Jag ville verkligen plocka solrosorna, det stod många
halvdana framför det gröna huset och jag sträckte mig efter en, då såg jag den
stora rabatten till vänster om huset med solrosor i rader och jag blev
vankelmodig. Vilken skulle jag ta, den halvtråkiga som växte i skuggan av huset
eller en av de ståtliga som paraderade i solen? Det slutade med att min mor
ropade på mig och sa att vi måste åka och allt blev lämnat precis som jag fann
det, med endast minnet av att jag inte hann kvar. Sen tänkte jag på äpplen.
Den första anhalten på min resa blev det vita huset på
kullen. Bakom linden med den svarta stammen och kullerstenarna som glänste om
kvällen. Jag var fortfarande otymplig och lite öm i kroppen, ovan vid att vara
rörlig, men hos Mrs M var det okej. Det bodde bara kvinnor i huset, senare när
jag bekantat mig med området märkte jag att det knappt fanns några män i
området alls. Ibland hände det att man skymtade någon med läderjacka och svart
slickat hår, i ett dömt försök att försöka övertala någon på en trapp att följa
dem någonstans. Husen hade små tunna bakgator mellan sig, det gick att smita
iväg osedd och undkomma tråkigheter. Det var en våldsam frihet. I det
söndersprängda berget fanns en tågstation gömd, den påminde mycket om en
mjölkaffär, med gammalt missfärgat kakel ända upp i taket. Golvet var grönt och
våra taxklackar klicketiklackade när vi kom gående på perrongen i takt till det
blinkande ljusrörsljuset.
Kajorna har samma ljusa blå ögon som min far hade. Utom i
stunden när han dog, då var de mörkt violblå och hans händer dirigerade en
osynlig himlakör.
Jag hade en mockarock i mörkbrun färg med trekvarts ärm,
mina vader var ynkligt smala efter vinterns stillasittande. Jag jobbade än en
gång som sekreterare, den här gången hos en firma som gav ut böcker. Jag
renskrev tråkiga pompösa manliga historier dagarna i ända och på kvällen var
det skönt att stiga av tåget, nicka till damen i biljettluckan och gå uppför
den ljusblå mosaiktrappan till Mrs Ms hus för ensamma damer och lägga upp de
nylonstrumpestinkande fötterna på det lilla soffbordet i mitt rum.
Världspoesidagen. Kan det verkligen vara en slump att
världspoesidagen sammanfaller med min namnsdag. Bengt
Efter Benedictus. Den välsignade. Knappast.
Efter Bengta, min mors farmor. Högst sannolikt. Trots att
hon blev nittiosex år gammal hann jag aldrig träffa henne – min morfar, som jag
känner som en gediget vithårig man och ägare av en röd Chevrolet Camaro, var
yngst i en syskonskara på åtta. Möjligen var Bengta välsignad. Foton som finns
kvar av henne visar en späd allvarlig gammal dam, troligen framfödd i en svart
klänning med vitt förkläde och tunt grått hår, slingat till en knut som ibland
var täckt av en vit hätta. Historien om när min mor låste in sin farmor i
matkällaren är inte helt förenlig med bilderna från de gamla fotoalbumen.
Bengtas yngsta dotter Vineta var också liten och späd. När
hon, nittioåtta år gammal, höll min nyfödda dotter i sin famn var det inte utan
oro för att hennes underarmar skulle ge vika och knäckas rakt av. En obefogad
oro kan man tycka, då Vintea levde och skötte både sig själv och sin trädgård med
föredöme i närmare hundra år utan hjälp. Eller jo, jag hjälpte henne plocka
äpplen en gång. Stod på toppen av en skranglig trappstege i trä och sträckte
mig efter frukterna som hängde kvar i trädets översta grenar. Var inte orolig,
sa hon, jag håller i stegen.
Åja, så lätt blir ni inte av med mig, men snart ska jag tystna. Nytt år, nya lögner. Bakgrunden fylls av Strauss. Lite sliten i höft och vader efter tjugohundratretton års avslutande rundpingis och tjugohundrafjorton års inledande dans. Breathe. Och jag är inte bakfull. Så mycket man kan önska, men jag nöjer med att ge er hela listan på spotify, och några bonuslåtar. Så även om jag nu för tillfället lämnar tangentbordet så kanske det inte blir helt tyst.
