Världen av i morgon

Kanske har du läst ut julklappsboken och undrar vad du nu ska fästa blicken i?
Då föreslår jag fanzinet Bläck Charm Nostalgi Vassa tänder som nu finns att läsa i ett elegant formgivet pdf-format. Numret från maj 2019 betitlas »Världen av i morgon«  och har bidrag av bl a Magnus Haglund, Jonas Ellerström och Elias Hillström. God läsning.

Ferlinpriset till Bruno K Öijer

för din skull ska vi säja
att det är 1181
för din skull ska vi säja
att du står på en kall, dragig borggård
för din skull ska vi säja
att du ruskar himlen
tills stjärnorna ramlar ner
och slår gnistor vid dina skor
för din skull ska vi säja
att du föds igen
för din skull ska vi säja
att du står bakom våra caféstolar i kväll
för din skull ska vi säja
att du håller för våra ögon och ber oss
gissa vem det är


Ur: Giljotin, 1981

Läsning: en essä av Thomas Evertsson i tidskriften Ordkonst.

Min artikel om Ola Billgren

I Ola Billgrens konst är de kulturella influenserna öppet deklarerade, och nästan alltid i linje med tidsandan. Det är, till en början, Robbe-Grillet och subjektets frånvaro. Det är McLuhans texter om massmedia och kompositören John Cage´s konglomerat av tystnader och skräpljud. Det är filosofiernas persienner, teakbord, kaffekoppar och tetrapak. Det är också ett vackert måleri, där tristessen - likt den i vissa hotellrum - ger paradoxalt utrymme för ett meditativt och obundet seende. Den ointresserade avskildheten i dessa interiörer tycks lämna betraktaren ifred.
Man åser kärleksmyten förvandlad till en snygg halvnaken blondin i en främmande stad. Fallet i en skjorta hastigt uppdragen ur byxorna blir tecknet för man, kvinnans hud går ton i ton med en rosa filt i den obäddade sängen. Rörelser och gester är underligt bekanta och mystifierade på samma gång. Utanför pågår turistbroschyrens palmkantade esplanad. Det är A Meditteraneo, från 1966, ett ofta reproducerat verk som ser ut att citera Godards filmestetik: Vi är här och där och aldrig i det välkändas fara.

Läs hela artikeln på björnstrand backwater

Min essä om Dick Bengtsson

Finns nu att läsa på björnstrand backwater

Paradoxen med Dick Bengtssons måleri ligger där: Att han som fryser sina målningar så att tiden står stilla och inte verkar ta oss någon annanstans än rakt in i väggen med en käpp i huvudet - han är den vars bilder får en tidlös betydelse. Det är inte enbart för sin profetiska oros skull och knappast för att han "postmodern före sin tid" som han ger oss ett fortsatt existentiellt motstånd. Det är för att han gör något för sig själv väsentligt varje gång, och aldrig förfaller till att klona sina bilder på varann. Så var han inte heller någon produktiv konstnär, kanske snarare lite hämmad - och det är ju inte i och för sig någon dygd. Men i gengäld var han en mycket risktagande konstnär. Varje gång började han om. Jag tror att han förhöll sig till sitt måleri ungefär som de där barnen som hängande mot muren stirrar ut i den öppning där tiden försvinner i ett svart hål. Det fanns, och finns, ingen stil att rädda sig upp på. Men leken med pusslet har en bitande intensitet och i skarvarna ylar den stillöses stil. 

Läs hela essän här. 

 Ovan: Barnen, 1975. o.p.p.

Montaigne, den ursprunglige bloggaren

Varför då?
Det var kul att säga det.
Men också: För att jag äntligen börjat om med Montaignes essäer...

Och att jag då finner det som så många andra funnit; hur modern han är, denne essäernas upphovsman, och hur nära han talar, hur anspråkslöst. Coolt.

Visserligen citerar han latinska verser och sentenser i långa banor av beundran för Cato och Vergilius och Horatius, men det är också äkta vara; hans första språk var latin, och han fortsätter att referera till de romerska författarna, lika självklart som bin under långa tider lever på det frömjöl de samlat under trägen sommar.

Så som vi alla samlar på något av det förflutna för att undgå den där flugiga idén om att vi vet bättre nu. Vanföreställningen att vi, i våra små kotterier uppfyllda av intellektuell hybris, är de ballaste och mest medvetna som någonsin funnits.

Jag gillar sjävbiografiska notiser från alla tider: Att de döda kompisarna finns, och ibland kommunicerar bättre med en än de levande. Ibland, sa jag.

Så här kommer några rader från den kloke mannen som, efter att ha gjort sig av med ett trist juridiskt ämbete, hellre stannar hemma och tänker eller samtalar med en vän, än går på balla baler i det sena femtonhundratalets förnäma kretsar. Han behöver inte längre göra sig, han är färdig med det. Han sitter i sitt slottstorn och skriver, spontant, som en bloggare, bara lite mer excellent:

"Jag tar första bästa ämne som slumpen ger mig. Alla är lika bra för mig. Det är aldrig min avsikt att täcka dem helt. Jag ser nämligen aldrig det hela hos något. Det gör inte de heller som ger sig ut för att visa oss det hela. Av hundra delar och sidor som varje sak har plockar jag ut en, ibland bara för att slicka på den, ibland skrapa på ytan, ibland nypa ända in i benet. Jag sticker till, inte så brett, men så djupt jag kan. För det mesta gillar jag att fånga den via någon ovanlig aspekt. Kände jag mig själv mindre väl skulle jag ta risken at behandla något ämne i grunden. Eftersom jag kastar ut ett ord här, ett där, brottstycken tagna ur sitt sammanhang, spridda utan plan och löfte, är jag inte tvungen att svara för den ordentligt eller hålla mig till den utan kan växla när jag har lust; jag har full frihet att visa tvivel och osäkerhet och min dominerande egenskap, som är okunnighet".

Råd och rön för skrivare.
Men notera hur ofta ordet "jag" förekommer i denna korta text.
Modernitetens signum? Och bloggens.

___________________________________________________

Bilden: Montaignes skrivartorn

Den där Håkan Lindgren

Han har gjort det igen, den jäveln, skrivit en av de bättre essäerna jag läst på ett tag. Artikeln om författaren och kulturkritikern Karl Kraus stod att läsa i DN i 10.2. Nätupplagan 14.2. Samt givetvis nu att finna på The Loser: - en av de skarpa bloggar som gör livet värt att leva, som flickan sa.

Här ett stycke ur nämnda text, där jag bland annat noterar H.L.s sinne för precisa metaforer, som den om bruset och gruslasset.

"Och inte minst angrep han samtiden med citat. Vi beskriver gärna vår tid som ett brus eller ett flöde av intryck, som om det var unikt för oss. Kejsardömet Österrike-Ungern omfattade ett dussin nationaliteter, och talar man om ett flöde av minoritetsspråk, billig underhållning, reklam och politiskt missnöje kunde det lika gärna vara en beskrivning av Wien cirka 1910. Nackdelen med att beskriva samtiden som ett brus är att de partiklar som bygger upp bruset blir lika meningslösa som partiklarna i ett lass grus som tippas från ett flak. För Kraus handlade det i stället om att plocka ut fraser ur detta flöde och visa deras innebörd för folk som slutat höra dem."

Jag kan inte ta orden "snyggt jobbat" i min mun! Men läs, companeros, läs!