BOFH, del 25

Plats: Tidskriftsverkstaden i Stockholm. Tid: Lördag eftermiddag. Personer: Jag och Sven.

Jag sitter vid datorn. Sven gör entré med en låda rött vin.

Jag: Jag satt just här och längtade efter dig.

Sven: Å, det var länge sedan en flicka sa så till mig!

Han lägger lådan på skrivbordet bredvid mitt och slår en lov bortåt köksregionerna, medan jag beklagar att jag inte kunde komma på fyrtioårsfesten som han arrangerade för sin bror i förra veckan. (I samma lokal som där Dogge spelade in Elgigantenreklamen, obs!) Sven förklarar att det skulle ha blivit en lyckad fest om det hade kommit tjugo personer till.

Sven: Men jag är trött på att ordna fest nu, jag ska inte göra det mer.

Han ger mig en adress så att jag kan titta på några bilder från diverse partytillfällen som han har lagt ut på en av sina sjutton domäner och jag frågar förstås om jag kan få publicera en bild här på bloggen. Det får jag inte.

Sven: Det skulle vara den på Rikards röv då.

Bilderna vill inte komma fram. Min dator (ja, den fina som ser ut som en lampa som jag fick förra året) står och funderar i en evighet.

Sven: Dog den nu?

Jag: Nejdå, det är bara att vänta i sju minuter, den fungerar så, den lilla lampan ...

Sven: Får du inte spatt?

Jag: Jodå, men jag har vant mig vid att få spatt.

Sven går ner i källaren och kommer upp igen efter en minut. Datorn säger att den inte vill ansluta till internet.

Jag: Det är faktiskt något fel ...

Sven: (går in i en skrubb på Kjells kontor) Vi får ta och byta den där datorn.

Jag: Det är något fel på uppkopplingen.

Sven: Jag vet. Jag har lagat den.

Bilderna dyker upp. De föreställer mest olika människor i grönt ljus med pingisracketar i högsta hugg och i vimlet kan jag urskilja Preben, Janos och Sven själv. Och den tidigare nämnda röven, fast med kläder på.

Sven: Har vi någonting som kan låtsas vara ett inslagningspapper? (lyfter upp vinlådan) Jag ska ge bort den här till Pongo.

Jag: Varför då?

Sven: För att hon gjorde så mycket mat och kämpade så mycket och städade på festen. Plus att den här är alldeles för öppnad så vi fick inte lämna tillbaka den.

Jag hittar en gammal pappersduk ovanpå ett skåp. Sedan ger jag honom tejpen.

Sven: Åh, vilken service!

Jag: (studerar duken som Sven börjar klippa i) Vad ska man kalla den där färgen då? Blå?

Sven: Ja.

Jag: Ja, jag måste ju veta eftersom jag ska blogga om det.

Sven: (pysslar och knåpar med papper och tejp) Jaha, vad ska det vara mer i det där BOFH-avsnittet då?

Jag: Jag vet inte. Är det något du vill föra fram till mänskligheten?

Sven: Att jag har skrivit ett till blogginlägg i min blogg. Rubriken på det var helt otippat att det skulle ta ett halvår för mig att skriva nästa inlägg.

Jag: Du har alltså skrivit två inlägg med ett halvår emellan?

Sven: Mm.

Jag: Kan man få adressen då?

Sven: Nä! Jag tänker inte göra den offentlig förrän det finns ett tjugotal inlägg i den.

Jag: Typ om tio år då.

Sven: Typ.

Jag: Vad handlade det första inlägget om?

Sven: Om Futong, min kompis ... Jag kan verkligen inte slå in paket alltså!

Jag: Det som är så lätt. En fyrkantig låda.

Sven: (granskar sitt halvfärdiga verk) Jaha.

Jag: Det blir väl fint?

Sven: Nej, men jag är jättedålig på att slå in paket.

Jag: BOFH är det enda som är roligt att blogga om, tycker jag.

Sven: Varför är det så?

Jag: Jag har inte lust att skriva om poesi och sådant.

Sven: Jävla dravel.

Jag: Ja.

Sven: Nu behövs det bara ett snöre.

Jag: Du kanske kan ta någon gammal sladd?

Sven: Ja, de där modemsladdarna till iMacarna är ju så där silvriga och fina. (han öppnar ett skåp) Eller också tar jag det här guldsnöret som jag hittade här.

