NY BOK: NATTBOK C

Thomas C Ericsson släpper en ny diktsamling, hans femte, sedan debuten 1992. Great! Jag har väntat på det. 

Foto och formgivning: Karl Larsson

Den nya diktsamlingen, som ges ut av Magnus Grehn förlag,  är i mycket en reaktion på Coronans framträdande som ondsint makt i ländernas självförsvar. Den första dikten är daterad 11/3 2020, vilket sammanfaller med det första rapporterade dödsfallet i Sverige för denna pandemi. 750 dagar senare tar författaren klivet ur ur bubblan där han befunnit sig, i det avstånd som vuxit upp till andra människor. Under tiden har mycket hänt, diktsamlingen har börjat leva sitt eget liv, kanske har dikterna rentav börjat konspirera för att hitta vägen ut ur skrivkammaren. Men poeten har hållit emot. Vänta en stund till innan ni ger er ut på banan igen. Det finns så mycket att komma tillrätta med här, den mentala kölden, bristen på uppskattande ryggdunkar, såret av rekommendationer att undvika all omedelbar kommunikation. I stället är det dikterna som har börjat kommunicera med omvärlden och det gör de med den äran.




vaknar 04.46

den tunga andedräkten

räknar hjärtslagen

radion viskar

alla är ensammast om natten




(NATTBOK C släpptes här som e-bok, söndag den 5 juni kl 12, och var tillgänglig gratis i 60 timmar fram till kl 24.00 tisdag den 7 juni. 

Den tryckta diktsamlingen kommer ut längre fram i sommar och kan beställas från förlaget magnusgrehnforlag.se )

Andreas Björsten

Den raderade kommentaren

Ibland händer det att våra inlägg på den här kollektivbloggen utsätts för …spam.
Det är inte ofta, det medges. Ja, vi får väl i ärlighetens namn inte så många kommentarer överhuvudtaget, men sådant är det så kallade läget.
Nåväl. Under åren så har jag städat bort de spam-kommentarer som vi upptäckt, och idag tänkte jag delge en er av dem.

Och som Andy Warhol sade om konst »Art is anything you can get away with« – ett tankesätt jag själv ibland anammar när det gäller 'mina egna' texter och dikter.
   Gissningsvis så lyckades inte den här ›spambesökaren‹ länka till sin egen hemsida (vilket brukar vara standardförfarandet när det gäller 'klickbeten'), utan länken nedan går till det av våra blogginlägg som hen kommenterade, dvs Den alternativa rikedomen.

Litteratur är vad du kommer undan med. 

Håll till godo.

Hej, säsongs hälsningar till alla mina vänner jag är här för att berätta lite om hur jag fick min hsnabd tillbaka med hjälp av en stor man som heter baba Amiso. Jag heter Alice Lucas, from Alingsås, Sverige.
    Efter 12 års äktenskap har min man och jag varit i en gräl eller den andra tills han äntligen lämnade mig och flyttade till Kalifornien för att vara med en annan kvinna. Jag kände att mitt liv var över och mina barn trodde att de aldrig skulle se sin far igen.
Jag försökte vara stark bara för barnen men jag kunde inte kontrollera smärtan som plågar mitt hjärta, mitt hjärta fylldes av sorg och smärta eftersom jag verkligen var kär i min man.
    Varje dag och natt tänker jag på honom och önskar alltid att han skulle komma tillbaka till mig, jag var verkligen upprörd och jag behövde hjälp, så jag sökte efter hjälp online och jag stötte på en webbplats som föreslog att Dr. Amiso kan hjälpa till att få tillbaka artiklar snabbt. Så jag kände att jag skulle prova honom. Jag kontaktade honom på Den alternativa rikedomen.

≈ | ≈

… och avslutningsvis en länk till några illustrerade andy-citat: Audrey Tang's Confessions of a Dangerous Mind.

Välbesökt bokrelease på Rönnells

Idag hölls en välbesökt och lyckad release för Roger Skjölds nya bok Det öde huset.
Andreas Björsten presenterade boken och läste några väldigt starka dikter ur Rogers tidigare produktion. Marja-leena Sillanpää läste sedan ur Det öde huset.

