TV-teater: Lars Norén och Lena Nyman:

Kanske bör man inte missa: Svt 2, 20.00: Bobby Fischer bor i Pasadena.

"Lars Noréns originalpjäs för tv spelades in 1990 i regi av danska Vibeke Bjelke. I rollerna: Lena Nyman, Stefan Sauk, Bengt Blomgren och Betty Tuvén."

Även i SVT24 3/4

Hamlet, med viss reservation.

Lördagskvällen upptogs av den tre timmar långa Hamlet. Inte mig emot; jag såg en föreställning med väl tajmad regi av Gregory Doran och formidabla skådespelare - inte minst Peter Stewarts Claudius, och Mariah Gales Ofelia. Oliver Ford Davie som en mentalt plottrig och omständlig Polonius var en komisk höjdpunkt, och av Rosencrantz och Guildenstern blev två tafatta kavajkillar från Proffice.

Scenbilden stram, växlingen mellan närbilder och ett övervakande kameraöga välgjord. Iscensättningen ligger nära vår tid; med Kung Claudius som maktgalen och maskhållande företagschef, Drottning Gertrud som hans vaga donna, och hovets alla springpojkar som tagna ur någon nutida karriärkorridor. Smile, don´t think.

Hamlet är rebellen, som tänker mer än han smilar, och som lägger ett brott i dagen, hellre än att han sluter sig till lögnarna. Ni som kan er Shakespeare vet ju redan hur intrigen ser ut; Prins Hamlet sörjer sin döde far, som blivit giftmördad av sin bror Claudius, varefter denne gift sig med Hamlets mor Drottning Gertrude. Det är stor kriminell dramatik med incestuösa undertoner.

Denna härva av känslor och tankar ska så utlösas på blankvers, det klarar dessa RSC-skådespelare lätt. Jag tror aldrig jag har sett de långa Shakespearska vridningarna i monologer och vitsigheter framföras med så säker balans mellan naturlighet, pausering och absolut diktion (och då inkluderar jag ett par andra filmade versioner). David Tennant sköter sin språkliga ton exemplariskt, och gestaltar en rörande Hamlet, en manisk och begåvad spratteldocka i maktens och känslornas nät.

Det är bara det att det inte är så jag vill ha Hamlet. Jag vill ha lite mera motståndskraft, lite mer solitt förakt, lite mer av frimodigt "don´t you fuck with me" i gestaltningen.
I Dorans regi, och David Tennants tolkning, blir Hamlet ett offer. Galenskapen är inte en mask, den är verklig, prinsen är på gränsen till nervsammanbrott. Den tolkningen kan jag efterhand acceptera; pjäsen blir mer sårande än stilfull, och en dödsdansande Hamlet rör oss mer än en smartskalle som bara gömmer sig i galenskapen.

Men lik förbannat: Det är som att var tionde minut bli presenterad för Munchs Skriet. Too much. Och roten till det onda är den gamla vanliga; svårigheten att få en teaterföreställning i stor lokal att tonas ner till TV-mediet. Den enda som i den här föreställningen inte klarat transformeringen är David Tennants expressionistiske Hamlet.
Hans utspel skulle gjort sig bra på en stor scen. Men i ständiga närbilder blir det för mycket. Det är min reservation. Lite mindre hade gjort det.

Strindbergs ”Påsk” med enkla medel.

Jag var inte spänd av förväntan inför Stadsteaterns uppsättning av Strindbergs Påsk.
Jag var nollställd. Och det var bra.
På Klarateaterns scen står fem stolar på rad, en meter från rampen. Där sitter skådespelarna som under en kollationering och talar fram Strindbergs text. Inget sceneri, förutom en projektionsfond, inga attribut, knappt något smink, vardagliga scenkläder. Förenklingen är iscensatt av norsk teaters store man Eirik Stubø.

En kort stund undrar jag om det verkligen kommer att hålla. Och denna undran bär med sig en lojalitet med skådespelarna, som ska genomföra dramat, med ansiktena ständigt vända mot publiken, och knappt några gester till stöd.
Man blir uppmärksam på det lilla.

Undret är att Strindbergs text klarar sig utmärkt utan yttre insignier. Det lilla dramat Påsk, från 1900, är betydligt rikare än jag minns det från teatraliska uppsättningar i radio.

