BOFH, del 44 – finalen

Det har (snyft, snyft) sedan en tid tillbaka varit dags för mig att presentera det allra sista BOFH-avsnittet, eftersom Sven har hittat ett nytt jobb. Han ska layouta kataloger och börjar den 12 maj. Således kom vi överens, han och jag, om en dag för la grande finale och det blev alltså i dag. Bobby Jr, Preben, Julia och jag satt vid respektive dator och jobbade och Sven kom inglidandes på verkstaden vid pass halv fem på eftermiddagen.

Jag: Titta där kommer han, BOFH:en!

Sven: (säger ingenting)

Jag: Han har lite premiärnerver ... eh, avslutningsnerver.

Sven: (skjuter en gummisnodd på mig) Tja!

Bobby Jr: (om mig) Jävlar vad hon började knattra nu! (till Sven) Får man ställa en fråga?

Sven: Ja, du har två veckor på dig.

Bobby Jr: (visar på skärmen) Hur ska jag få bort den här tomma sidan ...?

Sven: Ja, det där är ju jävligt irriterande. (förklarar) Men det känns ju som fel sätt, så du kan ju stället göra som så att när du gör pdf så säger du "skriv ut sidan två och fyra".

Bobby Jr: (glad) Du är smart du.

Sven: Tack, säg det igen.

Preben: (pratar i sin mobil) Ja, jag har lite kyckliing som jag tänkte grilla och lite vin, men har du något drickbart så hugg det, annars går det bra ändå ...

Julia: (till Sven) Hur har det gått, har du hört något från nya jobbet?

Sven: Nej, I has hört nothing.

Julia: Men du har ju fått jobbet. Har de sagt det så är det så.

Sven: Man vet aldrig. Det kan ju bli så att jag dyker upp den tolfte och så undrar folk vad jag gör där ... (till mig, med syfte på det jag skriver) Du kanske ska lägga ut det när provanställningen är över.

Jag: Det är ju ingen som vet att det handlar om dig.

Sven: Förutom att det står Tidskriftsverkstaden överallt; min enda feta referens.

Julia: Får vi komma och hälsa på dig då första dagen?

Sven: Visst, och ta med Gertrud.

Bobby Jr: Och du sätter förstås upp ditt nummer här på väggen, så att alla som ringer hit och vill ha hjälp med att göra om hårddiskar kan nå dig på din hotline.

Preben: Eller ska de ringa din chef?

Sven: (måttligt road) Ja, precis.

Jag: (till Sven) Du vill inte skriva en liten avskeds-BOFH själv?

Preben: "BOFH tar äntligen bladet från munnen" ...

Jag: Men vad säger du, en liten egen text ..?

Sven: Nej.

Jag: Ett stilenligt "nej".

Preben: Du har ju redan sålt dig.

Sven: Till ..?

Preben: Till internationella kylskåpskonglomeratet.

Här uppstår en liten lucka, eftersom jag inte får tala om var Sven ska jobba någonstans, men det har att göra med "produktbroschyrer, x-trettitvåan har nödsugkapacitet och yadayadayada, mått på inbyggnadsspisar, verkligen osexiga grejer".

Preben: Om spisarna har måtten 90 60 90 så är de ju sexiga.

Sven: Eller går åtminstone in under fläkten.

Julia: "Eller går åtminstone in under fläkten" – är det kriteriet på att vara sexig?

Preben: (till mig) Hur ska du få det här till att det inte är spisar det handlar om?

Jag: Får jag inte skriva att det är spisar?

Preben: Du kan skriva vitvaror – det är väl lagom anonymt?

Bobby Jr: Soffor!

Sven: Soffor ..?

Bobby Jr: Man kan använda soffor som metafor för lite av varje. Det var en gång en bra fotbollstränare som hade köpt en spelare från Brasilien och sedan sa han: Här värvade vi en soffa från Brasilien och så fick vi en jävla golvlampa!

Bobby Jr, Sven och Preben: (skrattar hjärtligt)

Jag: Alla killar skrattade och tjejerna förstod ingenting.

Sven: Jag garvade men jag förstod ingenting.

Bobby Jr förklarar att det handlar om en djuplodande metafor, där fotbollsspelare kan liknas vid olika möbler beroende på vad de gör och hur de är.

Jag: Men hur kan det vara så stor skillnad på fotbollsspelare, alla springer ju bara omkring och sparkar på en boll ...

Bobby Jr: Åååå ... (djup, demonstrativ suck)

Jag: Men Sven, berätta lite nu ... Hur känns det att sluta på verkstan?

Sven: Det är nu man skulle komma med någon sådan här Zlatan-grej: Bollen är rund och fötterna är uppåt.

Jag: Är det inte lite sorgligt?

Preben: Eller är du bara glad att bli frisläppt?

Sven: Någon blandning däremellan är det väl.

Jag: Kommer du att få någon användning av BOFH-talangerna på det nya jobbet?

Sven: Jag tänkte inte outa dem så mycket, det måste väl finnas någon jävla tekniker där som fixar allt sådant där. Och så kan jag komma och säga: "Internet är trasigt".

Bobby Jr: Jag tänker i alla fall skicka vidare alla som ringer hit till dig.

Preben: Vi kommer också att ordna gruppresor en gång i veckan.

Bobby Jr: (jublar) Bra idé!

Preben: Supportresan till Svens kontor.

Jag: Men hur känns det för er andra att Sven slutar? Nu tänker jag fråga er i tur och ordning. Julia?

Julia: Jag har faktiskt också fått jobb! Vid Hornstull, det är jättespännande.

Jag: Då försvinner ju du också!

Sven: Alltså, no offense, men har din mamma verkligen behov av dig på en halvtid?

Julia: De växer skitmycket! Och jag kan ju jobba med ljud också.

Sven: Du är en renässansmänniska!

Jag: (till Julia) Så du kommer inte att sitta här – då är det bara vi som ska bort också, Bobby. Preben, hur känns det för dig då att Sven slutar?

Preben: Ja, för Svens skull är det väl "äntligen".

Jag: Men för din?

Preben: Jag försöker också avveckla mig härifrån.

Jag: Du är ganska avvecklad redan.

Preben: Det är ett bra ställe, men inte ett bra ställe att fastna på.

Jag: Bobby, hur känner du då?

Bobby Jr: Jag tycker det är mest jobbigt att BOFH:en läggs ner, faktiskt. Jag tycker du ska börja jobba på samma ställe som Sven så att det kan bli BOFH därifrån också.

Sven: Det kanske blir som Kjell säger, att jag är tillbaks om en månad ...

Julia: Kommer du tillbaks så spöar vi dig!

Sven: Efter att jag har fixat burkarna eller innan?

Jag: Det är väl klart att du inte ska tillbaka, ens för BOFH.

Bobby Jr: Har du köpt väckarklocka?

Sven: Väckarklockorna vaknar jag ju inte av, däremot har jag en timer till min stereo med 80-talshits, den står på 7.30 nu men den ska ju stå på 7.00 sedan. Jag börjar 8.30.

Jag: Du har redan börjat träna lite ..?

Bobby Jr: Gertrud kan ringa och väcka dig efter sina nattjobb här.

Alla babblar i munnen på varandra medan jag skriver som en galning – jag hinner ändå inte riktigt med i svängarna och blir plötsligt varse att de andra är överens om att jag inte får skriva vad Sven svarade på Bobby Jr:s förslag angående väckning.

Jag: Men jag missade svaret ...

Preben: Han sa: "Ja tack, hemskt trevligt".

Sven: Men jag vet inte vad grannarna tycker om att min stereo går igång på högsta volym klockan sju ...

Julia: Blir du av med lägenheten har du i alla fall ett jobb.

Sven: Jag hade satt stereon på väckning klockan fyra för att jag skulle vakna fyra en morgon och sedan var jag inte hemma dagen därpå och hade glömt att stänga av väckningen och så stod stereon och spelade på högsta volym från klockan fyra på morgonen till klockan sju på kvällen och så var inte jag där ...

Jag: Vaknar inte du av annat än en stereo på högsta volym?

Sven: (allvarligt) Jag har missat en jordbävning, 4,6 på richterskalan. Och jag sov i en Friggebod en gång och vaknade inte när en helikopter landade på gräsmattan utanför.

Bobby Jr: Om du lägger dig tio så vaknar du rent naturligt sedan vid fem sex på morgonen. (klär på sig jacka och skor) Börjar du på måndag?

Sven: Nej, den tolfte.

Bobby Jr: Varför har vi avskeds-BOFH då?

Jag: Nej, vi bara kom överens om att det skulle vara i dag.

Sven: (hittar Bobbys chokladkex) Å, får jag kaka?

Bobby Jr: En avskedskaka. Nej, nu ska jag gå hem.

Sven: See you.

Jag: När börjar du på morgonen, sa du?

Preben: 8.30 och ingen flex?

Sven: Men hon som anställde mig sa "nejmen, vi har ju typ flex, man kan komma mellan åtta och nio" men i min värld är det inte flex, det är komma-försent-marginal. Men jag tänkte gå in stenhårt för halv nio.

Julia: Många tycker faktiskt det är viktigt att komma i tid.

Alla babblar i munnen på varandra igen och kommer fram till att fasta tider är onödigt, utom i vissa fall när folk måste göra något exakt samtidigt.

Julia: Har du varit där och besökt stället?

Sven: Jag har sett stället.

Julia: Och det finns så här kaffeapparat och ...

Sven: Det finns en kaffeapparat som gör en helt okej macchiato. Och så är det bara pc rakt över, jag kommer att få spatt ...

Julia: Jag tror de flesta gillar elaka tekniker.

Sven: Fast jag ska inte outa att jag är tekniker.

Julia: Det är bara tekniker som får vara otrevliga.

Sven: Jag läste på någon sajt med supporthistorier om en färgaffär där de hade en maskin som blandade färger och varje gång den strulade kallade alla på Nisse och Nisse kom och gjorde något magiskt och så fungerade färgapparaten, men en gång började en ny kille i färgaffären och när färgapparaten strulade såg han att Nisse tryckte ner ctrl-alt-del och så blev den nya killen den nya Nisse ...

Jag: Och du vill med detta nu berätta att du egentligen inte kan så mycket ..?

Sven: Ja, jag har ju ingen utbildning. Det som gör mig till en BOFH är att jag inte har den där begränsningen i att bli rädd för att göra fel.

Julia (tittar på sitt jobb i datorn) Det är så svårt med vågrätt och lodrätt, vilket som är vad ...

Sven: (gestikulerar) Lod. Våg. Vågor går så här.

Julia: Men det beror på hur höga vågorna är.

Jag: (till Sven) Vem ska ta hand om tidskrift.nu när du inte är här?

Sven: Lyckligtvis har ju Janos skrivit ganska snygg kod, och det är ett citat av Jerker, så då får Jerker stå för det han sagt och ta ansvar för den där snygga koden.

Preben: Jerker ska ju jobba här, men inte med själva BOFH:andet.

Jag: Han är väldigt o-BOFH:ig.