På bilden syns Roger flankerad av två besökande vänner, och framför mikrofonen Marja-leena.

Om litteraturens kommersialisering

"It’s possible that the fact that literature has been commercialized now in a way it never was before has had an influence. That is, the fact that people now talk about “bestsellers,” that fashion has an influence (something that didn’t use to happen). I remember that when I began to write, we never thought about the success or failure of a book. What’s called “success” now didn’t exist at that time. And what’s called “failure” was taken for granted. One wrote for oneself and, maybe, as Stevenson used to say, for a small group of friends. On the other hand, one now thinks of sales. I know there are writers who publicly announce they’ve had their fifth, sixth, or seventh edition released and that they’ve earned such and such an amount of money. All that would have appeared totally ridiculous when I was a young man; it would have appeared incredible. People would have thought that a writer who talks about what he earns on his books is implying: “I know what I write is bad but I do it for financial reasons or because I have to support my family.” So I view that attitude almost as a form of modesty. Or of plain foolishness."

Läs hela texten ur en intervjubok med Borges. Så roligt för alla oss som skriver, vare sig man håller med eller ej. Själv gillar jag att han säger att litteratur är psykologi och handlar om individer. Nåt att lyssna till i struktur-rafsets tidevarv.

Och därmed säger jag hej och farväl och tack för de här sju åren, till Argusbloggen. Vi hörs igen, på de sju haven.
  
Jorge Luis Borges on Writing: Wisdom from His Most Candid Interviews

“A writer’s work is the product of laziness.”

Unnar Jonas gör vi....

..att han fick en övervägande fin recension av Mats Kolmisoppi i HD. Kolmisoppi som jag själv en gång recenserat, och dealat med en gång när han satt vik på Kulturen på GP.
Allt länge sen. Men Jonas bok är helt ny. På väg till Charlotta Andersson heter den. Här Kolmisoppis reception.

"Jonas Bergh har skrivit en bok med luckor, fallgropar och en del bristande logik, men längtan, längtan... den är stark och lever kvar."

Författare om författare + Jane Campion

Anekdotiskt: http://stockholmunderytan.blogspot.se/2013/08/bli-aldrig-kompis-med-en-forfattare-och.html
Hej Peo Bengtsson. Håll ut! Det gör jag.

Och så har Svt köpt in en serie av Jane Campion. Första avsnittet är så psykiskt tajt och  personerna så udda, blicken så tyst och skarp, fotot så på en gång vackert och underligt att jag bara svävar inuti. Oupphörligt intresse. Här kommer nu en av världens bästa regissörer rätt in i vardagsrummet. Top of the lake går på måndagar 21.45. Med den konstiga, starka, sårbara Holly Hunter - från Pianot - i en av huvudrollerna. Dum den som inte ser. 

Looft får beröm

Eftersom Helena Looft är en så himla försynt person, och kanske inte själv vill promota sig här, så gör jag det. Lite lätt bara, med vänster hand. För hos Bernur finns nu en fin recension av hennes nya bok: "Pappa, vet du vad jag drömde".

Stilen är korthuggen, med distinkt markerade korta kapitel, fragmentariskt hopsamlade, i en enhetlighet av ovanligt slag, som bildar en mosaik av bitar som skapar mönstret. Mer än en saga som slits itu blir det en saga som stannar upp, bara stängs av och låter tillvaron stelna.

Looft är bra på att gestalta den sköra människan, utan att hon görs till en manifestation för författarens förutfattade meningar om ett psykiskt tillstånd; man kan anklaga svenska nutidsförfattare för mycket, men inte för att skriva begripligt och trovärdigt om människor som lever i psykosliknande tillstånd.

 

Läs hela recensionen Här .

