the businesses they parasitise. They are no more deserving of the share of wealth they’ve captured than oil sheikhs."

Protestgrupper utanför St. Pauls Cathedral, London.
Samt, citat: Church leaders this week sug­gested reforms to the economic system, after the Archbishop of Canterbury last week reiterated his support for a Tobin, or “Robin Hood”, tax on financial transactions (News, 4 November).

Om man googlar på Stig Larsson...

så får man upp hur många poster som helst på Stieg Larsson; det säger allt om vilken litterär "kultur" vi lever i. Marknaden saknar god ironi.

Men ni såg väl herrarna Stig Håkan Larsson och Horace Engdahl på Babel ikväll? Det var däremot kul.

Lars Palmgrens roande berättelse från Chile

I dagarna genomfördes en stor skolstrejk i Chile, bland annat med utgångspunkt från samma argument som nu dryftas i USA, och som jag skrivit om här.
Studenterna vann, och fick igenom ett helt reformprogram.

Allt detta hade gått mig förbi, så som det ofta gör när Europa, och just nu, Arabländerna är i centrum för nyhetsbevakningen. Av en slump satte jag på radion och hörde Lars Palmgren (en av Sveriges Radios rappaste rapportörer) berätta följande:
Han bor med sin fru mitt emot ett Karmeliterkloster, de talas vid då och då, och nunnorna kommer med små presenter; marmelad, en knippa timjan, eller blommor. Under strejken ville de också höra med Journalisten vad som hände nere på stan. Palmgren svarade att det var en del övertaligt folk på plats som bara ville bråka, liksom poliser som gillade att släppa på tårgas, men att de allra flesta var seriösa demonstranter.
- Aha, ungefär som fotbollsmatcher, sa Abedissan. 99.9 procent är där för fotbollen, men de där 0.1 som bara vill bråka är vad man hör talas om efteråt.
- Just så, sa Palmgren.
Abedissan frågade också, vad han, som en man av världen, ansåg att de kunde hjälpa till med där inifrån sitt kloster.
Palmgren åker ner på stan, får veta att demonstranterna bett alla sympatisörer att skramla med kastruller genom öppna fönster. Han noterar att vissa kvarter är jäkligt skramliga, och andra helt tysta. Sen åker han hem till sina kvarter. Öppnar bildörren och hör ett väldigt oväsen inifrån klostret. Kastruller. Abedissan och syrrorna gick loss. Inte ett lock som inte darrade.
En ganska så Latinamerikansk tradition: Att de kristna ställer sig på rätt sida av den besvärliga verkligheten. Och stödjer dem som behöver det, inte dem som inte behöver det.

Hör själva om ni vill. ”Människor och tro”. Gör ni det får ni också en kort intervju med den intressanta författaren Christine Falkenland.

Democracynow: om urholkandet av skolan - i USA, och sen?

En av de bästa oberoende nyhetskanalerna i USA är Democracynow, Amy Goodmans program. Där diskuterade man i veckan USA:s nya skolpolitik. Nedskärning av lärare, fler elever i varje klass, ett ökat beroende av tester, tester som i sin tur blivit en - som man säger – ”god affärsidé”, för de företag som under året ska leverera dessa tester till osäkra rektorer och skolledningar.

Det berättas om hur användandet av tester ständigt ökar, och att elever sätts i skolning, inte på ämnen, utan på hur man klarar dessa test. Man avläser test-”pedagogiken” säg, i stället för att läsa historia eller språk. Elever fås att tro att de går i skolan för att klara test, test som sedan blir avgörande för deras fortsatta studieliv.

Och, som man bäddar får man ligga: många skolor har nu blivit avslöjade med att fuska med testresultaten, för att klara sina elever igenom. Lärare har offrat sin heder för att gå in och rätta dåliga testresultat, för att höja skolans marknadsvärde. Det hela är just så halvkriminellt affärsmässigt som man vill (?) att det ska bli även här.

Fråga: Kommer då de fina skolorna, med de dyrbara eleverna, att kunna köpa sina studenter fria?
Ska pengar avgöra vilken standard en skola har, vilka som har ”rätt” till högre betyg, vilka som ska forslas lättvindigt igenom utbildningssystemet, därför att just deras skola vill ha hög cred?