Han binder snöret runt paketet och skriver "Till Pongo" med röd tusch och ritar hjärtan bredvid.

Sven: Skillnaden mellan dravel och poesi är att poesin låter bättre. Men är det något jag blir jävligt irriterad på så är det när det är rimstuga i teve och folk ringer in och så kommer de med sådana här keffa skabbiga skitrim och det är kända personer som rimmar och ändå kan de inte rimma och så får de en massa applåder och så tycker folk att det är så fantastiskt!

Jag: Vadå rimstuga?

Sven: Jamen på bingolotto, morronteve, what not, så är det ju sådana här rimstugor ...

Jag: Varför vill folk ha en massa rim?

Sven: Jamen, det är klart att folk vill ha rim på sina julklappar!

Jag: Så de har bara det där vid jul?

Sven: Ja, men det är lika illa när vem som helst diktar ihop något grötrim, varför blir alla så imponerade?

Jag: Det är väl den där entusiasmen från barndomen som sitter kvar, när man lärde sig rimma på katt och hatt ...

Sven: Jag har funderat på att odla mina battlartalanger, för det är något jag skulle kunna utveckla.

Jag: Ja, du är ju ganska arg.

Sven: (ser frågande ut)

Jag: Och lite slagfärdig.

Sven: (lyser upp) Slagfärdig is my middle name. (tittar på mina anteckningar i BOFH-dokumentet) Hur ska du få ihop det där till någonting då?

En kompis till Sven dyker upp. De dricker kaffe. Innan jag går hem från jobbet mailar jag anteckningarna till mig själv och nu har jag äntligen redigerat dem. Vart bilden på Rikard tog vägen vet jag inte. Men det går väl lika bra med en lemur.

BOFH, del 24

Sven skickade just en länk med rubriken: jag vill va en lemur

uppdatering 2006-12-22:

"Men du får inte säga att jag skickade den nu!" sa Sven nyss till mig. "Det här med cats and racks har ju exploderat och då verkar ju jag bara som en trendråtta och inte som den föregångare jag egentligen är."

Så härmed erkänner jag att jag egentligen inte alls fick den där länken från Sven i går – i själva verket så har den legat i min mailbox JÄTTELÄNGE.

BOFH, del 20

Nu sitter jag här på jobbet och väntar på Sven. Han har lånat mitt åkkort till tunnelbanan och jag kan inte åka hem förrän han är tillbaks.

Under tiden kan jag berätta att det på dörren bakom mig sitter en stor skylt som han har skrivit, textad med röda, halvdecimeterhöga tuschversaler:

OM DU ÄR SNÄLL OCH SLÄNGER SOPOR: LÄGG DEM I DE GRÖNA BEHÅLLARNA – ANNARS FÅR JAG EN UTSKÄLLNING AV WOKMEE-MANNEN OCH JAG HAR TRÖTTNAT PÅ DET! /SVEN

Saken är den att vi är grannar med ett wokmatställe och att alla som bor i huset skyller på dem när vi kastar muggiga sopsäckar härifrån. Och då kommer wokmatställeägaren in hit och grälar och, ja, nu vill visst Sven råda bot på det. Om man går ut i soprummet hittar man en annan, mycket prydligare, skylt:

Kära granne!
Ta inte ut de svarta sopsäckarna som ligger i soptunnan!
De kommer från Tidskriftsverkstaden.
Vi betalar en kvarts miljon kronor per år för att få slänga våra sopor här!

För en stund sedan dök Svens bror upp – alltid något – och sa att Sven kommer att anlända klockan åtta. Nu är hon 20.12. Och, just det, jag höll ju alldeles på att glömma bort den här.

BOFH, del 14

Sven håller på och mixtrar med kaffekannan borta i köksvrån.

– Vad ska du blogga nu för något? frågar han.

– Jag vet inte, säger jag. Vi kan väl prata lite så får vi se vad det blir?

– Nej, säger Sven. Jag tycker att alldeles för mycket media görs av folk som måste hitta på något att säga. Har man inget att säga så ska man fan hålla käften ... Och nu bloggar du det och så framstår jag som ett jävla pucko!

– Men det här är ju så roligt, säger jag. Kan inte du också förstå att det är roligt?

– Joo, medger Sven motvilligt. Fast det var nästan bättre förr när folk satt tysta och lyssnade på dem som hade något vettigt att säga.