Lars Gustafsson om Lars Norén

Det finns ett grundläggande problem i all diktkonst från Odyssén till Paul Andersson.Och längre än så. Dikten måste göras uthållig mot sin egen längd. Detta problem,som tilltar ju längre dikten är, kan hanteras med olika arkitektoniska principer, det som vi vanligen kallar versformer. Rim och allitterationer, från Rökstenen till de nyaste sonettdiktarna, återkommande hela rader som i  komplicerade system som sestinen och villanellen bildar ett slags rotationsgrupper, fasthåller tiden och organiserar därigenom diktupplevelsen. Det hot som alla dessa anordningar är till för att avvärja är kaos, upplevelsen av en snabbt förbiflytande ström där läsaren eller lyssnaren inte längre riktigt kan orientera sig. Riktningar går förlorade, viktigt och oviktigt får samma tyngd: vi får något som liknar den alltid lika kaotiska ström som är vårt eget medvetande. ”Inre monolog” är litteraturvetarnas namn.

    ”Kaos är granne med Gud” är en rad från Stagnelius som måste ha betytt mycket för Lars Norén. Och efter den principen har han också skrivit sin nya bok ”Filosofins natt” (Bonniers). Jag vet inte om det är nödvändigt att kalla denna text en dikt. Lars Norén låter sig säkert inte låsa in i någon poetik. Det har han ofta visat.

Läs hela texten här.

Miller versus Engdahl

Sätt de här två formuleringarna emot varandra och gnugga:

"What is not in the open street is false, derived, that is to say literature."
Henry Miller

"Man ska (fortfarande) vara hungrig när man stänger boken".
Horace Engdahl.

O´Hagans motgift

Om jag någon gång skulle känna en längtan tillbaka till Skottland, en romantisk längtan, fylld av minnen, så är Andrew O´Hagans ”Be near me” det rätta motgiftet. Jag har visserligen passat mig för Skottlands större städer, där man redan på 80-talet anade en långtgående arbetslöshet med fula sociala konsekvenser. Jag for till yttersta kusten, till Hebriderna. Naturen var som gjord för ett solnedgångspoem jag aldrig skrev. På Isle of Skye, i O´Hagans roman kallad ”Isle fucking Skye”, fanns bara havet och solen mellan mig och Amerika.

O´Hagans roman utspelar sig inte långt därifrån. Vi befinner oss på den skotska västkusens insida, Ayirdrich county, där fattigdomen är tät som regnet, och allt vad som funnits av småindustri flyttat någon annanstans, medan de före detta arbetarna är ”on the dole”, sitter framför TV.n eller gör en och annan meningslös raid till puben där inte mycket händer. Inte ens en kväll med qviz längre.

Till denna håla anländer en katolsk präst. Jag räknar till den tredje romanen i mitt liv där en katolsk präst är huvudfigur; de tidigare var Graham Greenes whiskypräst, och Bernanos lilla helgon i en fransk håla. Båda underbara böcker. O´Hagan är ungefär lika lätt att ta till sig. Han skriver med en fast och framåtstävande rytm som sjunger, på det där sättet jag utan all rasism vill kalla keltisk. Rytmen får ljuda genom en snygg, träffsäker prosa, men under ytan finns som sig bör de djupa komplikationerna.
Oskulden möter unga slynglar, manliga, kvinnliga, och dras in i sin snällhets omhändertagande och dunkla överdrifter. Man fattar ganska snabbt att den naive, lite mesige, prästen är på väg att bli förförd. Hans skuggsida har hunnit upp honom i obygden. Han dras mot den värsta unge slyngeln, som är vacker och charmerande obehaglig. Resten kan liksom bara gå utför.

Jag tycker om den här boken. Det är något så fruktansvärt vemodigt med den väluppfostrade bögen från Balliol som förförs av det svarta och destruktiviteten, hos den han attraheras av. På sätt och vis är hela romanen enkel som en ballad; sorgeliga saker hända, när man blir kär i fel person. Men den ungdomliga och trixiga destruktiviteten är – förstås, O´Hagan är ju inte idiot – kopplad till en social misär, en teckning av livet som det blev, efter att den ekonomiska globaliseringen gjort sitt, och lämnat både arbetare och ungdomar i sticket på orter där det inte längre lönar sig att hålla igång ens en sketen fiskfabrik.