Preben: Annars kan vi göra med resten av datorerna som med de här (pekar på två pc-burkar). Det finns egentligen inga program installerade, så då löser det sig. (till Sven) Har du några mer sista ord till oss?

Jag: Ja, vi får nog avsluta det här så jag kan jobba lite.

Julia: Är inte alla väldigt hungriga?

Sven och Preben och Julia går ut och handlar och under tiden ringer Prebens mobil med ett allt högre surrande ljud. Jag lägger den i ett skåp under en hink och sätter igång och jobbar i godan ro och märker knappt när sällskapet är tillbaka igen – eller att Preben börjar leta efter sin telefon som återigen hörs ringa.

Sven: Den knorrar.

Jag: Ja, den knorrar så mycket att jag la den i skåpet där under en hink.

Sven: Ååååååå, det är sådan typisk Helenagrej!

Jag: Varför är det typiskt mig? För att jag inte kan stänga av den på normalt sätt?

Preben: (plockar ut telefonen) Jag tycker det var en ganska kreativ avstängning.

Sven och Preben packar lite olika väskor och gör sig i ordning för kvällens begivenheter hos Lukas.

Jag: Vad skulle ni göra, spela boule?

Sven: Spela grill.

Preben: Grilla bouleklot, spela kyckling.

Sven: (till Julia) Eftersom jag skrev årsmötesprotokollet till DBVS kan jag väl få knycka en flaska vin?

Julia: Men jag är faktiskt lite irriterad på att varje gång vi har möte så är det någon helt ovidkommande person som dricker upp allt vinet. Men det finns ju två flaskor till, så ta den då!

Sven och Preben: Nehej, vi får väl gå till Systembolaget då.

De diskuterar vem som egentligen är den där ovidkommande personen och drar sig mot dörren.

Julia: (till Sven) Tog du vinet nu då?

Sven: Nej, det var lite känsligt det där ...

Julia: Förlåt. Eller något.

Jag: Det är de som ska säga förlåt.

Julia: (tveksamt) Det är det, va?

Julia och jag sitter kvar och jobbar och någon timme senare dyker Kjell upp. Jag frågar honom om han har något att tillägga till sista BOFH-snittet.

Kjell: (djup suck och lång tystnad) Frågan är bara: När är han tillbaks?

BOFH, del 43

Jamen, jahaja, BOFH-dags igen, men allt jag har är några gamla spridda anteckningar och frågan är om det går att få någon ordning på dem. Hm, få se nu ... Jag kom in genom dörren på verkstan någon vanlig novembereftermiddag. Ja, så var det. Kanske början-mitten på november. Inte helt aktuellt, men ni får hålla till godo; det är inte så lätt att både hinna jobba och hålla reda på Sven. Hur som helst hälsade han mig med följande kommentar:

– Du ser ut som du har sålt smöret och tappat pengarna, men du ser lite ungdomlig ut!

Jag visste inte om jag skulle bli glad; det är ju roligt att se ungdomlig ut, men frågan är hur gammal man ser ut när någon använder det som en komplimang.

– Ja, det blir ju inget smör när man är ung ... sa jag.

Sven tyckte kanske att han hade varit för snäll, så han kastade en blick på min fuskpälsjacka och sa:

– Det där är väl det sportigaste du någonsin kommer att sätta på dig.

– Ska du säga, sa jag, du med din beachvolleyväska.

Sven blev lite sur och gick och åt av Kjells mat. Jag gjorde honom sällskap i köksavdelningen eftersom jag hade med mig en burk "Medelhavsvega" från Ica. Det är dyrt med färdiglagad mat, men jag vägrar numera förvara eller laga något ätbart i pentryt eftersom såväl disktrasor som små djur krälar/kryper/flyger runt där.

När jag sedan skulle börja jobba gick det inte så bra.

– Det går inte att logga in, sa jag.

– Vad står det? frågade Sven.

– Det kommer upp en ruta ... Och gissa vem jag ska kontakta?!

– BOFH! tjoade Sven och kom över till min arbetsplats.

Han joxade med något tills inloggningen fungerade, utropade "magi!" och slog sig ner bredvid mig. Kjell passerade förbi med något slags ritmaterial under armen.

Kjell: (till Sven) Körde du servern i natt?

Sven: Ja, den blev så glad så.

Kjell: Blir det mer minne?

Sven: Nej, men det finns 30 gig ledigt ... Frågan är om man ska trycka på en firewiredisk på den där rackarn?

Kjell: (skrider vidare mot dörren) Jag går ut. Jag återkommer.

Sven: Nähä, skit i det då, jävla konstnärssjäl ...

Jag: (passar på att ta upp frågan om ny layout på tidskrift.nu) Hur blir det med färgen då, va, va, färgen, hur blir det med den, snälla säg ...?

Sven: Nä.

Jag: Det blir inget?

Sven: Jag vill inte ha vitt.

Jag: Jo, det kommer att bli så fint och lättläst.

Sven: (läser från någon kvällstidning.se) Men! "Familjen Olsson har hamnat i knipa efter otaliga snabblån". Well, I could have told you that one ...

Jag: Varför går Firefox och dör en gång var femte minut?

Sven: SBS.

Jag: Nej, möjligen var det den sbs:aren som satt här före mig ...

Sven: Jag vet faktiskt inte.

Jag: Vilket bra svar.

Sven: Du har väl addat konstiga grejer på Facebook.

Jag: Nej, jag läser artiklar. Det är ett ganska normalt beteende.

Sven: Den brukar bli så där när man har gjort för mycket.

Jag: Då får jag stänga den eller stänga av hela datorn.

Sven: Men jag är inloggad där så det får du inte göra.

Jag: Jag skiter väl i Firefoxen då och använder den andre.

Sven: (tittar på min skärm) Men vad gör du, kopierar du från Aftonbladet?

Jag: Ja, jag gör länkar till recensioner och citerar lite ur dem och det ska jag slippa göra när du och Janos har gjort om på tidskrift.nu.

Sven: Nä.

Jag: Vadå nä?

Sven: Jag har ändrat mig.

Jag: Så det ska fortsätta vara så här?

Sven: Det ska vara för jävligt i all evighet amen.

Jag: Jaha, och då kan vi väl ändra färgerna till orange och lila också?

Sven: Ja, med små hakkors på.

Han går ut och röker. Jag fortsätter med recensionerna. Efter en stund kommer Sven in igen i sällskap med Maja.

Sven: Nä, ska vi göra lite vitt?

Jag: Jaaa!!!

Maja hämtar kaffe och sätter sig vid en av datorerna.

Maja: Brukar ni alltid jobba på kvällarna?

Sven: Jag brukar aldrig jobba på mornarna om jag inte har sovit här. Jag tror inte det finns någon som är så morgontrött som jag.

Ett ihärdigt pipande hörs.

Maja: Jo, jag.

Sven: Jag är skeptisk.

Pipandet fortsätter.

Sven: (till Maja) Din bok ligger på tangentbordet, men du kanske vill ha den där.

Maja: (flyttar på boken så att pipandet upphör) Kaffet var gott.

Sven: Jag förstår inte varför man gör äckligt kaffe. Det är som med mat, jag
förstår inte varför man gör äcklig mat. Det är så onödigt. (till mig) Och nu sitter du och bofh:ar. Du blir tyst och så säger man någonting och så börjar det knattra.

Jag: Det är synd att det hörs.

Sven: Du får väl skaffa ett tyst tangentbord. Apples nya tangentbord är så smart för att man måste hålla in capslocktangenten lite längre och om man bara råkar slå till den SÅ BLIR DET INTE JÄTTESTORA BOKSTÄVER. Så smart och så enkelt.

Jag: Men kollar inte folk innan de skickar iväg det de skrivit?

Sven: Man kan ju tycka att de borde göra det.

Lite senare på kvällen dyker Magnus och Lukas upp; Lukas jobbar som ostavsmakare och bjuder på kalas borta i köksavdelningen. Sven tycker att gorgonzolan luktar som hans fötter. Efter maten ägnar sig Sven och Magnus åt Facebook på varsin dator. Om någon minns, så tävlar Sven och Magnus om vem som har flest kompisar.

Sven: (till Magnus) Men har du addat Björns syrra?

Magnus: Har du inte sett min lista?

Sven: Men den är ju så lång ... Få se om hon är något snygg? Och så använder du jävla tattarexplorer.

Magnus pratar tyst, så det är svårt för mig att skriva vad han säger. Sven har knepiga kompisar på det sättet: Janos pratar för fort och Magnus pratar för tyst.

Sven: Nähä, no hångel ...Men du kan ju för fan inte adda en gammal Kellysdörrvakt!

Magnus: Men vi var ju med i samma orienteringsklubb.

Lukas: (till Magnus) Vad får du ut av det där?

Magnus: Det är massa barndomskompisar, det är väl kul att se vad de har gjort.

Lukas: Dem vill man ju inte träffa.

Magnus: Varför är ni så sociofoba?

Sven: (till mig) Men håller du på och bofh:ar nu igen?

Magnus: (tittar upp) Va?

Lukas: (till Magnus) Men fattar du, du sitter bredvid henne och snackar strunt. Hon outar ditt outande på Internet.

BOFH, del 42

Och som på beställning kom Sven in på jobbet i går när jag satt där och slet med diverse prisutdelningsnotiser till tidskrift.nu.

Sven: Jag har sett att du ful-bofhar!

Jag: Ja, jag var ju tvungen att lägga ut ett avsnitt, så att folk inte tror att jag har slutat helt.

Sven: Så jag måste komma med massor av oneliners nu?

Jag hävdade att jag minsann inte har tid att bofha just nu eftersom det är så mycket att göra på tidskrift.nu, men inte kunde jag låta bli att anteckna lite i alla fall ... Sven hade först och främst en hel del att säga om Familjen Dafgård och deras två jetplan som de inte behöver och sedan diskuterade vi religion eftersom Sven tycker att jag är galen som tror på Gud. Därpå gick Sven ut och handlade och jag bad honom köpa choklad åt mig och när han kom tillbaka och jag skulle ge honom pengar sa han att jag fick den av honom.

Jag: Vad du är snäll.

Sven: Det är lätt att vara världsvan och snygg när man handlar fyrakronorschoklad på Liedl. (packar upp mat och fixar borta i köksavdelningen) Men jag gör lite kanapéer här då ... Jag ska göra en riktig 70-talsklassiker: salta kex med brieost och päron, som jag tycker är ganska gott faktiskt. (grejar vidare) I must has candles. Jag hade tänkt få bort scannern och fixa lite candles ...

Janos gör entré. Sven ger honom en av sina kanapéer och förklarar vad de består av.

Janos: Jaha, joho, tackar ...

Jag: Ska ni ha myskväll här nu eller?

Sven: Yes. Och du får inte vara med för du är inte singel.

Han kommer bort till min arbetsplats och ger mig en kanapé i alla fall, på ett litet fat.

Janos: (tar upp öl ur väskan) Men var det inte äpplen man brukade ha? Är det någon som har ögondroppar?

Sven: Jag har små blå piller.

Jag: (till Janos) Du har blivit skäggig.

Janos: Ja, jag jobbar på det – det är snart jul.

