Optimala lösningar

Nej, hörni, jag vet inte om jag längtar efter att börja jobba igen – arbetslivet ger sådana schizofrena signaler. Å ena sidan är det kreativt småprat och god stämning som gäller, å andra sidan övervakas de anställda med fingeravtryckskontroller och röda armband (än så länge bara i Norge) – eller också ska man bidra med "det lilla extra" och "brinna för att ge service" på ett företag som satsar på kunskap och professionalism och ett processorienterat och kundfokuserat arbetssätt för att alltid kunna erbjuda optimala lösningar.

Jag läste om ett jobb någonstans i USA  – minns inte var, men det kan ha varit på typ Google eller Facebook – där de anställda hade lekrum och mysmöbler och blommor och vackra fruktfat överallt och man kan ju undra lite varför inte alla jobb skulle kunna vara sådana. Eller, ja, jag vet inte, kanske att varenda reklambyrå nu för tiden ser ut så där, bara det att jag inte vet något om det för att jag under mina senaste tio år i arbetslivet har befunnit mig bland dammråttor, överfulla sopsäckar och odiskade kaffekoppar?

För övrigt skulle jag inte ha något emot att jobba som jultomte, men det går inte eftersom det bara behövs "äldre runda män". Kanske kan det vara ett tips till någon annan arbetssökande? "Vi har tomteutrustning samt skägg", står det i annonsen, "men har du eget så gör det inget."

Blankettfobi

Något som är irriterande när man söker jobb är bemanningsföretagen. Det behövs webbredaktörer någonstans men man får inte veta var eller hos vem. I stället ska man via jobbannonsen gå till en central och helt opersonlig sida och fylla i sjutton miljoner uppgifter om sig själv. Om vem man är och vad man vill och vad man kan och har gjort hela livet. Och till på köpet ska man skriva ett personligt brev. Och berätta hur gärna man vill ha det där jobbet. Som man inte vet någonting om. Och skriver man ingenting utan bara laddar upp sitt CV så ser det ut så här i ens profil.

Grrrraaaaaourrrr

... ett urtidsvrål, ska detta föreställa, och det kommer sig av den obotligt trista uppgift som ligger framför mig, nämligen den att söka jobb. Med tio procents arbetslöshet, lycka till, tacktack, och tack alliansen för den fina arbetslinjen och den höjda a-kasseavgiften som jag har betalat under ett antal år nu till ingen nytta eftersom jag inte uppfyller några arbetsvillkor whatsoever. För att nu ingen ska tro att jag är en slöhög till kulturarbetare som inte vill göra rätt för mig, så vill jag göra klart att det är själva sökandet, inte jobbandet i sig, som stör mig. Att få nej är bland det värsta jag vet.

Jag har, som jag tidigare nämnt här i bloggen någonstans, pluggat litteraturvetenskap i ett år och det var otroligt kul. Något av det bästa jag har gjort i mitt liv! Jag läste "Litteratur och kön i 1800-talet" som fördjupningsämne och skrev uppsats om Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga. Jag hade hemskt gärna velat fortsätta men kommer inte att få några studielån efter november eftersom jag enligt CSN är gammal som gatan, så ... då återstår alltså att försöka hitta ett jobb. Även om det inte är så strategiskt smart – om någon arbetsgivare skulle googla på mig eller så – så tänkte jag ändå berätta lite grann om hur det går här i bloggen. Som en liten frustrationsventil.

Och när jag ändå är igång och irriterar mig, så tänkte jag passa på och säga att min förra arbetsplats verkar skötas lite med vänsterhanden nu för tiden. Glest med uppdateringar, redaktörer som inte får svar på sina mejl, fullt med spam i forumet och en gammal katalog som ligger och dammar med löfte om en ny till augusti. Förra året. Jag var med och startade tidskrift.nu en gång i världen, jag känner fortfarande varmt för kulturtidskrifterna och tycker att det är bedrövligt att de 350.000 årliga kronorna från Kulturrådet inte används på ett bättre sätt.