– Vadå, menar du runt lägerelden eller?

– Ja, eller Hylands hörna eller något.

– Kan du utveckla det lite?

– Nej, jag vet inte.

– Tittade du på Hylands hörna?

– Är inte jag lite för liten för det?

Sven häller upp kaffe i en kopp och sedan stirrar han stint på mig:

– Vadå, satt du kring lägerelden eller?

Han dricker en klunk och grimaserar.

– Huhu. Rakt ner i mitt magsår. Sju skedar är nog lite för mycket för fyra koppar.

Jag delger honom en teori jag har om att teven är vår tids lägereld. Det är ju rättså likt: man sitter framför en ljuskälla och tar del av berättelser. Sven undrar vart jag vill komma och jag säger att jag kanske vill hitta en ursäkt, något som får tevetittande att framstå som lite vettigt och sunt.

– Har du teve? frågar Sven.

– Ja, vadå, jag har alltid haft teve, säger jag.

Sven ser konfunderad ut och undrar var han kan ha fått det där ifrån.

– Du tror att jag är någon sorts kultursnobb, eller hur? säger jag.

– Ja, säger Sven. Det är bara de svarta tjockbågade glasögonen som fattas.

– Jag börjar se lite dåligt, säger jag, så det kanske är dags.

– Skaffa linser, hojtar Sven, för i helvete!

– Tror du jag klarar mig då? säger jag.

Jag har inte haft glasögon sedan det glada 80-talet, då jag skaffade mig ett par uggleaktiga bågar som jag sedan aldrig trivdes i. De låg mest i en låda. Jag har ingen större koll på dagens glasögonmode och är inte helt säker på vad det är för sort Sven pratar om, men han är hur som helst övertygad om att den där tjocksvarta sorten skulle vara förödande för mig:

– Man får 160 poäng genusvetenskap på köpet direkt: ka-tjiiing!

Han tar med sig koppen och klättrar ner i källarregionerna igen.

BOFH, del 12

Som någon kanske minns från förra året, så hade jag vissa problem med att få Sven att lägga upp en liten banner på tidskrift.nu. Samma problem har dykt upp även i år, eftersom FSK återigen önskar göra reklam för kulturtidskriftsmontern på höstens bokmässa.

En stor skillnad är dock att Sven har blivit tvungen att ge upp sin ursprungliga layouttekniska (eller -estetiska) idé om att bara ha en enda banner uppe i högra hörnet på sajten. Nu har han förlorat slaget om vänsterspalten, så att där tronar inte mindre än fem banners i högönsklig välmåga och upphöjt majestät. Trots att det absolut inte skulle vara så från början.

Men för att göra en lång historia lite kortare, så trodde jag att det skulle vara en så kallad piece of cake att få dit en sjätte banner ... eller, det trodde jag egentligen inte, men i torsdags tog jag mod till mig och gjorde ett försök.

Sven mulnade genast betänkligt och satte sig på bakhasorna.

– En mer eller mindre spelar väl ingen roll, sa jag. Du har ju redan gått med på att lägga dit de fem andra.

– Så där kan man ju inte säga, muttrade Sven. Det är ju som om en pundare skulle lyckas ta en sil en dag och komma undan med det och sedan skulle polisen släppa knarket fritt för att det var kört ändå.

Kjell dyker upp och undrar vad vi bråkar om och jag säger att jag har bett Sven att lägga upp en banner nu igen och att han tvärvägrar och kommer med konstiga liknelser om knarkare.

– Jag tycker att min liknelse var klockren, säger Sven.

– Det tycker jag också! hojtar Bobby, vid datorn mittemot. Jag har aldrig hört en bättre liknelse!

– Grejen är ju den, säger Sven, att folk klickar mycket mindre på banners än på en vanlig länk och ...

– Ja, jag vet, avbryter jag, men ska jag maila FSK då och säga att vår BOFH vägrar lägga upp er banner, så det blir ingenting av med det, tack och hej?

När vi har tjötat vidare om saken i en kvart så visar det sig att Kjell tycker att det är han som bestämmer hur många banners det ska finnas på sajten och var de ska ligga, så nu väntar jag bara på att han ska säga åt Sven att lägga upp kulturtidskriftsmonterreklamen endera dagen. Varför denna order inte kunde levereras direkt i torsdags tänker jag inte fundera vidare på, men det rör sig förmodligen om något maktförhållande i stil med det som råder mellan de där hundarna i Aristocats: "Det är jag som är basen, jag bestämmer när bannern ska upp!" (Två sekunders paus.)"Nu ska bannern upp!"