Sven: Han tävlar med Preben.

De äter kanapéer och korv och dricker öl och sedan lyckas jag och Sven övertala Janos att bli medlem på Facebook. Han sätter sig vid en dator, Sven sätter sig bredvid och spelar Betapet och jag jobbar vidare med notiserna. Och BOFH. Det är svårt att hinna skriva ner vad Janos säger eftersom han pratar så fort.

Janos: Det känns så här dåligt, för första dagen kommer man bara att ha en kompis ...

Jag och Sven: Du kommer att ha två direkt.

Janos: Jag går igenom de här få kompisarna jag har, och så får jag fler kompisar genom de kompisarna.

Sven: Jag tävlar med Magnus! Rassel, så hade han addat hundra stycken.

Janos: Nu för tiden när man är ute på krogen frågar alla om hur många kompisar man har på Facebook och om några veckor kommer de att fråga mig och så kommer de att gå därifrån om jag har för få. Eller för många.

Sven: Det är värsta antalrejset.

Janos: Det är bäst att ha lite coola kompisar från början ...

Sven: Men Magnus har ju addat urskillningslöst. Kolla här: "Vem är du då?"

Janos: Jag är lite orolig att det ska bli en grupp mot mig. Kan det bli det?

Jag: Ja, det kan det, men då kan jag bli din fan club.

Janos: Fan, jag ska inte börja förrän elva i morgon och så ska jag gå på baywatchparty ...

Sven: Får jag följa med?

Janos: Jag vet inte. Du skulle ju kunna gå dit och säga att du är inköpare på Tidskriftsverkstaden och så kommer de att vara jättesnälla. Det kommer att vara bikinibrudar där. Och Bingo Rimér och Fadde.

Jag: Bojkotta.

Janos: Jag vet, men det är gratis drinkar. De har löjligt påkostade kolla-på-våra-kontorsmaskiner-grejer; förra gången var det djungeltema med en orm.

Jag: Är det ditt jobb som ordnar det?

Sven: (skrattar) Amnesty har party med bikinibrudar!

Janos: Jamen, man skulle kunna tänka sig att Amnesty skulle jobba för folks rätt att ha bikiniparty i Iran.

Sven: Bikini är en mänsklig rättighet.

Janos: Får män ha bikini i Iran? Man kan ju bli straffad för förargelseväckande beteende i Sverige också, men det är ingenting som Amnesty kommer att jobba för.

Jag: Vilka är det som har partyt då?

Janos: De säljer kontorsmaskiner till oss.

Jag: Och då är du den där teknikern som går dit och kollar?

Janos: Ja, det finns massor av roliga maskiner, till exempel skrivare som man kan skicka adresslistor till (Sven blir intresserad) och kuverterare och coola grejer, alltså, men när den där ormen var med så var jag lite rädd för den; Bingo Rimér är jag också lite rädd för, Fadde också, jag är lite rädd för det mesta som de har där ...

Sven: Jonas på Skansen skulle åka och hämta något djur på Arlanda, en boa eller whatnot, och när han kom dit sa de till honom att "du får inte ta in den här i landet" för de tyckte det var ett djur och Jonas tyckte det var en fisk ...

Janos: Fiskar tar man väl in med håv?

Sven: Det finns inga restriktioner på fiskar.

Janos: Så man kan ta med sig en fet haj och "jag ska ta med mig den här" ...?

Sven: Ja, men, i alla fall, på Arlanda sa de till Jonas att "det här är en djurteknisk fråga, vi måste ringa våran djurexpert" och så ringde de: "Nej, han är på Arlanda och ska hämta ett djur!"

Janos: Det var faktiskt jävligt roligt. Loligt. Det vill jag ska hända mig lite oftare. (ägnar sig åt Facebook igen) Men varför har du så märkliga kompisar för, jag trodde du skulle ha vanliga!?

Jag: Skulle han ha vanliga kompisar?

Janos: Där är Julle.

Sven: Adda honom då.

Janos: Det känns som att du tycker att jag snor dina kompisar ... Jag ska göra ett nytt Facebook där det fungerar så att om jag snor din kompis så får du inte ha kvar den.

En redaktör går förbi för att gå hem för kvällen.

Sven: (ropar till henne) Adda oss på Facebook! Vad heter du?

Janos: (till Sven) Har vi levat i en stuga? Nej, jag vill bo i ett hus med dig! Nu förstörde du allting.

Sven: Ska du ha en till korv?

Janos: Nej, fan, jag börjar bli lite trött på det här nu. Ska vi gå och dricka öl i stället?

De loggar ut och reser sig från datorerna.

Janos: (till mig) Jag läste senaste BOFH och tänkte skriva en kommentar om vad Sven hade gjort ...

Jag: Ja, jag hade hoppats på det. Det blev ett magert avsnitt, men jag var ju tvungen att skriva något efter så lång tid ... (till Sven) Jag har antecknat lite BOFH i dag, men det kommer att bli för mycket Janos och då kommer du att bli sur.

Sven: (generöst) Vadå, det kan väl bli lite gästspel?

Janos: Gästspel! Han är noga med semantiken.

Sven: Shit, hoppas jag inte har sagt något pinsamt.

Jag: Och hur blir det med den fina vita färgen på tidskrift.nu?

Sven: (sjunger) Så låt den fina vita färgen bli den bästa i vårt liv ...

Janos: Ska det bli vitt på tidskrift.nu?

Sven: (till mig) Den kommer. Jag hamnade i pdf-mode och det tar två dagar att gå från pdf-mode till css-mode. Så den kommer, darling. (till Janos) Let's gå.

Janos: Hej då.

BOFH, del 41

Jag har inte lagt ner BOFH, om nu någon trodde det, men det har varit mycket att göra på tidskrift.nu den senaste tiden + att Sven inte har synts till så mycket på verkstan.

Kanske beror hans frånvaro på att vi har aktualiserat frågan om att ta itu med the mighty list eller på något helt annat. Den som vet får gärna bidra med en kommentar.

Tills vidare kommer här några bilder av sedvanlig kvalitet: Persiennen, som syns på den översta bilden, går fortfarande inte att dra upp. På den understa bilden har jag förevigat en skriftlig diskussion mellan Kjell och Sven, med anledning av två odiskade koppar. Och sist men inte minst: Svens beachvolleybollväska ter sig ungefär som på bilden i mitten.

BOFH, del 40

Efter att inte ha kunnat jobba på hela torsdagseftermiddagen på grund av något slags seghet i systemet kommer jag tillbaka till verkstan vid sextiden på kvällen. Då sitter Sven där vid en PC och hälsar knappt. Bredvid honom sitter Dag som jobbar med en kulturtidskrift vid namn Järnstång. Jag slår mig ner vid min arbetsplats och tar itu med mailen. Tack vare att Jerker varit inne och fixat lite fungerar allting som det ska igen.

Jag: Varför lyckas Kjell skicka mail med kinesiska tecken i till alla tidskrifter?

Dag: Vad Kjell lyckas med och inte lyckas med är ett mysterium ...

Sven: (knappar sammanbitet på datorn med en otänd cigg i munnen)

Jag: Det var visst lite Järnstångstrubbel härom dagen också?

Dag: Ja, och nu är det big time Järnstångstrubbel. Hela numret som vi har jobbat med hela sommaren har försvunnit från min dator.

Båda två går ut och röker och sedan kommer Sven tillbaks och slår sig ner på samma plats. Dag går ner i källaren.

Jag: (till Sven) Går det att hitta?

Sven: Det vet jag inte.

Jag: Hur kunde det bli så?

Sven: Jag har försökt säga det till Kjell – men han lyssnar inte på det örat – att det händer att filer försvinner från servern och att man ska göra backup på de viktiga filerna ... Och sedan är det väl inte så jättelysande att jobba med en fil i tre månader och inte ha en enda backup, men folk älskar ju att göra på det viset så det krävs ju att man får sitta en helg och göra om allt som man har gjort för att man ska lära sig hur bra det är att spara saker. Jag lärde mig att spara på det viset.

Jag: Det gjorde jag med. Jag lärde mig den hårda vägen. (stolt) Nu sparar jag min bok varje dag!

Jag återgår till mailen och Sven sätter igång med att begrunda någon sorts lista.

Sven: Varför har Kjell fått för sig att det är bra med initialer som användarnamn på servern så att man inte vet vem som är vem?

Jag: Just nu har jag lite ret på Kjell så jag undrar också varför han får för sig så mycket. Som att ta semester just nu, till exempel.

Sven: Ska vi spela Betabet?

Jag: Å, vad du är ...

Sven: ... jobbig.

Jag: Nä, jag skulle gärna spela Betapet, men jag måste jobba för jag har inte kunnat jobba på hela dagen.

Sven: Vad är det som har varit fel?

Jag: Det har varit jättesegt, inte bara på min dator utan överallt.

Sven: Det finns för mycket på servern, det är därför.

Han återgår till att titta på sin lista, där det står vilka som tar upp för mycket plats. Två tjejer kommer upp från källaren och börjar laga mikromat i köksavdelningen. Sven passar på att koka kaffe samtidigt och smörar in sig hos tjejerna genom att säga att det finns väldigt lite kaffe kvar men att det naturligtvis kommer att räcka till dem. Sedan talar han om för dem att de står med på hans bre-ut-sig-på-servern-lista.

Sven: Ni har tolv gig och ni får inte ha mer än fyra.

Tjejerna: Ojdå.

Lite senare på kvällen dyker Preben upp. Jag jobbar, Sven sitter vid samma PC som tidigare och spelar Betapet och Preben sätter sig bredvid. De diskuterar en bok som Preben har översatt och passar på att bli kompisar på Facebook och lite annat och Sven har en teori om att han skulle kunna hitta sitt livs kärlek på Betapet eftersom de tjejer som håller till där "har rätt sorts intressen och en IQ på över 50 i alla fall".

Sven: (med ny cigg i mungipan) Hon var söt, men man ser ju vem som har varit inne på ens sida ... Men då gör jag så här, att jag öppnar Explorer ... (nöjd med sig själv) Lite stalker är man ju. (paus) Anna Johansson i Ystad.

Preben: Ystad är lite långt bort.

Sven: Ystad is a fucking håla.

Tolv-gigs-tjejerna går förbi på väg ut på gården.

Sven: I can has rökkompis?

Ena tjejen: Ja, nu är vi tre!

Sven: (skuttar efter dem) Å, the more the merrier.

Jag har problem med att svara på ett mail och passar på att presentera mitt dilemma för Preben.

Preben: Återstår väl bara att önska honom en riktigt god jul.

Jag: (fnissar) Ja, om man bara fick!

Preben: Vad hindrar dig? En god jul har väl ingen dött av ... Eller, jo, det har ganska många dött av.

När Sven kommer tillbaka börjar han och Preben fundera på om det inte är dags för en öl på El Mundo och de försöker få med mig men jag är tvungen att avböja erbjudandet eftersom jag måste bli klar med jobbet och dessutom är förkyld. Medan jag försöker förklara detta dyker Gertrud upp.

Gertrud: (tar sikte på första bästa dator) Sitter någon här?