Det norrländska ”vi flytt int”, råder inte i Dalgarnock, on the Ayrshire coast, alla vill flytta, men ingen får arschlet ur vagnen. Hoppet är domnat, i soffan hos överviktiga fäder och klagande mödrar. Återstår den spänning som kriminalitet och drogmissbruk ger. Och även i detta lågland finns det grader; att sniffa lim kan aldrig vara coolt ens i den utsocknes drogkulturen. I stället kan man locka en tafatt homosexuell präst till att pröva Ecstasy, och trampa i det sexuella klaveret.

Dalgarnock är kanske lite, lite värre, än sina svenska motsvarigheter i (små)städernas ungdomsgäng. Men det är nog mest som jag hoppas. För att inget motgift finns.

Vill man läsa mer om O´Hagans bok, finns en Guardian recensent här.

Tranströmer genom julnatten från Halland

Jag ville hitta den här dikten, jag hittade den inte. Men Lennart Erling i Halland hittade den åt mig. Nu delar vi:


EPIGRAM

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar
och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.


Ur "För levande och döda" 1989

En essä om Claudio Magris

Nu kan man läsa min essä om Claudio Magris på björnstrand backwater och även här på Salongen.

Texten börjar i den här tonarten:

Ibland retar det mig att han berättar så lite om sig själv. Som att få brev från en vän som berättar om sina vandringar i en stad, besök hos grannar, en semesterresa, ett par böcker han läst, men ingenting avslöjar om sin djupaste vånda och fröjd. Samvetskval, oro, misslyckade eskapader eller tragikomiska nederlag.

Förgäves letar jag i texten efter ett subjekt som inte bara öppnar sig och är i världen, utan också snorar, ångrar sig, svettas och känner sig störd. Icke. Det jag sedan fattat, och lite grann imponeras av, är att försvinnandet i andra och annat utgör hans konstnärliga lösen. En medveten estetik – möjligen ett arv från Italo Calvino – men också en personlig diskretion, gör att han gärna intar observatörens roll, ett öga som lugnt och uthålligt, utan avbrott för egna idiosynkrasier, återskapar världen och livet. Endast sparsamt kan hans jag vara inflätat i texten som ”han”, en liten pojke med en dödsjuk fisk i en skål, eller en man i en kyrka som tar sin tillflykt undan regnet, och där konfronteras med döden och kärleken, skulden och försoningen. (Mikrokosmos).

Den som läst Claudio Magris Donau är redan bekant med hans lärdom, den toleranta inställningen till människorna och det intelligenta språk som förenar klarhet med poesi och humoristiska understatements. Allt detta finns också i Mikrokosmos, men här gör han en kortare, cirkulär resa i trakterna av sin hembygd kring Trieste och dessutom en avstickare i nordvästlig riktning. Han förflyttar sig mellan Adriatiska havets öar, kullarna i Turin och det bergiga skogsområdet Il Nevoso, mellan loja båtutflykter, historiska promenader och en vildmarksromantik som verkar förvånansvärt svensk.

- - - - - - - - - - -

Fortsättning följer, som ni redan vet, på björnstrand backwater.

Nicole Krauss - halvtid.

Plötsligt blev jag lite trött på att gå till biblioteket och låna lättvägande (inte lättviktiga) men sunkiga gamla pocketböcker, eller inbundna romaner och essäer där någon maniker skrivit med spetsig blyerts att författaren har fel, FEL, Fel! Och någon paranoisk läsare skrivit att författaren fått betalt från al-Qaeda för att skriva det han skriver, eller att författaren är bög för att hans mamma var feminist, eller sådana halvt förljugna saker. Trött på att ha en plastpåse hängande med elva böcker som jag aldrig läser ut, men ringer upp och lånar om tre gånger minst.