BOFH, del 10

I dag kom jag till jobbet ovanligt tidigt och möttes av en blek Sven som stack upp nosen ur källarhålorna. Jag frågade förstås om han hade sovit där nere, varpå han svarade:

– Antingen har jag varit här hela natten eller så har jag stigit upp klockan sju för att ta mig hit. Du kan ju gissa vilket.

– Det var svårt, låtsades jag.

– Det är mycket bättre att vara här på natten, sa Sven, för då slipper man alla idioter. Och då är du ändå en av dem som är minst idiot.

– Och det vill inte säga lite, sa jag (vad jag nu menade med det).

– Det var den finaste komplimang jag fått ur mig på flera veckor, sa Sven nöjt och gick ut och rökte.

När han kommer tillbaka in igen pratar vi vidare om sömn och vaka och Sven rekommenderar "den berömda koffeinnapen". Man dricker kaffe och sedan sover man i en kvart och sedan vaknar man och är pigg. På så vis kan man hålla sig på alerten större delen av natten och det är bra för Sven eftersom han sitter och jobbar med någonting som jag inte får berätta om, men som ska vara klart tills i morgon.

Sven konstaterar så att han inte framstår i "så jävla bra dager" på den här bloggen.

– Men det är väl självförvållat, säger han.

– I hurdan dager skulle du vilja framstå då, frågar jag, om du fick välja?

– Jag vet inte, säger Sven och försjunker i något mystiskt, nördigt diskussionsforum vid datorn bredvid mig och muttrar något om "snygg och sexig".

– Jag har ju faktiskt inte skrivit om ditt utseende ännu, säger jag. Men man kan ju vara snygg och sexig och en BOFH. Eller är det en omöjlighet?

Då lyfter Sven blicken och lyser upp lite.

– Bevisligen inte, säger han.

BOFH, del 9

Inte helt oväntat ville Sven inte uttala sig om Faust. Förra gången vi möttes på jobbet blev jag mutad med en kiwi, men i dag tänkte jag att jag inte skulle ge mig så lätt.

– Snälla, tjatar jag, säg något om Faust då, kan du inte göra det?

– Näää ... säger Sven, som sitter och läser en väggtidning vid namn Cigarett.

– Varför vill du inte?

– Jag har ingen åsikt om Faust.

– Du har inte läst skiten, säg som det är, säger Zita (som sitter vid datorn bredvid mig och inte heller har läst Faust, men däremot litteraturvetenskap).

– Säljer han inte själen, säger Sven, eller vad är det han gör?

(Sven tror att det kanske förekom någon sorts Faustintroduktion eller -sammanfattning i hans skola, men det är lite osäkert.)

– Men varför sålde han själen? frågar Sven. Varför säljer man själen? Det är alltid för att kunna få tanten.

– Nej, inte alls, hävdar Zita. Han gjorde det för konstnärskapet.

De börjar tillsammans försöka dra sig till minnes vad Faust egentligen handlar om och Sven bestämmer sig för att Faust "ville göra något väldigt, väldigt gärna och så sålde han sin själ och så ångrade han sig på slutet ..."

– Ja, det var ett rätt tragisk bok, det där, sammanfattar han. En rätt tradig bok. Har jag sagt tillräckligt om Faust nu?

– Nej, inte om de där lemurerna, envisas jag.

– Det finns ett fåtal djur som är coolare än lemurer, säger Sven. Namnet, utseendet ... De är både söta och låter roliga. Och så verkar de trevliga.

– Men den där aye-ayen är väl lite otäck?

– There's no such thing as an otäck lemur.

– Men Goethe skrev ju att ...

– Jamen, Goethe, hur stor jävla koll hade han? Han var författare, inte expert på lemurianismen.

Litteraturen och patriarkatet: Faust och lemurerna

Eftersom jag är en långsamläsare så har jag bara kommit halvvägs igenom Bloom. Men nog fasen är han rolig, på sitt sätt. Jag håller inte med om allt – jag ska återkomma till det – men det är omöjligt att inte bli förtjust i någon som är så förtjust i sitt ämne. Det kan vara hur det vill med kanon, men farbror Harolds kärlek till den lyser igenom i varje rad.