Sven: Mållgan sitter där.

Gertrud: Morgan, jaså ...

Sven: Ja, men han är ute och röker.

Preben: (till mig) Det kan vara bra med en förkylningsöl.

Jag: Det vore verkligen trevligt, men det får bli en annan gång.

Sven: Nu tycker jag att du är oäven.

Preben: Eller tvärtom.

När de har gått ut jobbar jag så gott jag kan medan Gertrud gör sitt bästa för att få igång en dialog om smittrisken vid förkylningar och Postens öppettider vid olika kontor. Kjell ringer vid tiotiden och undrar om Sven har tagit itu med fakturorna till Kulturtidskriftskatalogen under hans bortovaro. Det vet jag inget om, men jag passar på att tala om för Kjell att jag tycker att hans semesterplanering kunde ha varit bättre.

Kjell: Ja, det vet jag, men det finns ingen tid som är bra. Jag kunde ju ha struntat i att ta semester helt och hållet, men då hade det blivit klagomål här hemma.

Jag: Du får klagomål hur du än gör.

Kjell: Ja, att jag får klagomål, det är det enda man kan räkna med.

BOFH, del 39

Tid: Måndag eftermiddag. Plats: Verkstan. Personer: Sven, jag, Bobby Jr och Kjell.

Bobby Jr och jag jobbar. Jag har fått en ny och fin och snabb dator. Kjell är inne på kontoret. Sven kommer in för att åtgärda diverse problem, i första hand det som gör att vi inte kan få iväg några mail via servern.

Sven: Abo!

Jag: Hur är det med dig då?

Sven: Nä ...

Han tänker sätta sig vid datorn bredvid Bobby Jr, men där finns ingen stol.

Sven: (till Bobby Jr) Jaha, måste man ta din stol då, eller? (drar i en stol på andra sidan Bobby) Men om du sätter dig på den här ... (de byter stolar och Sven kikar på Bobbys dator och frågar någonting om hans kamera)

Bobby Jr: Minneskortet är fullt.

Sven: Du är full. Du har aldrig funderat på att tömma det?

Bobby Jr: Minneskortet är på fyra gig och jag har inte så mycket minne på min dator hemma.

Sven: Vilken tur att du har en hel uppsjö kameror hemma då, så att det bara är att plocka en ny och plåta.

Bobby Jr: Exakt.

Sven: Och nu sitter hon och bofhar ...

Jag: (skriver vidare och låtsas som ingenting)

Sven: (till mig) Du har en annan tangentföring när du bofhar.

Bobby Jr: Ja, med lite gladare nerslag.

Jag: Ni har blivit alldeles för medvetna om det här nu. Det blir inte samma sak.

Bobby Jr: Konversationen tog tvärslut där.

Sven: Vi kan prata om något annat. Ska vi prata om den som har gått vid hans sida länge?

Jag: Vems sida?

Sven: "Jag är döden, jag har redan länge gått vid din sida."

Jag: Har du sett Sjunde inseglet?

Sven: Bara den där scenen, men jag fattade inte riktigt vad det handlade om ...

Jag: Max von Sydow spelar schack med döden för att han vill få en frist och leva lite längre.

Sven: Jo, det vet jag, men resten av filmen?

Jag: Ja, det är ett resande teatersällskap och lite annat ... Men varför ska vi prata om det?

Sven: Därför att Ingmar fucking Bergman är död!!!

Jag: Nej! Är han död?!?

Sven: Läser du inte aftonbladet.se?

Jag: Jag har bara läst DN och där stod ingenting ... Men å, vad sorgligt! Ingmar Bergman! Han var min idol!

Jag, Sven och Bobby Jr: (börjar läsa på nätet och citera för varandra)

Kjell: (kommer ut från kontoret) Till och med tunnelbanechauffören ropade ut det i högtalarna på tåget från Hässelby: "Ja, det här är inget vanligt meddelande, men den störste svensken genom tiderna har avlidit ..." Och så gav han en liten konstnärlig beskrivning av Bergman.

Jag: Vad fint ...

Kjell: Han sa så: "den störste svensken genom tiderna". Själv har jag aldrig varit någon större Bergmanbeundrare.

Bobby Jr: Jag tycker att han gjorde sig bäst som imitation av Robert Gustafsson.

Kjell: (håller med) Han har gjort mycket som inte är något vidare.

Jag: Men det bra han har gjort är fantastiskt. Man får väl trösta sig med att man antagligen får se alla hans filmer på teve nu ...

Bobby Jr: (läser från någon radio-tv-tablå) Du kan se Smultronstället på ettan klockan nio. Och Sveriges Radio kommer bara att sända Ingmar Bergman hela kvällen. Och i morgon återsänds hans sommarprogram från 2004 ...

Sven: Men vad fan, är det landssorg eller? Hur stavas frikadell, med c eller med k?

Jag: Med k.

Sven: Du är en frikadell.

Jag: Varför ska du skriva frikadell?

Sven: Det kan du inte skriva, att det var just frikadell.

Jag: Varför inte det?

Sven: För att det är hemligt.

Bobby Jr: ... och halvåtta är det ett direktsänt minnesprogram på fyran. Och Aktuellt kommer att ha en extra timme om Ingmar Bergman.

Sven: Men for fuck's sake! På femman blir det väl inget i alla fall?

Bobby Jr: Nej. Någon måtta får det vara.

Sven: (i verkstans telefon) Abo, var är Jerker någonstans? ... Han svarar inte och han är aldrig online ... Hur får du tag på honom? ... Du har ju saker att erbjuda till skillnad från mig som har saker att kräva ... Hur är det med dig? ... Men du har ju semester ... Men Jerker sa ju att du hade semester i typ förrgår ... Jaja ... Okej ... Vad tråkigt ... Jaha, men han är hemma i alla fall? ... Mm ... Va? Jamen skitsamma ... (mumlar så att jag inte hör vad han säger)

Jag: Prata lite högre så att jag kan skriva.

Sven: (mumlar vidare) Ta det lugnt bara. Tja! (lägger på luren) (till mig) Vad sa du?

Jag: Du får prata lite högre så att jag kan skriva.

Sven: (grimaserar) Äbäbäbä ... (glatt) Är jag IT eller? Jag lyfte på luren och tryckte på sifforna på tangentbordet när jag skulle ringa. Det är IT! Mäpmäp.Vad gör Janos då? Han har inte varit online på hela dagen. Han är väl hemma och hånglar och ... Skriv inte det!

Bobby Jr: (om mig) Jävlar vad det knattrade där nu då!

Sven: (lägger på luren utan att ha fått svar) Jag tror ingen i världen vill prata med mig.

Jag: Men vadå, är det ingen som vill hjälpa dig så att vi kan maila?

Sven: Ja, just det. Det var mailen också ... (kommer bort och sätter sig vid min nya dator, med tillhörande sprillans mus) Du vet att du har en högerknapp här va?

Jag: Ja, men jag vet inte vad jag ska använda den till.

Sven: (fnyser)

Han skriver ner ovanstående dialogsnutt om högerknappen i mitt BOFH-dokument. Sedan ändrar han diverse inställningar i mitt mailkonto, vilket inte leder till någonting.

Sven: Jag måste ta en powernap om jag inte får något kaffe snart.

Jag: Finns det något kaffe då?

Sven: Nej, och jag köpte senast.

Jag: Och jag köpte innan senast.

Sven: Det är fan Bobbys tur att köpa.

Bobby Jr: (räcker upp handen) Jag köper kaffe! (till Sven) Du, förresten, skulle det där modemet där nere vara avstängt?

Sven: Ja. Jerker har lagat internet, men däremot så har han inte lagat datorn där i hörnet under bordet.

Bobby Jr: Ja, då kan jag gå och dra ur sladden igen då.

Sven: Men den ska vara igång med ett radioaktivt bredband så att Josefin får spatt. (till mig) Visste du att om man sätter två mobiltelefoner bredvid varandra med ett ägg emellan och låter dem prata med varandra så blir ägget kokt på en timme?

Jag: Nähä?

Sven: Jag vet inte om det tar en timme ens ...

Jag: Ja, jag har ju aldrig velat ha någon mobil så mig bekymrar det inte.

Sven: (läser från någonstans på nätet) ... after sextiofem minuter the egg was well cooked ... (läser vidare) use as access point, eller vad säger du?

Jag: Äh, det där förstod jag inte, men du kanske frågade Bobby?

Bobby Jr: Nä, jag jobbar.

Jag: (får lite dåligt samvete och försöker också jobba ett tag, men börjar läsa om Bergman igen på aftonbladet.se) Men Fanny och Alexander, tycker du inte ens om den, Bobby?

Bobby Jr: Nja, så där. Den funkar väl, men jag tycker inte som så många andra att Bergman är någon jävla gud. Han gjorde ju mest deppfilmer – man går in lite glad på biografen och så kommer man ut med hela världens problem på sina axlar.

Så småningom brakar internetet ihop igen, plus att ingen kommer åt något på servern, utom när det uppstår små korta luckor i själva felet. Jerker dyker upp och han och Sven börjar dona med diverse sladdar, men jag kan fortfarande inte maila. Efter några timmar ger både jag och Bobby Jr upp. Bobby Jr grämer sig över en artikel som gått förlorad eftersom han inte hann maila iväg den i den senaste luckan.

Jag: Ja, nu är du ju så deppig så att du lika gärna kan gå hem och titta på Bergman, du också.

Bobby Jr: Ja, jag lär ju inte bli gladare. Fast är det inte bättre att dricka sprit?

Sven: Jaha, då fick man aldrig göra något med honom då ...

Jag: Nej, det blev inget BOFH i regi av Ingmar Bergman. Och mitt tangentknatter blev lite ledsnare.

BOFH, del 38

Jo, alltså, Sven har haft hand om städningen medan Kjell har varit pappaledig så nu ser det ut så här i köksavdelningen ...

BOFH, del 37

I lördags hittade jag en skojig artikel i DN och rev förstås ut den för att visa för Sven. Tre av fyra tycker att det finns en del att önska när det gäller IT-miljön på jobbet – det är således inte bara på verkstan vi har det lite si och så.

Men på eftermiddagen när jag anlände för att avverka några av mina 40 procent (det är vad verkstan anser sig ha råd med när det gäller mig och periodvis har jag nog tyckt att det har varit i klenaste laget, såväl inkomst- som arbetsbördemässigt) hade Sven förstås redan läst artikeln. När jag frågade vad han tyckte hade han svaret klart:

– Ergo: Den där sista fjärdedelen som bara utgår från att datorerna ska fungera, det är alla jobbiga människor.

Jag slår mig ner på min plats och börjar kolla mailen.

– Ojoj, vad jag diskuterade med Kjell sist jag var här. Dels om katalogen och dels om mitt jobb. Nu är jag lika less på det här stället som du.

– Men du kan trösta dig med att Janos och hela Amnesty läser BOFH, säger Sven.

– Då har jag i alla fall en anledning att vara kvar, säger jag.