Därtill kommer att man planerar (alltihop i grunden av ekonomiska orsaker) att låta allt större del av utbildningssystemet ligga på internetundervisning. Man undrar varför just utbildning och skolor ska ta stryk av ekonomisk ”reformpolitik” som fortfarande inte rör nämnvärt vid de 25% miljardärer, som hysteriskt försvaras av den ärkekonservativa tea-party-rörelsen.

Samma sak i Portugal: Vad är det första man drar in på? Jo, byskolor. De fattigas sista resurser.
Som Diane Ravitch,(the former assistant secretary of education) sa i Amy Goodmans program: Slutsatsen är att de fattiga får nöja sig med nätundervisning, de rika får både lärare och nätet. Och fusk-rättade tester, kan man tillägga.

Se programmet: här

Se även: Diane Ravitch hemsida.

Med på resan: J M Coetzee!

Läser hans kortessäer i ”Ett dåligt år”; om allt från Tony Blairs bristande omdöme, till Gud och marknaden, eller förgudningen av marknaden. Från krigspolitik till drömmar, till sex och turism. Ja, det är ett varierat bord. Men ingenting flottigt, inget härsket och surnat. Tvärtom.
Det jag beundrar hos Coetzee är nog hans lite svala, nyktra distans, samma kvalité som får en del av mina väninnor att tycka han är en torris. Men icke. Han är briljant. Utan ansträngning rör han sig mellan högt och lågt, mellan privata tillkortakommanden och betraktelser över storpolitisk retorik. Balanserar, som en ensam brädseglare, mellan Bach och döden, mellan Tolstoj och Machiavelli, mellan Bush och Castro.

Många av Coetzees observationer handlar om mentaliteter; om retoriken som fångar oss. Jag väljer det här avsnittet, på något sätt angeläget just nu, i de krokigaste av finansiella krokar: Om konkurrens.

”Med tanke på att det finns ett överflöd av mat i Australien och att klimatet är behagligt, undrar man varför australiensarna måste tvingas – av en regering som nyligen har godkänt en ny lag som gör det lättare för arbetsgivare att säga upp sina anställda – att arbeta hårdare och fler timmar i veckan? Det svar vi får är att i den nya globaliserade ekonomin måste vi alla arbeta hårdare för att hålla oss steget före eller i själva verket för att kunna hålla jämna steg. Vi får höra att kineserna arbetar hårdare, fler timmar i veckan, och för mindre betalning än australiensarna, och de lever svårare liv och är mer trångbodda. Således kan man i Kina tillverka varor till ett lägre pris än man kan göra i Australien. Om inte australiensarna arbetar hårdare, kommer de att hamna på efterkälken och bli förlorare i den globala kapplöpningen.
(- - -)
Bilden av ekonomisk verksamhet som en kapplöpning eller en tävling är något suddig i detaljerna, men det borde ändå stå klart att om ekonomisk verksamhet är en kapplöpning är det dock en kapplöpning utan målsnöre och därmed utan något naturligt slut. Löparens enda mål är att ta täten och hålla sig kvar där. Man ställer aldrig frågan varför livet måste liknas vid en kapplöpning eller varför nationella ekonomier måste tävla mot varandra i stället för att ge sig ut på en kamratlig joggingtur tillsammans för att förbättra hälsan. En kapplöpning, en tävling: det är så det förhåller sig. Vi tillhör av naturen olika nationer och det är därför naturligt att tävla med andra nationer. Världen är en djungel (metaforerna kommer på löpande band) och i djungeln tävlar alla arter mot varandra om utrymme och näring.
Sanningen om djungler är att bland nationerna (arterna) i den symboliska djungeln finns det inte längre några vinnare och förlorare. En djungel är ett ekologiskt system där de överlevande arterna har uppnått symbios med varandra. Detta tillstånd av dynamisk stabilitet som således uppnåtts, är det som menas med ett ekosystem.
Men till och med bortsett från den felaktiga analogin med djungeln, är även påståendet att världen måste indelas i konkurrerande ekonomier eftersom världen är sådan, krystat. Om vi nu har konkurrerande ekonomiska system beror det på att vi har bestämt att att det är så vi vill att vår värld ska se ut. Tävlan är en sublimering av krig. Det finns ingenting ofrånkomligt hos krig. Om vi vill ha krig kan vi välja krig, om vi vill ha fred kan vi på samma sätt välja fred. Om vi vill ha tävling kan vi välja tävling, men vi kan också som ett alternativ till tävling ägna oss åt kamratligt samarbete.
Vad de personer som travar på i djungelanalogin menar, men som de inte säger, eftersom det låter alltför pessimistiskt, alltför rovgirigt, är homo homini lupus. Vi kan inte samarbeta eftersom den mänskliga naturen – bortse från hur världen är – är fallen, moraliskt fördärvad och rovgirig. (stackars baktalade djur! Vargen är inte något rovdjur mot andra vargar: lupus lupo lupus måste vara rent förtal.)
_ _ _ _ _ _ _ _

