Nu har jag kommit på varför jag skriver så sällan här på bloggen: Jag tycker det är läskigt. Bloggande är rätt personligt; man häver gärna ur sig något halvgenomtänkt och spontant och så kastar man ut det till ett gäng läsare som man inte vet så mycket om. Vänner eller fiender, roade eller kritiska, förlåtande eller dömande – man har ingen aning, det är bara några få man känner till.Ja, alltså, det är kommentarsfunktionen som är skrämmande. Det är som om jag alltid väntar mig någon form av lömska påhopp där. Konstigt nog, för de flesta kommentarer vi får på den här bloggen är från välvilliga, eller roliga, eller helt enkelt diskussionslystna läsare, men någonstans i något halvt omedvetet hörn inom mig inbillar jag mig ändå att det lurar krokodiler i vassen, vasstandade bestar som bara ligger där och väntar på att hugga till.
Några av de otäckaste skräckfilmer jag har sett – och jag har sett en del – har varit de där mördaren/förföljaren/ondskan är osynlig och/eller oåtkomlig för förnuft och resonemang. Där offret aldrig får minsta chans att diskutera. Där bara ett öga skymtar fram, en skugga i mörkret, en rörelse eller ett obegripligt spår. Det blir lite av samma känsla med anonyma kommentarer. Vem döljer sig bakom orden egentligen? En ansiktslös fiende som vill en illa? Eller till och med någon man känner som inte vill träda fram?
Jag vet inte riktigt var de här obehagskänslorna inför bloggandet började, om jag alltid har känt så här eller om det är små hugg här och var som har byggts upp till någon sorts fobi. För det handlar ju inte bara om mig och Argus; jag läser ganska många bloggar och har deltagit i en del debatter på olika håll. Ett riktigt praktexempel på kuslig figur var i alla fall den halvanonyma signaturen P som brukade härja på Malte Perssons blogg förr i världen. I min privata bloggskräckfilmsvärld är han lite som roboten i Hardware – en mördarmaskin som bygger ihop sig själv av metallskrot och kallt och metodiskt slaktar allt som liknar mänskligt liv.