Vi diskuterar hur länge vi har jobbat på verkstan och hur gamla vi egentligen är och Sven säger att han allvarligt har funderat på att skaffa ett falskt leg och låtsas vara 23 och flytta till Göteborg och börja om sitt liv. Jag tycker det låter som en bra idé. Fast jag får väl låtsas vara 36. Jag tar fram mina medhavda mackor och sätter igång och pysslar med kaffebryggaren.

– Ja tack, säger Sven, utan att jag har frågat.

– Du tycker om mig lite mer om jag gör kaffe, va? säger jag.

– Lite mer, säger Sven.

Efter kaffet vill han att vi ska spela Betapet, men det går inte eftersom vi sitter på samma ställe och har samma adress eller ip-nummer eller vad det nu är vi har. Vi försökte spela en gång och jag bestämde att jag skulle heta Kvarten och åt det skrattade jag nästan lika mycket som åt chili con kurre, så det var synd att det inte lyckades. Nu får Sven spela själv i stället med någon obekant och han hörs yttra sådant som:

– Cineast lägger han som första ord! 92 jävla poäng! ... Sperm – är det ett ord? ... Berså! ... Smil, gluns, luns ... blus! ... Ska vi ta ... dåm, låm, gåm, nåm ... Öl, lägger vi. Glås, lås ...

– Det här börjar likna en sådan där språkmaterialistisk dikt, säger jag.

– Tåm, säger Sven.

– Björsten kommer att bli sur, säger jag.

– Vadådå? säger Sven. Perma?

– Pärmar?

– Perma, med "e".

– Ja, permafrost, säger jag.

– Tara? frågar Sven i stället. Perma var inte godkänt ... Klås ... Det måste ju finnas: Ölhink, tror du att det finns? Det är när man köper fem öl i en hink.

– Jag har aldrig köpt fem öl i en hink, säger jag.

– Nä, men du har väl aldrig druckit mer än fyra öl på krogen vid ett och samma tillfälle.

Vid denna tidpunkt gör Preben entré, lite skäggigare än vanligt men uppenbarligen på gott diskussionshumör.

– Det var en väldig mailväxling om den här katalogen ... hälsar han.

– Ja, medger jag, jag kom hit i torsdags och då gick Kjell fram och tillbaka på golvet och hojtade om hur fel vi har. Men han var inte arg, han ville bara tala om att han var "skarp och förtvivlad".

Saken är den att Kulturrådet har bestämt sig för att skära ner bidraget till den tryckta kulturtidskriftskatalogen med hälften, med tanken att tidskrifterna själva ska bekosta sin medverkan i den. Alla i Tidskriftsverkstadens styrelse tycker att det då skulle vara bättre att göra en gratis katalog vartannat år i stället för en årlig betalkatalog – alla utom Kjell. Med detta som bakgrund går vi loss rejält och luftar vårt missnöje med allt möjligt annat på verkstan, såsom lönesättning, ansvarsfrågor, arbetsfördelning och Kjells försök att medla i en konflikt mellan Julia och Josefin. En uppmaning som Julia och Josefin och jag och Preben och Sven och ungefär resten av alla människor i världen skulle sortera in under rubriken "sexuella trakasserier" kallar Kjell rätt och slätt för "ironi".

– Han har väl missat en del av det där med feminismen, säger jag.

– Det borde han inte ha gjort, säger Preben, eller var det bara en läpparnas bekännelse, den där jämställdhetsplanen han lämnade in?

– Kjell kan nog skriva i en jämställdhetsplan att alla kvinnor ska suga av honom lika mycket, säger Sven.

Vi jublar gemensamt åt ännu en BOFH-oneliner och Sven sätter igång med att laga mat till sig själv och Preben. Jag jobbar vidare med mitt utan större entusiasm och under middagen fortsätter herrarna att tala om kulturtidskriftskatalogen. Preben tror att det är lätt att få tidskrifterna att säga ja till att medverka, men att det blir svårare att få dem att betala sedan. Dessutom måste fakturorna in nu under sommaren.

– De som kan betala sitter och häckar på sina lantställen till den 20 augusti och var de som inte kan betala sitter och häckar spelar ju ingen roll eftersom de inte tänker betala ändå ...

Sven diskar efter maten och sjunger " ... och Gud gillar inte fattiga, och Gud gillar inte svartingar, och inte fan gillar han dig, han har glömt dig för länge sen. Häng Gud!"

– Jag tycker att Ebba Grön har läst Bibeln lite för dåligt, säger jag.

– Vaddådå? säger Sven.

– Det finns väldigt många ställen i Bibeln som talar för de fattiga och emot de rika, säger jag.

– Det kanske är kyrkan? säger Preben.

– Men det är ju en annan sak, säger Sven.

– Det finns någon som har sagt att Gud gav oss sanningen och Djävulen gav oss kyrkorna, meddelar Preben.

– Det var bra, säger jag. Vem har sagt det?

Preben sätter igång och googlar och återkommer sedan lite snopet med:

– Ulf Lundell av alla människor ... Men poängen kvarstår: Ingenting är farligare än uttolkarna.

Eftersom det just denna dag råkar vara den 7/7 2007 tycker Sven att detta bör firas med öl på Carmen klockan 7 minuter över 7. Och eftersom jag är inne på att missnöjesstrejka lite efter att ha varit alldeles för snäll och foglig under mina 7 år på tidskrift.nu tycker jag det låter som en bra idé. Och eftersom Preben är föreningsrevisor anser han att han kan tillstyrka båda förslagen och därmed beger vi oss iväg, beställer varsin öl och slår oss ner vid ett bord där ägaren till Raster Förlag sitter och läser en kvällstidning. En före detta Nitnitredaktör hamnar så småningom på andra sidan. Något senare dyker också Prebens flickvän och en väninna till henne upp och under tre timmar hinner vi avhandla bok- och förlagsbranschen, Jonas Hassen Khemiris placering i facket "invandrarförfattare", Carmens förhöjda status efter att Kent började gå dit, maten på East, doktorander i sillforskning, Arnold Schwarzenegger, moral, kungahuset, psykvården och huruvida Sven skulle ha hånglat med Prebens flickväns väninna innan hon gick.

När vi har återvänt till verkstan sätter jag mig vid min dator. Preben med flickvän bestämmer sig för att gå hem och äta sillsmörgåsar och Sven muttrar något avundsjukt om hångel och försvinner ner i källaren. Jag försöker skriva ihop en intervju som Kjell och jag har gjort under torsdagen med två redaktörer på Artikel 14. Det går hyfsat, trots ölen, ända tills något i datasystemet brakar ihop. Skrivbordet blir tomt, det går inte att spara några dokument och jag kommer inte ut på internet.

– Sven! hojtar jag. Hjälp! Jag kan inte spara!

Han svarar inte, så jag går ner i källaren. Det är släckt och kolmörkt därnere och först tror jag att han har gått hem utan att jag har märkt det. Men så får jag se att han ligger utsträckt ovanpå en avlång byrå som står inne i det skummaste rummet, där i stort sett bara han och Janos och Jerker kan orientera sig, ens när det är ljust.

– Hallå? säger jag och klappar honom på benet, men han sover djupt och rör sig inte ens.

Då går jag upp och drar lite i sladden till routern, men nätet är lika oåtkomligt som förut. Jag försöker skriva ut intervjun, men det går förstås inte heller, och datorn bredvid min är inte bättre den. När jag försöker logga in där syns bara en ruta med "kontakta systemadministratör". Så jag kontaktar systemadministratören genom att tejpa fast ett brev i A4-format på hans mage och sedan smyger jag ut från verkstan medan hans mobiltelefon spelar en liten positivhalarmelodi för sig själv där nere i avgrunden, om och om igen.

BOFH, del 36

Det här avsnittet av BOFH utspelar sig under den period för en dryg vecka sedan då vi hade problem med spam på tidskrift.nu. Vi fick in typ ett spam i sekunden till vårt forum och blev alldeles översvämmade. Jag och Kjell mailade Sven och Jerker ett antal gånger och till sist dök så Sven upp på verkstaden för att ordna det hela. Kjell satt inne på kontoret och försökte få tag på Jerker.

Kjell: (i telefon) De har hackat sig in ...

Sven: (ropar till Kjell) De har inte hackat sig in! Att hacka sig in är som att göra inbrott, det här är som att de har fyllt hallen med reklam.

Jag: Att sitta och skicka ett exakt likadant meddelande en gång i sekunden, vad vinner man på det?

Sven: Pagerank. Eftersom tidskrift.nu har ganska högt pagerank så får de som spammar också det när deras sidor länkas från oss. Så det handlar alltså inte om att man vill få folk i forumet att sitta och klicka på länkarna.

Han donar med forumet och lyckas stänga av det, plus att Jerker hemifrån har tagit bort kommentarsfunktionen under artiklarna. Jag skriver en text om "tillfälligt avbrott" som Sven lägger in överst i forumet och han ger den rubriken spammarna–tidskrift.nu: 1–0. Jerker har i sin tur skrivit en text i anslutning till artiklarna om att kommentarerna är avstängda, men han har glömt ett "n" så att det står "kommetarerna".

Jag: Det ser inte så bra ut ... Kan du inte be honom slänga in ett "n" där?

Sven: (ilsknar till) Men om vartenda fulhack ska gå igenom din nitiska stavningskontroll så kommer ju alla att ge upp och inte vilja fixa det här. Du kan väl bara säga: "Tack, Jerker"?!?

Jag: Men ska man tacka, verkligen? Ska man inte ha ett forum som fungerar?

Sven: Jamen, för tre år sedan var kommentarspam helt annorlunda.

Det visar sig att Sven tycker att han har gjort sitt i och med att han har varit med om att starta tidskrift.nu en gång i världen. Vem som sedan ska driva det tekniska på sajten och uppdatera tekniken och modernisera och så vidare – det står tydligen skrivet i stjärnorna.

Medan vi diskuterar detta kommer Josefin upp från källaren, iförd raggsockor och duffel med huvan uppdragen.

Josefin: Vem är det som vädrar?

Jag och Sven: Kjell.

Josefin: (till Kjell inne på kontoret) Du måste säga till mig om du vädrar. Jag blev förkyld nu när jag kom hem från semestern och det är bara för att det drar här jämt.

Kjell: Du blev inte förkyld för att det drar här, du blev förkyld redan innan. Man tror att man har det bra på semestern, men i själva verket har man blivit smittad av de jävla italienarna.

Jag och Sven och Bobby Jr, som sitter på sin plats och jobbar, småler tyst mot varandra.

Sven: (ropar till Kjell) Vet du att du ger begreppet kategorisk ett helt nytt ansikte?

Kjell: (kommer ut) Aldrig någonsin har jag varit kategorisk. Aldrig! Någonsin!

Sven: Yeahyeah ... Whatever.

Kjell: (börjar vanka omkring på golvet) Kategorierna, de hör till Kant. Det är historiskt avvecklat. (slår ut med armarna) Nu blåser de friska sommarvindarna in!

Sven: (till mig) Are you going to bofh?

Kjell: (till Josefin) För 25 sekunder sedan så öppnade jag dessa fönster! Och du påstår att du har blivit sjuk för 3 dagar sedan! Det blåser ju överallt här i världen, det blåser i Florens, det blåser på Sicilien ...