(Homo homini lupus = Människan är människans varg.)
Ett dåligt år, Brombergs 2007.

Nu är jag borta ett tag, och lämnar desto mera utrymme åt de andra här på Argus, som jag hoppas att de tar. Ni som kommer att sakna mig - och det är rätt många - kan alltid hoppa över till föga åldrade blogginlägg på Gabis Annex.
Hej, ha det skönt!

Kungar och kungahus

En överblick, signerad Gunnar Pettersson, och många bra diskussioner.
Så att; jag avstår mer än gärna från att skriva den avslutande essän. Det här intresserar mig ungefär lika mycket som flugfiske. Och nu tror jag faktiskt just den här kröken av ån är rätt så utfiskad, om jag säger så.

Dekonstruerade kåldolmar

Spanarna idag (SR, P1) var ovanligt roligt. Det är så klart avhängigt av deltagarna. Idag var varken fröken Långhårsman, måttligt kul, eller Herr Engelsk torrhumor med. I stället var det Sissela Kyle, Per Naroskin och Göran Everdahl (alltid rolig) som skulle snabbspana om framtiden.

Det som slog mig mest var Kyles span. Hon berättade att hon kommit in på en restaurang, beställt en rödbetssallad och efter en stund fått in en tallrik bestående av tre högar 1) hackade rödbetor 2)hackat äpple 3)hackad lök, och kanske något mer joks förutom vinäger och olja. Förundrad sökte hon bland ingredienserna och ställde den modiga frågan:
- Men var är min sallad?
- Den har vi dekonstruerat åt dig, sa servitrisen.

Ja, alltså, det här är inte en vandringssägen. Alla filosofers, konstvetares, litteraturprofessorers älsklingsmodeord har nu runnit ner i de ”breda lagren”, som man sa förr, före dekonstruktionen antagligen. Nu är det inte bara Herr Besserwisser von Finkelstein som kan ståta med långa föredrag där dekonstruktion finns med i varannan mening, nu kan också Kalle Kock bidra till filosofin med de första dekonstruerade menyerna. En designer har dekonstruerat en kavaj. Gissa vad det blev? Just det, en jacka!

Jag skulle vilja se klart i livet också jag. Separera detaljerna och förbanne mig skära loss dem från helheten. Jag öppnar snart. Kåldolmar på fat. Stort förvällt kålblad för sig, hängande galant över kanten, joksad färs och smulten lök i varsina plåthögar, tillgång till kryddpeppar och annat smakligt i små flippar av papper. Heja vi flyger! Men kunden får äntligen flytta ner fingrarna i geggamojan och pilla ihop dolmen med stickepinn. Ni ser pedagogiken? Långtidsdagis. Än så länge utan pärlplattor. Men en konkret aktivering är det. Real Life. Som det hade kunnat heta, före… ja, ni vet.

Hör Spanarna om ni har tid före dekonstruerandet av middagen. Tja!
_ _ _ _ __ _ _ _

Dagens program 27.5 klockan 15.03, finns snart på Podradio, reprisen går i morgon 10.03.