Så att. Tack snälla biblioteket som tar hänsyn till min glömska. Men jag gick till Akademibokhandeln och köpte tre nydoftande pocket för 169 kronor. (Kören: Tack för tipset!).
Tre böcker av tre kvinnor: Joyce Carol Oates, Mörkt Vatten. Beate Grimsrud, En dåre fri. Nicole Krauss, Kärlekens historia. Krauss läser jag nu. Det är underbart. Jag skrattar med hela magen och lyssnar med hjärtat. Hon är en ny författare för mig, och nu ska jag fatta mig kort, eftersom jag bara läst halva boken. Men den är som askar i askar, lite Borges-inspirerad, samtidigt helt självständig på det där lätt experimentella sättet som amerikanskor är bra på.
Humor, intelligens – förstås – och rörande historier om människor; judiska invandrare, en familjehistoria, en mamma som aldrig kan älska någon annan än sin döde man, men som är fena på att översätta. Två barn, varav den ena gör sitt bästa för att få mamman gift igen. En gammal man som ensam på en coffeshop inser att ”Livet är vackert och en ständig glädje”. Han ringer upp sin gode vän och säger det i telefon: Livet är vackert. Det blir tyst.
”Menar du människolivet?”
Det är då jag börjar skratta.

En polsk flykting är en av trådarna, mannen som skrivit en enda roman, boken som sen binder samman alla dem som läser den. Och den romanen heter – just det: Kärlekens historia. Så, ja, det är väl vad det handlar om. På det där postmoderna sättet som lösligt binder samman olika trådar av människor, rum och tid, och som är mycket svårt att minnas om man lägger boken ifrån sig tre dagar. Ska jag alltså inte göra. Nä. Det här är inte Anna Karenina. Men nu fortsätter jag.

---------------------------

PS: Det här är intet av kritik mot biblioteken, jag älskar dem. Det är snarare en dos självkritik för att jag lite random tar med mig böcker hem bara för att ha dem liggande utifall att...konvalescentens obeslutsamhet, kort sagt.
Leve Biblioteken och biblotekarierna! En av dem har visst kommenterat nedan.

PS 2: Det här, som Nicole Krauss sa i en intervju, tycker jag om:
"I used to think that if I had a choice between writing well and living well, I would choose the former. But now I think that's sheer lunacy. Writing weighs so much less, in the great cosmic equation, than living."

Rut Hillarps egna vägar

Med anledning av Birgitta Holms stora bok om Rut Hillarp, återpublicerar jag den här texten, så det inte står helt stilla här...



Vad visste jag om Rut Hillarp? Inte mycket. Inte innan jag öppnade ett nummer av Lyrikvännen. Jag hade visserligen sett en del av hennes bilder, men aldrig hennes texter. Visste ingenting om hennes liv. Nu rullas här upp ett ganska märkligt öde; en kvinna som i ett tidigt frigörelsebehov landade i Paris vid slutet av fyrtiotalet; ett Paris som jäste av diskussioner och jazz, och dit många av fyrtiotalsförfattarna tog sig. Birgitta Holm ger en överblick i sin inledande berättelse om Hillarps Parisår. Där ser man Rut i sällskap med diktaren Gösta Oswald, vännen Eivor Burbeck, eller med senegalesen Dia, som dansar "med huvudet så att rytmen går upp och ned".
Birgitta Holms text dyker ner i tidsandan som omger Rut - litteraturen, den sexuella frigörelsen, experimenterandet - och hon är en av få litteraturprofessorer som har gudagåvan att inte strypa sin berättelse med terminologier.

Resten av tidskriftsnumret följer den vanliga ordningen; dikter av Hillarp blandas med små analyser av hennes filmer och fotokonst, hennes inställning till erotik, hennes vardagliga liv som svensklärarinna i ett gymnasium. Det är en intressant och splittrad bild man får; av en vågsam och oberoende kvinna, som samtidigt höll sig på mattan i en skolas schema. Eller hölls hon på mattan?
Hillarp var tidigt ute, med erotisk vågsamma texter, kvinnofrigörelse, och skepsis mot konventioner. Hon levde ihop med fler än en man, och samarbetade konstnärligt med några av dem. Hon avstod medvetet från barn, för att rädda sitt konstnärskap. Men hon verkar inte ha brytt sig om framgång. Hon tog aldrig strebervägen; och hon fick inte den support som manliga grupper ger varandra i klättringen uppåt.