Josefin: (tyst) Det är drag ...

Kjell: Det är inte drag, det är blåst, drag är samma sak som blåst, kan du inte förstå det?!

Josefin: (försiktigt) Jag kanske inte tål att stå i blåst heller ... När jag vädrar vill jag vädra ut snabbt, för jag kan inte sitta i drag hela tiden. På så vis får jag ju kontroll över vädringen. Jag kan inte förklara det för dig, men det är bara så.

Båda två går ut på gatan och Kjell hojtar vidare.

Bobby Jr reser sig från sin plats för att gå hem.

Jag: Du blev visst någon slags valberedare ...

Bobby Jr: (överraskad) Jaså, jag måste ha slumrat till på årsmötet? Eller det var kanske när jag klev på tåget till Odessa som det hände?

Jag: Ja, det är ju nästan som lite trolleri.

Bobby Jr: Jag hoppas att jag slipper göra något när jag är valberedare också.

Sven: Ja, inte förrän i mars.

Bobby Jr: (glatt) Ja, då är jag ju också bortrest, så det passar bra. Synd att jag inte blev vald till ordförande också, då hade jag kunnat sparka er allihop och välja några som inte väljer mig.

Kjell kommer in igen utan Josefin.

Kjell: Det blåser mer därute och ändå är hon där.

Han går fram till diskbänken.

Kjell: Å, dessa diskarrrrr!!! Det finns ju inte en ren kopp!

Jag: Är alla lite lessa på det här stället just nu, eller?

Kjell: Det kan jag nog tillstå.

Jag: (till Bobby Jr) Gertrud slängde diskstället för att alla skulle diska och ställa in i skåpen efter sig – och se hur det blev.

Kjell: Jag sa inte att hon slängde det ...

Bobby Jr: (börjar ta på sig skorna) En annan bra Gertrudgrej var ju hur man skulle bli av med blomflugorna.

Jag: Hur var det då?

Bobby Jr: Man skulle trä plastpåsar över alla blommor och knyta ihop.

Jag: Och hur länge skulle det vara så?

Bobby Jr: Ja, jämt.

Han säger hejdå och går. Kjell och Sven börjar laga mat tillsammans, det vill säga: Kjell har köpt maten och Sven lagar den. Han skär kyckling på vårt matbord som är en sorts bardisk. Jag går fram och kikar.

Jag: Oj, vad den är död.

Sven: Det är liksom meningen. Levande kött är inte lika gott.

Han börjar leta efter grädde i kylen, men Kjell säger att det inte ska vara grädde. Han drar i stället fram ett paket ur frysfacket.

Kjell: Här har du lättstuvad bladspenat, exklusivt som sjutton.

Sven: Du är lättstuvad.

Medan Sven och Kjell äter diskuterar vi forumet mer allmänt: vad vi ska ha det till, hur det fungerar, hur det skulle kunna fungera bättre.

Jag: (till Kjell) Jag sa att Jerker hade glömt ett "n" och då blev Sven jättearg.

Sven: Jag blev inte alls jättearg.

Kjell: (till Sven) Du tål inte kritik.

Sven: Jag tål inte obefogad kritik. Att säga så där är ju som att stoppa någon på vägen som hjälper en att byta däck och så klagar man på att den inte har torkat vindrutan också!

Jag: Ja, jag förstår precis vad det är som.

Så småningom dyker Jerker upp och forumet börjar fungera som vanligt igen. Sven frågar mig om jag är nöjd.

Jag: (entusiastiskt) Fantastiskt! Jättejättefint! Tack så mycket! Det känns mycket roligare att jobba nu!

Sven: Bra att du är nöjd då.

Jag: Är inte du det då?

Sven: Nej.

Jag: Om man klagar på något är du sur, men om man berömmer något, då är du också sur. Varför är det så?

Sven: Jag vet inte.

BOFH, del 35

Tid: Någon sorts torsdag. Plats: Den gamla vanliga. Personer: Sven, Preben, Gertrud och jag. Samtliga sitter vid varsin dator.

Gertrud: Hur loggar jag in här?

Preben: Ja, du loggar in med gxq, som vanligt.

Gertrud: Och då kommer jag in på Tidskriftsverkstadens hemsida och det är ju svårt att komma ifrån den ...

Preben: (säger ingenting)

Sven: (buzzar vidare)

Jag: (fortsätter jobba)

Gertrud: (läser högt från skärmen) "Ett problem hindrar dig från att komma in, kontakta systemadministratör."

Preben: (med en cirkusgest mot Sven) Systemadministratör!

Sven: Jag är systemadministratör på onsdagar. (reser sig ändå och sätter i en sladd någonstans) Men gå och dö, säger jag till den här! Och så gör vi så där och ser om den mår bättre ...

Preben: Funkar det?

Gertrud: Tillbaks till utgångsläget.

Sven: Säger den samma sak?

Gertrud: Den gick tillbaks.

Sven: (knappar lite på Gertruds dator) Så. Nu ska det nog gå.

Gertrud: Det tror du?

Alla: (jobbar på under tystnad)

Gertrud: Nu är jag riktigt inne på olovliga vägar!

Sven: Olovliga?

Preben: Är inte det trevligt som omväxling?

Gertrud: Ja, jag är inne på någon annans domäner.

Sven: Det är lätt att man hamnar på någon annans domäner på internet, om man säger så ...

Preben reser sig upp och hjälper Gertrud. Sedan börjar han och Sven diskutera en för tillfället frånvarande verkstadsmedlems krav på installation av en viss programvara och Sven tycker att "någonstans måste det definieras vilka programvaror som ska ingå i driften på det här stället" och Preben menar att "pedagogiskt sett så ska vi inte installera program som vi inte kan ge support på" och sedan enas de om att det är galet att folk frågar efter ljudredigeringsprogram och att det som borde finnas är Office, CS, Firefox, FTP, bränna ner och att "mail får folk sköta med sina webbmailskör". Av någon anledning glider samtalet sedan in på sådana där telefonnummer där killar ringer och betalar 19:90 och tjejer ringer gratis och Preben tycker det är väldigt konstigt att tjejerna ringer över huvud taget för att få prata med idioter som betalar 19:90. Sven undrar om han borde starta en datasupporttelefonlinje.

Sven: (till mig) Om jag skulle ha support på ett 071-nummer, skulle du ringa då för 19:90?

Jag: Nej, då skulle jag fixa problemet själv.

Sven: Ååååå, det där ska jag komma ihåg!

Preben: (funderar vidare över betalsamtalen) Det blir 190 kronor i timmen och det är vad en advokat tar ... Men då är det inte garanterat att man får prata med en komplett idiot.

Sven: Så du menar att det skulle löna sig att låta Leif Silbersky fixa en date åt dig?

Gertrud: Det här är som förgjort ... Tänk, jag kommer inte in här, jag kommer bara in på något annat.

Sven: Det kanske är spännande det med.

Preben: (hjälper till igen) Jag skulle nog göra som så att jag gick på mitt konto här och så skulle jag gå på mail, för nu gick du tillbaka till sökmaskinen så då söker du efter din egen mail.

Gertrud: Nej, nu har den ändrat till 24 maj! Det var värst ...

Sven: (till Preben) Det märks att du aldrig kommer att bli en BOFH.

BOFH, del 34

Plats: Tidskriftsverkstaden i Stockholm. Tid: Tisdagen den 15 maj 2007. Personer: Sven, jag, Johan och en redaktör som glömt sina nycklar. Kjell har semester hela veckan och Sven hjälper under tiden till med städning och ordning på verkstan.

Sven kommer in. Jag sitter på min plats och jobbar. Johan är i källaren.

Sven: Abo!

Jag: Kolla persiennen!

Sven: Fuck! Nu är jag ansvarig för sådant där ... Kjell ville att jag skulle vara det när han var borta.

Jag: Det känns väl fint.

Sven: (trött) Jaa ...

Han går in på toaletten och kommer ut igen med en överfull soppåse.

Sven: (argt) Men varför tror folk att saker löser sig själva för!!! Pappershanddukar, ska man tvätta dem och lägga dem i sopsorteringen eller?!?

Jag: Vadå?

Sven: Blir sopgubbarna sura om man lämnar pappershanddukar i soprummet?

Jag: Men det är ingen som vågar gå ut med soporna längre, eftersom din skylt sitter här på dörren.

Sven: Ja, det är väl så ...

Han knyter ihop soppåsen och ställer den vid utgången till trapphuset – under den berömda skylten.

Sven: Jaha, berätta något skoj.

Jag berättar om vad som hände när jag var på väg till jobbet: Jag brukar gå och när jag skulle passera bron mellan Gullmarsplan och Skanstull så fälldes bommarna ner, som de brukar göra när det ska bli broöppning. Det var bara det att den här gången så fälldes bara en bom på varje sida ner, så att halva vägbanan fortsatte att vara öppen. Alla bilar och människor stannade ändå, förstås, utom två gubbar som cyklade vidare ut på bron. "Är ni blinda eller?!" hördes brovakten dundra ur en högtalare någonstans ifrån. "Backa genast tillbaka och ta er bort från bron ..." etc – det var en rättså lång och ilsken harang och gubbarna ledde skamset tillbaka sina cyklar. Varpå brovakten efter typ en halv minut helt sonika fällde upp bommarna igen. Utan broöppning.

Sven: (skrattar) Han ville bara jävlas lite med folk.

Han lyfter på locket till vår gamla soptunna som Kjell har gjort i ordning. Tanken är att det numera ska sopsorteras i den och Kjell har mycket noga skrivit på locket vad som får läggas i tunnan – plast, kartonger, batterier, glas etc – med order om att allt ska vara urdiskat och rent. Samma information finns på en lapp alldeles bredvid.

Sven: (jätteargt) Men!!!

Jag: Vad är det nu då?

Sven: Men folk har lagt skräp där! Precis som jag sa till Kjell att folk skulle göra. Inte fan tänker jag sortera det.

Jag: Men det är väl klart. Vad tror Kjell?

Sven: (knyter ihop sopsäcken som finns i tunnan utan att sortera något och ställer den bredvid toasoppåsen) Det var det första jag sa när jag såg att Kjell satt och skrev på den där tunnan: "Det kommer inte att fungera – utgå från att människor inte förstår."

Jag: Jag har tänkt precis likadant. Men han kan ju få ha det så där, så kan vi gå och slänga allting därute i soprummet ändå.

Sven sätter sig vid en dator, jag jobbar vid min dator mittemot, Sven skrattar då och då, antagligen åt någon rolighet på Buzz. Efter en stund kommer Johan upp ur källaren.

Johan: (till Sven) Vi måste snacka lite. Jag hade tänkt att du ska göra en hemsida åt mig.

Sven: Mm. Fast inte nu.

Johan: Någon gång innan sommaren är slut.

Sven: (nickar)

Johan: Det kan gå? Det gör du med vänsterhanden.

Sven: Nej, då blir det ingen bra hemsida. (reser sig upp och går iväg för att meka med persiennen) Är det någon som vill assistera mig här?