1 – Årets sista dag. Löftenas dag. Det är för jävligt, hur ska jag kunna lova något? Alla vet att jag är en lögnare, mytoman. Allt som lämnar min tunga, min mun, mina fingrar. Jag håller käften. Världen blir inte bättre av att jag säger vad jag tycker. Bara en sista lögn innan jag förseglar mina tankar. För i år. Årets bästa.
2 – Idag finns all tid i världen att skriva. Stillestånd. Tystnad.
Silence Yourself. Årets i särklass bästa debutalbum. Jag skulle aldrig ljuga om en sån sak.
3 – Jag var tolv år när min farfar dog. Far satt vid köksbordet med rödgråtna ögon. Vimmerby. Dortmund. Ett oändligt avstånd för en tolvåring i tidigt 70-tal. Säkert var det inget oöverstigligt avstånd för min far, men ändå, han var inte där. Senare på dagen åkte jag med far till ”skräpis”. Den tidens kommunala soptipp. Där dumpades allt avfall, helt osorterat, och täcktes sedan över med morän av en gul diselosande lastare. Den sura lukten av ruttnande matrester, och skränande måsar som slogs om de godbitar som ännu låg blottade. Delvis dolt av grus och sand låg ett helt lass med oöppnade chipspåsar. Jag tittade bedjande på far men han skakade på huvudet. De är nog dåliga, det är därför de har slängt dem. Det sved. Det var på den tiden då vi, fyra syskon, rättvist delade en 33 cl flaska läsk varje fredag kväll, men jag kände väl på mig att det var en dag då jag inte skulle bråka med min far. Mitt bland alla sopor stod ett bilvrak. En svart Opel Kapitän om jag minns rätt. Kanske är färgen en efterhandskonstruktion. Far hittade en stor sten som han slängde mot bilens vindruta. Måsarnas skriande överröstades för en stund av smällen när stenen förvandlade vindrutan till ett moln av små glasbitar som bar hans frustration till vila i bilens framsäte. Ännu en sten slängde han in i bildröret på en uttjänt TV-apparat. Wow, vilken explosion! Nej, förklarade han för mig, det var ingen explosion utan en implosion. Inuti ett bildrör råder vacuum. Vacuum är ett tomrum. När det slås hål på bildröret sugs snabbt luft in i tomrummet. En implosion. Jag tog far i handen och vi gick tillbaka mot vår bil. Hans hand var varm och han höll mig hårt. Samma varma hand som jag höll också när han drog sina sista andetag, och hans vita pyjamaströja fuktades av mina tårar.
4 – Gårdagen fylld av svenska, teckenspråk, tyska och emellanåt lite engelska. Lägenheten full av gäster. Finns inte mycket ork kvar till att tänka. Vampire Weekends Modern Vampires of the City fungerar utmärkt som revaxör för hjärnan.
http://www.youtube.com/watch?v=_mDxcDjg9P4
5 – Avsked. Ett hav av tårar. Ett hav av kärlek.
The National är ett säkert kort. Inga överraskningar, inte deras bästa album, men knappast någon besvikelse. Kanske hade jag tröttnat en smula på dem om jag sett deras framträdande på MoMA i maj. De spelade ”Sorrow” sex timmar i sträck, utan uppehåll. Det hann bli 105 gånger.
6 – Tomheten. Tystnaden. Lugnet. Sista andetaget innan det ska ljugas om de fem utlovade albumen.
http://www.youtube.com/watch?v=wXgc0I0zsYs
7 - Som en för tidig jultomte dök han upp, Putin, dagen före julafton och gav dem friheten, Nadezha Tolokonnikova och Maria Alyokhina. Som vore de hundar som snällt skulle vifta på svansen och slicka husse i ansiktet och glatt skutta efter i hans knarrande fotspår i den iskalla decembersnön. Lycka att de är tillbaka med sina familjer. Lycka att de inte böjer sig för bödeln. Nu är nog inte husse så dum att han tror att de ska tacka honom på sina bara knän för den frihet han tog ifrån dem, men kanske han kan lura någon av oss andra. Så, en liten önskan inför nästa år, att detta bara är början på Pussy Riot. Må de få sprida sitt ljus över de olympiska spelen.