Jag får till och med lust att läsa Faust, och det har jag aldrig fått förr, vad jag minns. Men här får man reda på att det är "ett gäng rysliga lemurer" som begraver Faust och bara det måste ju göra verket läsvärt på något sätt.

Jag tror att jag ska ta och fråga Sven om han har läst Faust när vi träffas nästa gång. Så kanske jag i alla fall kan skriva ett BOFH-avsnitt så länge, medan jag masar mig vidare igenom Bloom.

BOFH, del 8

Sven är här i dag!

Han har med ett huj lagt beslag på den nya, fina kameran som Kjell äntligen har köpt till mig – att användas på tidskrift.nu (ja, jag länkar dit varje gång eftersom det är mitt jobb att göra reklam för kulturtidskrifterna) för att illustrera artiklar och intervjuer och liknande.

Nu riktar Sven den mot mig och säger:

– Den har ju verkligen inga inställningar, så du kan ju inte misslyckas med några bilder i alla fall.

Efter lite trixande lyckas han sätta på blixten och fyrar av den. Jag visar undertänderna och blir inte vidare snygg.

Sven fotar sedan raskt Kjell, en praktikant och några andra medarbetare som råkar befinna sig i närheten.

– Det här är ju asroligt, säger han entusiastiskt. Jag har ställt in den på automatiskt fylleläge. Alla ser jätteroliga ut.

– Vad vinner man på att ha fylleläge? frågar jag

– Man ser ut att ha det roligare än man har det.

Vi ska ha styrelsemöte i kväll och jag har övertalat Sven att vara med på det, genom att säga "snälla, snälla" och locka med att Kjell ska köpa bulle. Nu är det 45 minuter kvar och vi får hoppas att Sven inte smiter innan dess.

(Vid närmare eftertanke kanske Sven inte är en kattmaki utan en aye-aye. )

BOFH, del 4

Ja, en lemur är alltså en sorts halvapa från Madagaskar, en sådan där som Skansen-Jonas alltid brukar ta med sig i olika teveprogram. Lemurerna är nattdjur och lever mest i träd. De äter insekter, små däggdjur, frukt, nudlar med biffsmak och pasta.

Det finns ett tjugotal arter lemurer och den största är kattmakin (Sven) som är grå med vit undersida och svarta teckningar på framfötterna och i ansiktet. Svansen är bandad i svart och vitt. Ett av dess många läten är ett kattlikt jamande. Den har stora hörntänder som syns något, då djuret intar hotställning, och det aggressiva uttrycket förstärks av de gloende ögonen, som har gul iris. Många besökare på Tidskriftsverkstaden i Stockholm har blivit svårt bitna av kattmakin.

Kattmakin bygger aldrig något bo utan sover fastklängd vid de översta grenarna i ett träd eller tillbakalutad i en stol inne på Kjells kontor.

BOFH, del 3

Sven hävdar att han slutade blogga för tio år sedan. Han är inte vidare förtjust i blogghypen och det är ju inte jag heller.

– Hur känns det att ha hamnat i en blogg nu i alla fall då? undrar jag.

– Jag vet inte, säger han.

Jag berättar för honom att jag faktiskt försökte skriva om honom i en bok en gång, förra året, i ett suspekt halvdokumentärt metalitterärt projekt som jag ägnade mig åt. Han fick vara en BOFH där också, men mot slutet förvandlades han till en lemur. Det blev tyvärr ingen roman av det, men det var inte hans fel, det handlade nog mer om att själva grundidén var lite ... ja, jag vet inte, knepig på något sätt. Nå, jag berättar i alla fall för Sven att jag skrev om hur han hivade in min musmatta bland krukväxterna.

– Varför då? frågar han eftersom han inte minns det.

Jag säger att det hade något att göra med att han tyckte musmattorna var halkiga och då kommer han genast på att den han använder just nu tillhör den sorten. De är gröna och runda och kommer från Ikea.

– De här jävla tattarmusmattorna ska ju dö! fräser han och singlar iväg sin, dock inte lika långt som förra gången. Sedan rycker han åt sig en svart och ergonomisk, mera plastig variant som ligger bakom skärmen.

– Varför använder ingen den här? Den ligger ju still.