Johan rycker in och klättrar upp i skyltfönstret bredvid Sven. Persiennen hänger som en solfjäder och går varken att dra upp eller ner.

Sven: Den yttersta flärpen där uppe ska du dra inåt, mot den andra ... men vänta! ... så ... jaha du ... vad fan har du ... Aaarrggghhh!!! Jävla mongopersienn ...

Johan: Måste man demontera den för att fixa det här?

Sven: Yes, det måste man.

De lyfter ner persiennen helt och hållet.

Sven: Så ... binkbinkbink ... jaha, den har lossnat här ... Var ska du sitta då?

Johan: Va?

Sven: Nej, jag pratar med persiennen ...

Johan: Behöver du assistans här eller?

Sven: Ja, om du håller upp där lite.

De lyfter upp persiennen igen och sätter den på plats.

Johan: De är jävligt coola, de här persiennerna, synd att den inte funkar.

Sven: Saker som är coola men inte funkar är ...

Johan: ... ocoola, ja.

Sven: Så där.

Johan: Där någonstans, eller ...?

Sven: Ja ... sssss ... Men sluta nu!!!!

Det ringer på dörren; Sven säger åt mig att öppna och jag säger "det kan du göra själv" men han blir inte så arg som jag hade hoppats. Jag öppnar och släpper in en redaktör som har glömt sina nycklar.

Sven: Näej!!!

Persiennen är fortfarande sned. Sven och Johan tar ner den, fixar och skramlar en stund till, sätter upp den igen och låter den vara nerdragen helt och hållet.

Sven: Kan man få folk att inte dra upp den där?

Jag: Får man inte dra upp den?

Sven: Nej, för då hakar den upp sig och det är väl bättre att den är nerdragen än att den hänger på trekvart.

Jag: Ja, det är den stora frågan ... Du måste vara tydlig. Ta de tre största papper du kan hitta och skriv ett ord på varje: DRA INTE UPP.

Sven: Tusen tack, Johan. (till mig) Man ska inte skriva vad folk inte ska göra när man ger dem instruktioner. Man ska skriva vad de ska göra.

Han tar ett A4-papper, sätter sig mittemot mig och klottrar med kulspetspenna:

Hej kompis!
Är det inte bättre att persiennen är helt nerdragen i stället för att hänga på trekvart? Snälla, låt den vara tills vi har en som funkar!
Tack!
Styrelsen genom Sven

Redaktören utan nycklar: (tittar på Kjells tunna) Har ni sopsortering här?

Sven: Problemet är att när man har lagt urtvättade kartonger där så kommer någon och slänger kaffesump ovanpå alltihop.

Redaktören utan nycklar ser frågande ut.

Sven: Så om du frågar mig om jag är bitter så ... Ja.

Han tejpar upp sin lapp i fönsternischen bredvid persiennen.

Sven: Jag tror att det där med styrelsen kommer att skrämma dem i alla fall.

Jag: Ingen kommer att se den där lappen.

Sven: Men det bästa var att jag gömde snöret.

BOFH, del 33

Ja, det var ju så att när Sven visade mig det där med pipljudet på kameran så var batterierna urladdade. Och när jag sedan hade laddat batterierna så hördes inget pipljud. Det har aldrig hörts något, nämligen, och när jag förklarade det för Sven i går sa han att man då i stället kan ägna sig åt att studera en liten röd lampa som blinkar. Men han höll (halleluja!) med mig om att kameran är onödigt krånglig och undrade vem som köpt den. Jag skyllde på Kjell, för det är faktiskt han.

Kameran har hundra miljoner inställningar, som till exempel närbild, dubbelporträtt, landskap, solnedgång, vattenglitter, sport, museum, party, fyrverkeri, ja, ni fattar ... Ifall man bara helt enkelt kan ställa in den på ta-en-vanlig-bild-läge står ännu så länge skrivet i stjärnorna. Dessutom blixtrar den fyra gånger med blixten varje gång man fotar. Och, men, hur som helst, eftersom Sven är en sådan hejare till fotograf så tänkte jag härmed ge några exempel på hur en mästare arbetar. Bilden överst föreställer Svens knä. Bilden i mitten föreställer Kjell som går förbi ett tidningsställ. Och den bländande skarpa bilden underst föreställer mig när jag sitter vid min sega lampdator och jobbar med tidskrift.nu.

BOFH, del 32

I går smög jag efter Sven när han kom ut från Ica på Folkungagatan; han var på väg till jobbet med en liter lättyoghurt i en genomskinlig plastpåse. Tyvärr har jag inte möjlighet att stalka honom dagarna i ända, men hade jag det skulle ju BOFH bli ännu roligare, så klart.

När vi möttes på jobbet sa jag att vi borde följa upp några lösa trådar från tidigare avsnitt, till exempel hur det gick med hans trasiga mobiltelefon.

– Den är pimpad och glad, säger Sven, förutom att jag måste stänga av och på den med ett gem. Jag har väl berättat om vaktmästaren som sprang och hämtade ett gem när jag förklarade att jag inte hade någon on-off-knapp?

Och det har han ju, det är bara det att jag inte har skrivit om det här. Jag har, måste jag medge, tyckt att det hela är lite komplicerat ... Men alltså, där det förut var en knapp på Svens telefon måste man nu trycka in ett gem, som, om man har tur, startar eller stänger av telefonen. Och eftersom jag inte har någon mobil själv har jag haft lite svårt för att visualisera problemet. Nåväl. Så här var det i alla fall med vaktmästaren: Sven skulle gå på bio på Filmstaden Söder och blev ombedd att stänga av sin mobil, varpå han förklarade gemproblemet och fick vaktmästaren att genast galoppera iväg och komma tillbaka med nämnda verktyg.

– Det var jätteroligt, säger Sven. Men ibland tar det fem minuter innan man får rätt knyck på gemet.

Vi pratar lite om filmer och Sven sätter igång med att såga Gangster, som han nyligen varit och sett. Om han inte hade suttit mitt i salongen så hade han rest sig upp och gått, hävdar han, och vecklar in sig i jämförelser med Sökarna och någon beryktad men för mig obekant Hamiltonscen med ett Statoilkort. Han grämer sig över dåligt genomförda produktplaceringar och tycker att "Persbrandt borde ju ändå borga för ... jag vet inte ... någon form av ..."

– Det är en svensk film alltså? säger jag som har noll koll på biorepertoaren.

Sven bekräftar detta och fortsätter sågandet med "orealistisk", "storyn hänger inte ihop för fem jävla öre" och "lösa tåtar", vilket förstås för mig tillbaka till det viktiga:

– Det var ju en annan lös tåt från BOFH jag skulle fråga dig om ...

– Jamen, shoot bebis.

– Du var ju inne och bråkade om SRGB i kommentaren här också ...

– Ja, det där har du helt tappat bakom en vagn.

– Där ser man vad man kan missuppfatta när man sitter och antecknar, säger jag.

Sven menar att det inte är så konstigt att jag inte vet någonting om färgrymder, men jag berättar för honom att jag faktiskt har gått på NTI-skolan en hel termin och lärt mig desktop publishing. Detta fnyser Sven ljudligt och roat åt.

– Jag snor din Kapten Stofil, säger han, och lägger beslag på ett fint nummer med Kalle Anka-inspirerat omslag som jag köpte på SPX i lördags.

– Jag trodde du prenumererade, säger jag.

– Den tog slut, säger Sven.

Och det där med SRGB försvann således ut i tomma intet, men jag försöker ändå desperat att hålla fast vid de lösa BOFH-tåtarna och frågar hur det gick med persiennen, eftersom jag vet att den hängde på trekvart rättså länge i vintras. Ovanpå detta har jag hört ryktas att Kjell och Sven på något vis lyckades laga den.

– Det har jag ingen aning om, säger Sven.

Han lägger ifrån sig Kapten Stofil och kastar sig över "Bamse – världens starkaste fanzine" – också det ett SPX-fynd. Jag börjar gå igenom mailen till tidskrift.nu.

– Det är några sådana här skummisar som skickar Nordeamail – har du sett dem? frågar jag.

– Mm, säger Sven.

– Visst är de hemska?

– Mm ...

Jag märker att han är helt förlorad i Bamse, så jag ägnar mig åt att jobba en stund. Sven hörs skratta då och då. Jag tar fram kameran och börjar ladda ner bilder som jag har tagit under helgen. Efter ett tag är Sven klar och då passar jag på att ställa en fråga till honom om minnet i kameran, om det är så att det påverkas av något annat än av hur många bilder man har tagit.

Men se det skulle jag aldrig ha gjort! Sven sätter upp en min av häpen överlägsenhet.

– Men lilla söta rara hjärtat! Ibland frågar du som man gör på Datorteket.

Jag känner mig fårskallig utan att fatta varför och bräker lite försiktigt fram något om att det kanske kan ligga bilder i papperskorgen som tar upp plats och så vidare ... och då meddelar Sven att man bör formatera om kameran med jämna mellanrum.

– Räcker det inte med att man suddar bort alla bilder? frågar jag.

Sven sträcker på sig och ger ifrån sig ett trött läte i stil med "ååååhhhhhhh ...."

– Jag vet inte ens vad formatera om är, säger jag.

– Man skriver om FAT, säger Sven, för om man har samma FAT hela tiden så finns det risk för att det blir en etta och en nolla som blir fel och då fuckar man upp hela skiten.

– Det där vet ju inte vanliga människor, säger jag och hinner inte anteckna vad FAT var en förkortning av.

– Jag vet att vanliga människor inte vet om det, säger Sven, men måste jag förklara allting för vanliga människor? Kan inte folk läsa på fotosidan själva?

– Nej, säger jag, för när folk gör själva blir det i alla fall inte bra. Jag gjorde själv förut och tog bilder på långt håll och klippte ut bitar ur dem och brydde mig inte om att det fanns zoom på kameran och när du fick reda på det blev du jättearg.

– Det är det som är själva essensen av att vara en BOFH, säger Sven. Man vill att folk ska göra själva, men man blir så jävla sur när man ser hur folk gör själva.

– Det kan inte vara lätt att vara en BOFH, säger jag.

– Nej, medger Sven. Men se till att formatera om när du har tömt kameran.

– Men då kommer ju frågan ... säger jag. Gissa vilken?

– Gissa vilken då?

– Gissa vilken fråga!

– Vadå?

Jag förklarar att jag ju inte vet hur man gör när man formaterar om och då tycker Sven att jag får ta reda på det själv.

– Jag bryr mig aldrig om sådana där lyxgrejer, säger jag och då skrattar han.

Riktigt glatt och hjärtligt, faktiskt.

– Du har väldigt lustiga idéer om vad som är lyxgrejer, säger han. För mig är 70-200/4,0 en lyxgrej.

– Jag frågar inte ens vad det är, säger jag.

– En zoom, meddelar Sven generöst. Fast stort och bra och mycket.

– För mig är en lyxgrej allt som inte behövs för att kameran bara ska fungera, säger jag.

– Men att formatera om är ju som att byta oljan på en bil, säger Sven. Man bara gör det.