Jag läser i texterna, och hittar en generös, obunden kvinna, mångsidigt konstnärligt begåvad, fil. Mag. i litteraturhistoria. En kvinna som definitivt kunde haft en större plats i kulturlivet, om hon varit man. Hennes fotokonst är det som tar mig mest. Den ligger flera år före det fotokonstnärliga uppvaknandet på 70-talet. Visserligen hade Man Ray gjort första stöten. Men han var ärkesurrealist. Hillarp gör något helt annat. Hon blandar stora ansikten med arkaisk utstrålning och lägger in dem i lika arkaiska landskap. Öga, näsa, mun, vatten, berg, vila. En klassikers fotokonst. Något stort museum borde se det, och ge henne den utställningsplats hon förtjänar.
Och Lyrikvännens redaktion ska ha pris för att de återgett tidskriften en öppen, osnobbig ton. Nu är den läsbar för alla som bryr sig om poesi.

Tidigare publicerad i UNT 2008

Babel babblade bort Tysk litteratur

För hetsigt på bokmässan, för stora krav på snabba leveranser av åsikter om stora saker: Babel babblade bort chansen att introducera tyska författare till oss (dumma) svenskar.

Hur mycket jag än gillar Daniel Sjölin - och det gör jag; han har umgängeskultur och humor - så kan det inte sopas under mattan att detta var en av Babels värsta floppar.

Jag tror det ligger i sakens natur; en stor, rörig mässhall som pyser av röster och skrapande stolar; en programledare som - precis som jag själv - talar någon sorts ringrostig skoltyska, samt ett överambitiöst försök att vara heltäckande som resulterade - som det brukar göra - i andtrutna fragment från samtliga deltagande.

I en diskussion om svensk-tyska litterära förbindelser tar man så in den gamle godingen Lars Gustafsson, numera knappast berömd för att fatta sig kort, samt den blida Camilla Läckberg, knappast berömd för att uttrycka sig intressant. De tyska författarinnornas on-stage-närvaro blev därmed onödigt beskuren, rent tidsmässigt.

Bäst lyckades den roliga frodiga stand-up-poeten Nora Gomringer. Där blev det liv i luckan. I övrigt kunde man få ut något av en intervju med Aris Fioretos, om de stora linjerna i tysk litteratur, och av den unga Berlin-boende schweiziska författarinnan Dorotheé Elmiger. Ett par andra intervjuer lyckades också vila en stund vid objektet.

Ingrid Elam stod och log och radade upp ett par adjektiv, om vad minns jag inte. Men jag minns - hur elakt som helst - att Lars Norén kallade henne för "hon med tänderna". Det minns jag tyvärr varje gång jag ser henne.

Men, snälla Babel, och duktiga, trevliga Daniel, se till att inte göra om den här fadäsen. Babel är inget Party väl? Och det är hur som helst ingen party-killer att låta folk hinna andas medan de talar. Helst utan att bli avbrutna så fort de börjar komma fram till något intressant.

Gombrowicz: Om det teoretiska och livets smärtpunkt.