Intrigen handlar om en familj som dragits in i en cirkel av pengaskulder, ressentiment, rättvisetankar. Om en far som dragit ”skam” över sin familj, om det nedärvda psykodramat som likt en arvsynd skuggar familjens liv. Och som är parallell med den skugga fordringsägare Lindqvist kastar över familjen.

Detaljerna i intrigen, liksom de filosofiska och psykologiska schatteringarna har en rikedom som visar att författare nästan alltid ligger snäppet över psykologer och filosofer i sin nyansrika verklighetsuppfattning.

Symboliken i Påsk är kristen, med referenser åt Schopenhauer till; alltså åt det karmiska hållet; om att allt ont går igen, liksom allt gott man någonsin gjort.
Men det jag ser är något ytterligt modernt. Något som kunde vara taget ur den radikala psykoterapins medvetenhet om double-binds och knutar; hur människor binder varandra i destruktiva mönster.

Fem människor på fem stolar; de sitter fast som i en relief av reaktioner och motreaktioner; de liknar människor i vilken plågsam infekterad situation som helst. Vi som ser dem, ser hur de fångats i moraliska knutar, psykologiska reaktionsmönster och envisa försvar. De är godartade, men bundna i negativa mönster, och det skulle vara enkelt att befria dem, tycks det.

Befrielsen kommer också, i en oväntad form. Och dramat slutar med en utandning. Som min vän Leif sa: Här vågar Strindberg vara naiv.

Måste också sägas: Skitbra ensemblespel: Rörande, träffsäkert, till och med lite kul.
Och det finns något i den här regin som vida överträffar Ingmar Bergmans i radio: Nämligen en vänlig distans; ett avlägset gudomligt leende åt hur tokigt det kan bli när de små människobarnen förstör livet för varann.

Svartbränd samtid på Dramaten: Kasimir och Karoline

Det märkliga är: Hur scenografin vibrerar som en stum huvudroll bakom de sprattlande, bånglande skådespelarna i denna tjugotalspjäs, som en tysk regissör – Michael Thalheimer – satt i gungning. Scenografen heter Olaf Altmann, och han får den första rosen.

Rosen har taggar. För detta är inte en ofarlig kulturprodukt. Nu – och det var ett tag sen – sitter jag i Dramatens stora salong och ser något som liknar det jag ser på stan när jag åker hem en lördagskväll. De skrikande, ylande fulla tonårsbrudarna, de packade grabbarna med machofasoner och gutturala läten, krog-gubbsen som vacklar och babblar hysteriskt och famlar efter kött. Famlar efter brudar. Brudar som famlar efter något. Som inte famlas kan.

I Ödön von Horváths pjäs ramlar poletterna ned som om de var gjorda för vår samtids hål. Konjunkturkrasch och trettiotalsdepression. Arbetslöshet, manlig maktlöshet och kvinnomissbruk. Svåra tider, folk som lider, och folk som hukar under överheten, chefen, de som har lite äcklig makt och pengar.

Allt detta är inskrivet i ett klassiskt intervall; en eftermiddag och en kväll och en natt. En oktoberfest med öl och sludder och sång. En ensamhetsorgie där alla utlämnas till varandra på nåd och onåd, och mest på satans onåd. Där ansikten vänds mot ljus som inte kommer från gud, utan från en svävande zeppelinare eller en stjärnbild.

Regin är energisk. Det syns att Någon hållit fast vid sin bild, och satt den ända ut i varje fingerled på skådespelarna. Det låter despotiskt, men ser ut som en frigörelse: Här expanderar kropparna i överdrivenhetens stilisering, lite som i Pina Bausch´ dansteater. Det kräver mycket av skådespelarna; både kyla och plastik och säkert tajmade utbrott.

Allt detta lyckas de med. De sprattlande ensamma figurerna mot rummets svarta fond når hjärtat.
Distanseringeffekten fungerar; jag tolkar inte, jag ser och hör. Och marionetternas banala liv lyser trasgrannt mot den svarta scenens djupa grund: Den historiska realiteten.
Die verhältnisse, som Brecht skrev, i tolvskillingsoperan, några år innan von Horváth skrev sin version av förhållandena.

”Ibland tänker jag; vad är en människa i jämförelse med en stjärna?” säger en flicka i pjäsen.

Och jag tänker, i min fåtölj: Vad är en människa tillsammans med en stjärna?
Att det är så frågan borde ställas.