9 - Dan före dan. Den febrige tvååringen torkar snoret från näsan och bakar sedan, med intensiv koncentration, in det i den blivande marsipantomten. Eller Marsipanjesus? Samtidigt pågår ett febrilt sökande efter julskivan. Skivan som varit spårlöst borta sedan två år tillbaka. Triad. Tänd ett ljus. Svärföräldrarnas soprum. Lugnt kan jag sitta och sippa på min whisky och veta att de aldrig kommer att återfinna den.
10 - I morse snurrade vinylen i vårt hem igen. Talking Heads, Reamin in light. Det händer inte så ofta numera, även om två av årets skivförvärv är tillverkade av detta oädla, miljövidriga material. Spotify och lättjan tar över. Tillverkad av vinyl var såklart också min första skiva med Nick Cave -The Birthday Party - från 1980. Prislappen sitter kvar. 39 kr. Nick Cave håller jämna steg med konsumentprisindex.
13 – Idag var det julavslutning på jobbet. Jag minns julavslutningarna i grundskolan som något speciellt. Inte bara för att vi hade en lång ledighet framför oss, utan framför allt för att det serverades korv med bröd i skolbespisningen. Högst två per person, och så risgrynsgröt om man inte blev mätt på korvarna. Det var årets höjdpunkt i matbespisningen (tänk IKEA-korvar). Annars minns jag mest spenatsoppan. Den var vit. Dekorerad med några få flagor av spenat samt en ägghalva. Äggvitan var hård och seg som gummi och gulan var grön och mjölig. Jag är visserligen färgblind, men mina icke färgblinda vänner kan bekräfta denna bild. Vad har detta med dagens låt att göra då? Inte ett skit faktiskt. Möjligen kan jag få svaga associationer till mat.
14 - Idag bokade jag teckenspråkstolk till begravningen. Må det bli en bättre tolk än mannen som anlitades till Nelson Mandelas minnesceremoni. Årets tolkning annars kanske är Christine Owmans vackra hyllning till Jason Molina - Tigress.
16 - När jag var i tioårsåldern var Arsenal mitt favoritlag i engelska ligan. Jag minns inte varför. Kanske var det Alan Ball. Han hade en gul tröja. Till skillnad från alla andra i laget, som hade den klassiska röda med vita ärmar. Vi hade ingen TV. Jag gick till våra grannar för att se Arsenal på tipsextra. Alla andra hade en gillestuga. Där hade de sin TV. Vi hade ingen gillestuga. Vi hade ett brasrum. Där andra hade en TV, hade vi ett hål i väggen. En brasa. Ett annat Londonlag var Chelsea. Jag tror att jag hade svårt att bestämma mig för om Arsenal eller Chelsea skulle vara mitt favoritlag. Peter Osgood såg snäll ut. Hans aska ligger numera under straffpunkten vid Shed end på Stamford Bridge.
Min plan, att sätta ihop en lista med årets tio bästa album. Redan där har vi en lögn. Alltså, smycka ut den, brodera den och gör den så vacker som möjligt. Fem album, sen? Ungefär som när jag ska beskära mitt äppelträd. Jag tittar på det och har en bild av hur det ska se ut när jag är klar. Sekatören är vass. Jag provar den mot mitt vänstra långfinger. En droppe blod. Smakar sött. De fem första snitten i trädet. Smidigt och enkelt. Grenarna har stuckit ut och visat vägen. Sen. Plötsligt bara ett virrvarr av grenar och handen med sekatören flyger till synes okontrollerat fram över grenar och skott, det känns som om trädet bara växer, i det oändliga, samtidigt som man står där, på en vinglig trappstege, planlöst snittande. Till slut, en stor hög med avklippta grenar kring mina fötter. Och jag är nöjd. Så får det bli. De fem vackraste har jag lagt undan. Lite på måfå plockar jag sen ur högen, utan rangordning, och minns. Jag kommer att plåga er varje dag fram till nyårsafton. DET är ingen lögn.
Utanför tågfönstret. Gryning i vacker höstmorgon. Det skånska åkerlandskapet, ibland så förödande trist, stundtals så bedårande vackert. Betesmarker, klungor av kor, enstaka övergivna tistlar. Åkrar, gulbrun stubb varvat med höstsådd svart mylla. Yrkesskadade ögon letar efter erosionsspår. Idiot! Det har ju knappt regnat på hela hösten. Träden, som i gryningsljuset försynt börjar visa upp sina skiftningar i grönt, gult, orange, brunt och rött. Detta skådespel, och det enda jag kommer att tänka på är plastgranar. Är alltihopa bara fake?