”Nej, på formler blir ni aldrig mätta! Era konstruktioner, de stora byggnadsverken, kommer att stå tomma så länge inte någon bor i dem. Ju mer ogripbar, ouppnåelig och avgrundslik en människa är, ju djupare nersänkt i andra element, fängslad i formen, liksom oartikulerad av sin egen mun, desto angelägnare blir den vanliga människans närvaro, sådan vi upplever henne dagligdags: människan på kaféet, på gatan, i sin konkreta form. Når man gränsen för det mänskliga måste det omedelbart balanseras av en snabb reträtt in i vanlig mänsklighet och mänsklig genomsnittlighet. Det går att sjunka ner i den mänskliga avgrunden, men på villkor att man kommer upp till ytan igen.
Om jag nu avkrävs den djupaste, mest bindande definitionen av denne någon, som jag påstår måste bosätta sig i de där strukturerna och konstruktionerna, så skulle jag helt enkelt säga att han är Smärtan. Eftersom verkligheten är det som gör motstånd, det som gör ont. Och den verkliga människan är den som har ont.
Vad man än försöker få i oss finns det i Världsalltet, i varats hela rymd, bara ett enda element som är fasansfullt, otänkbart, oacceptabelt, en enda sak som verkligen är emot oss och krossar oss: smärtan. På den och inget annat bygger existensens hela dynamik. Ta bort smärtan och världen blir likgiltig.
Tja! Kanske är det för allvarligt för att man ska filosofera om det…Farligt är det nämligen. Men jag skulle vilja konstatera att för dessa (liksom för andra) tänkare är världen ständigt och trots allt ett fält för närmast lugna, rentav olympiska hjärnspekulationer. Alla dessa analyser är sunda i så måtto att de uppenbarligen är producerade av professorer som inte har det så illa ställt och sitter rätt bekvämt i sina fåtöljer. Den urbarnsliga ringaktningen av smärtan ligger till grund för deras outtröttliga lek med intellektuella byggklossar. Och medan den sartreska friheten inte känner till smärtan, inte fruktar den tillräckligt, så gör dagens objektivism intrycket av att ha avlats under bedövning”.

Witold Gombrowicz
1904-1969
_ _ _ _ _ _ _ _ _

De som skummar detta med viss tillfredställellse, utan att ha läst Gombrowicz, kan läsa resten av resonemanget i Dagboken, del III.
Pocketupplagan, Bonniers, 2004.

Birgitta Trotzig; tre olika rum.

Två gånger i mitt liv mötte jag henne. Första gången var hemma hos Göran Tunström och Lena Cronqvist. Jag hade gjort en intervju med Göran och blev inviterad att stanna kvar på te. Då kom Birgitta Trotzig, kanske var hon på hastigt besök i Stockholm. Glädjen var stor i hallen, och Göran tilltalade henne med epitetet ”Babusjka”. Kramar och skratt. Ett intensivt samtal tog fart över köksbordet, främst mellan Göran och Birgitta, medan Lena satt tyst, och jag var uppmärksam, road. Här satt nu den kvinna som skrivit Sveriges mest seriösa romaner och skojade och pratade om vädret i Skåne, om skrivandet, om Görans New York-resa, och allt vad det nu var som förestod.

Andra gången mötte jag henne på en vernissage i Kungsträdgården. Laris Strunke ställde ut, och Birgitta och jag hejade på varandra. Hon hade nyss blivit invald i Akademin, jag gratulerade och frågade hur det var.
- Jo, det är bra, sa hon. Kul att få dela ut pengar till folk.

Det var den opretentiösa Birgitta, hon med kontinental savoir vivre. Det fanns en Babusjka i henne och en god kamrat, men också en elitist. Det märktes när jag av en bekant, Elin Iskra i Malmö, fick mig tillsänt ett radioprogram hon gjort med Trotzig. Den ärevördiga författarinnan satt där och lät just ärevördig. Distanserad. Lite snobbig, som om Elins frågor och ivriga intresse var något hon behövde skydda sig mot. Kanske var hon bara lite trött.

Men just så där är vi, tänker jag. Dubbla naturer. Heliga och överlägsna. Vänliga och ointresserade. Snobbiga och otåliga. Jag känner igen den där snobben i mig själv också, utan alla jämförelser. Jag ska jobba på den. Men inte för mycket.

Nu går vi över till dagens text, hämtad ur en fragmentarisk essä-bok som Birgitta Trotzig skrev på 50-talet, och som jag nog läste alldeles för tidigt, i sjuttonårsåldern.