– Vad händer om man inte byter oljan på en bil då? frågar jag.

Jag har ingen bil och eftersom Sven inte heller har någon så frågar vi Kjell som kliver ut från kontoret och börjar fundera:

– Vad som händer? Om man inte byter olja ...?

– Ja, säger jag. På vilket sätt blir bilen sämre och sämre?

– Eller är det bara en myt, det där med oljan? frågar Sven.

– Jag har inte sagt någonting ännu! brummar Kjell. Det är klart man ska byta olja. Oljan ska väl göra så att motorn agerar smidigt och bra.

– Finns det folk som skiter i att byta olja? frågar jag.

– Det finns det nog, tror Kjell. Men hur kom ni in på det här?

Vi förklarar alltihop, vilket tar sin tid, eftersom Kjell först anser att de båda exemplen inte är jämförbara i och med att man lägger till något när man byter olja och tar bort något när man formaterar om. När han till sist har fått allting klart för sig frågar han:

– När ska ni själva formatera om er?

Det vet varken Sven eller jag, men jag blir förstås nyfiken på hur Sven skulle bli om han formaterade om sig.

– Jag vet inte, säger han. Jag skulle väl ha mindre ADHD antagligen.

Jag tror inte att Sven har ADHD eftersom han är lugn som en filbunke och det säger jag också. Kjell håller med, men misstänker att Sven lider av "allt annat" eftersom han är "allmänt oregerlig". Men när vi har grunnat vidare över Svens problematik en stund kommer vi fram till att det kanske ändå kan ligga något i det där med ADHD, eftersom han faktiskt är lite lättstörd och har vissa koncentrationsproblem.

– Det är det jag säger, säger Sven. Jag borde käka mera amfetamin.

– Du är säkert rätt ovanlig bland de här datanördarna, säger Kjell.

– Det tror jag inte, säger Sven.

– Men har inte de en förmåga att skärma av sig totalt? undrar Kjell.

– Kanske det, medger Sven. Du menar att de har Asperger? Ja, jag har verkligen inte Asperger.

Vi börjar diskutera diagnoser mera på allvar och jag berättar att det bästa i Res Publicas kanonnummer, som jag beställde någon gång förra året när jag var så uppe i min egen kanondebatt, var en artikel om det medicinskt tvivelaktiga i bokstavsdiagnoserna. Sven och Kjell är helt med på noterna och menar att "man sätter en stämpel på någon och behandlar efter stämpeln och inte efter människan" respektive att "man producerar sjuka på det där sättet".

– Som om det skulle finnas en normal, säger Kjell.

Sven menar att en normal människa är fullständigt okreativ och har 90-110 i IQ.

– Undrar vad Leonardo da Vinci skulle ha haft för diagnos, funderar han.

– Eller jag, säger jag.

– Du har ju bara hybris, säger Sven. Men sedan finns det ju solklara fall. Som Kjell Persson disorder.

Kjell tycks inte ta åt sig av detta utan övergår till att diskutera kvällens Valborgsfirande. Sven tycker synd om igelkottarna som ligger i mitten av majbrasorna och gosar och menar att man kanske borde kasta in ett par katter som jagar iväg igelkottarna. Eller bygga nödutgångar av någon sorts metallrör ... Jag berättar att jag en gång såg massor av små möss som rusade ut ur ett majbål när det började brinna och Kjell berättar i sin tur att han har bigarråträd på sitt sommarställe och att mössen äter de nedfallna bigarråerna och blir på lyset.

– Tur för er att det inte kommer älgar och äter också, säger Sven. Jag skulle inte vilja råka ut för en älg med dåligt ölsinne.

– Men älgar har ju dåligt sinne i största allmänhet, säger jag.

Det håller inte Sven med om, för han har minsann sett en älg på teve som hade ramlat i vattnet och blev uppdragen och det gick hur bra som helst.

– Var den snäll? frågar jag.

– Ja, den tackade ju inte ... säger Sven.

– Men den bets inte och stångades och så ...?

Sven intygar att älgen hade hut i kroppen och innan han ger sig iväg från jobbet på kvällen har han godheten att helt oombedd visa mig en annan spännande och smått obegriplig finess på kameran: Man trycker ner avtryckarknappen till hälften tills det hörs ett litet pipljud. Då har kameran ställt in skärpan. Sedan trycker man av.

BOFH, del 31

Tisdag eftermiddag. Jag jobbar. Bobby Jr sitter på sin plats. Sven kommer upp ur källaren med en cigarett på rullning, ler hult och säger:

– Jag glömde ju fullständigt bort den där jävla bannern.

– Jo, det märkte jag, säger jag.

– Du kan väl skriva något i bloggen om "skrockar gott och säger att nu lurade jag den där stackarn som trodde han skulle få en annons ..."

Jag är i full färd med att anteckna detta när Sven drämmer till med:

– Gratulera mig! Jag fyller år.

– Grattis, grattis ... säger jag.

– Vad fyller du? frågar Bobby Jr. 25 eller?

Sven nickar och ser nöjd ut.

– Jag var på din 30-årsfest, säger jag, och när var det ... 2005?

– Men du kom inte på den, säger Sven till Bobby Jr. Varför gjorde du inte det?

– Jag vet inte, säger Bobby Jr. Jag kanske var allergisk om det var så här års – och det var det ju.

– Du hade kunnat få en Tavegyl och en massa öl, säger Sven och går ut och röker.

När han kommer tillbaka frågar jag honom om han kan tänka sig att lägga upp den lilla bannern nu i stället, eftersom han ju ändå har lovat att göra det.

– Nej, jag måste ha kaffe först, säger Sven och styr iväg bort mot köksavdelningen.

Jag kan se allt som händer där från min arbetsplats, vilket säkert har framgått av tidigare BOFH-avsnitt. Vi har en sådan där kaffemojäng som man pressar ner kaffet i. Sumpen har åtminstone en gång orsakat ett svårartat stopp i avloppet.

– Det där kaffet var nästan varmt, säger jag, eftersom jag just har tagit av den senaste omgången.

– Så du menar att jag ska mikra mig en kopp? säger Sven.

– Jag drack det som det var, säger jag.

– Men nästan varmt kaffe och en massa mjölk, det är lite så där va ... säger Sven och ställer in en kopp i mikron.

Jag jobbar vidare med att lägga ut ett smakprov från tidskriften Subaltern. Sven härmar mikrovågsugnen och säger "brrrrr" och "pling". Sedan avbryter han min relativa arbetsro med ett "fy fan!"

– Var det äckligt? frågar jag.

– Nej, men alltså, kall sump ... säger Sven.

Han diskar ur kaffekannan och säger till mig och Bobby Jr att vi har möjligheten att komma och ge honom öl i födelsedagspresent på Svejk klockan sex. Han meddelar också att han önskar sig 19 svarta Jopapärmar.

– Vilka vill ha kaffrer? undrar han strax därpå.

– Jag! hojtar Bobby Jr genast.

Det är ett stående och urgammalt skämt på verkstaden, att alla ska fråga Bobby Jr om han vill ha kaffe, och att han ska svara ja med stor entusiasm, eftersom han är den enda som inte dricker kaffe.

– Men hallå, Bobby, säger Sven. Det där är inget roligt längre.

– Det är jättekul, säger jag.

– Men du måste kolla på det här apropå pärmar, säger Sven och visar mig en film han har hittat via någon av sina kryptiska diskussioner på Buzz.

Vi gläder oss gemensamt åt den medan Sven dricker kaffe och sedan går han ner i källaren ett tag. När han kommer upp igen diskuterar vi verkstadens nya hemsida som han håller på och jobbar med. Jag har åsikter om ditt och datt, vilket Sven inte uppskattar, så då frågar jag i stället hur det blir med bannern.

– Bannern? säger han. Jaja. Du får en banner.

– Får jag den i dag?

– Ja, men vi ska ha bannerskola i en halvtimma efter att jag har fått i mig en korv. Jag har så jävla lågt blodsocker så att ...

– Du verkar lite arg.

Sven börjar dona med korv och mos borta i köket och berättar under tiden om pizzabagaren i hans kvarter som alltid har varit astrevlig men så en dag när Sven skulle beställa en pizza sa bagaren knappt hej fast Sven tänkte inte så mycket på det utan beställde en pizza och betalade 42 kronor och gick ut och pantade lite tomglas och när han kom tillbaka igen för att hämta pizzan så ville pizzabagaren ha 42 kronor igen och Sven förklarade förstås att han redan hade betalat men det trodde inte pizzabagaren på förrän hans kollega ryckte in och intygade att pizzan var betald men dagen efter hade kollegan ändrat sig och sa att Sven inte alls hade betalat och Sven tror nog egentligen att allt det där antagligen måste ha berott på att pizzabagaren som tog betalt stod och tänkte på annat första gången Sven kom in och sedan plötsligt kände igen honom när han kom in den andra gången efter att ha pantat tomglasen ...

– ... och sedan dess har jag inte ätit pizza, avslutar Sven och tar ut en tallrik ur mikron.

– Chili con korv och mos, säger han.

– Chili con kurre, säger jag.

(Varpå jag får ett skrattanfall, men det är egentligen inte så viktigt; jag brukar få det åt sådant jag själv säger och inte ens jag förstår vad som är så roligt. Sven förstår naturligtvis ingenting, han heller, och jag lyckas få fram att han får läsa mer om det i bloggen så småningom.)

Medan Sven äter kommer Kjells dotter Daisy in på verkstan för att städa. Sven undrar om hon vill vara med och dricka öl på Svejk, men Daisy säger att hon aldrig går ut på tisdagar. Sven hävdar i sin tur att han aldrig går ut på fredagar och lördagar eftersom det då är så många "orutinerade partysvennar" ute som ska slåss och jiddra och bära sig åt. Daisy bär in några rullar hushållspapper på toaletterna.

– Varför har ni så mycket sådana här långa toalettrullar? frågar hon.

– Därför att Kjell köpte fel, säger Sven.

– Åh, vad jobbig han är, säger Daisy.

Hon gör i ordning i köket, diskar, dammsuger och klagar över att det är skräpigt på verkstan. Sven säger att hon skulle se hur det är hemma hos honom.

– Har du det skitigare hemma än här? frågar jag.

– Skiter påven i skogen? frågar Sven tillbaks. Har björnen en fånig mössa?

Han äter upp sin mat, tar en cigg, går ner i källaren och dyker upp igen någon timme senare.

– Sätt på hjärnan! trumpetar han.

– Jag har ju ingen, säger jag.

– Starta hunden i alla fall, säger Sven.

– Jag har ingen hund, säger jag, jag har en anka.

Ankan är alltså mitt ftp-program och Sven visar mig en liten fil han har gjort som heter "banner.txt". Den styr liksom själva banneravdelningen i vänsterspalten på tidskrift.nu och genom att ändra i den kan jag ta bort banners, byta ut banners, lägga till nya banners ... ja, det kommer att bli hur lätt som helst!

– Nu kan du göra vad du vill där, säger Sven. Du kan lägga upp nakenbilder på nakna djur eller ... I couldn't care less.