”Från en fixerad idealistisk utgångspunkt blir konflikten mellan form och innehåll, mellan vad som kallas det estetiska elementet och vad som kallas det etiska, oundviklig. Slutsatsen kan bara bli att det estetiska, den individuella formen, måste ses som sekundär, underordnad det etiska, underordnad idén. Det vill säga: den estetiska faktorns egenvärde måste förnekas, bortbesvärjas.
Men hur mycket man förnekar – kvar står att det element som förvandlar anhopningen av ord, färger, sten, ljud till någonting som förnims som en helhet, existerar vid sidan av, oberoende, förbryllande likgiltigt för den ideologiska anknytning, det ”idéinnehåll” som den betraktande finner eller inte finner i det.
Kvar står i oroande påtaglighet dessa ord, dessa linjer, dessa färger. Ingenting annat än dem är det betraktaren har framför sig. En helhet varken ond eller god, lika oåtkomligt som trädet vilar i sin trädnatur vilar den i sig själv.”

Ur Ett landskap, Bonniers, 1959.

Och här gör jag ett par tillägg: Läs Agneta Pleijels fina minnestext, från Svd .

Som i en novell av Borges

Så dog kommentarerna ut. Det sista uttalandet i trötthetens marginal. Den snabba tanken klockan 18.30. Det hånfulla anfallet klockan 20.45. Det ärligt uppmuntrande tillropet klockan 22.16. Den hätska rasismen klockan 23.20. Samt de många orden med utropstecken: Fint! Tack! Exakt! Precis!

Till sist även de mest genomtänkta kommentarerna, de som i sin anspråkslöshet gömde både klokskap, självinsikt och diplomatisk intelligens. Humoristens replikföring dog ut, tillsammans med melankolikerns och statistikerns, ingenjörens och kockens.
Allt borta. Såsom löv i vinden. Miljarder tankar och hälsningar, omöjliga att rymma i ett bibliotek. Fallna ut ur livets bok, rinnande i livets flod, oskiljbara från dess vatten. Där ser vi oss själva, den sista meningens andfådda fästen, rinna vidare utan uppmärksamhet. Som vore våra ord bubblor i en flodvirvel. Omöjliga att återta. Fiskar på väg bort, eller uppströms, ord vars förlopp och utveckling vi inte kunnat förutse. Delar i en rörelse på väg mot ett större hav. Förlustens omnipotens.
Romkorn. Sandkorn. You name it!

- - - - -

”Av nöden tvingad att företa mig något, att få tiden att gå på ett eller annat sätt, försökte jag i mitt mörker att återerinra mig alla mina kunskaper. Hela nätter ödslade jag bort med att försöka minnas några stenormars ordning och antal, eller formen på en medicinalväxt. Så övervann jag åren, så tog jag det i besittning som redan var mitt.”

Gudens skrift
Ur J.L. Borges: Biblioteket i Babel, Bonniers, 1963
(Novellerna samplade ur Ficciones och El Aleph)

Coetzee : Om universitetens integritet

Det har alltid varit något av en lögn att universiteten är självstyrande institutioner. Icke desto mindre var det som universiteten utsattes för under 1980- och 90-talen ganska skamligt, då de inför hotet att få minskade anslag tillät sig omvandlas till vinstdrivande företag. Där förvandlades professorerna, som tidigare bedrivit sin forskning i oinskränkt frihet, till plågade anställda med krav att under granskning av professionella chefer uppfylla kvoter. Det är mycket tveksamt om professorskårens gamla makt någonsin kommer att återställas.
(...)
På den tiden då Polen var under kommunistiskt styre, fanns det dissidenter som ledde kvällskurser i sina hem och som där höll seminarier om författare och filosofer som tagits bort ur den officiella kanonen (till exempel Platon). Inga pengar bytte händer, fast det kan ha förekommit andra former av betalning. Om universitetets anda ska kunna överleva, måste någonting i den stilen ske även i länder där den högre utbildningen har blivit underordnad affärslivets principer. Med andra ord måste kanske de verkliga universiteten flytta in i folks hem och utdela betyg som inte stödjer sig på någonting annat än på den vetenskapsman som undertecknar diplomen.

............

Det här handlar om USA. Men tänk noga på vilken uppfattning om universiteten som politiker här hemma nu är beredda att skriva under på.

Texten: John Coetzee
Ur "Ett dåligt år",
Brombergs, 2007

On the surface of things

Upptakten är lätt, som en vind som stryker över marken, och förebådar annat väder.
Å, denna utflykt! Efter alla lånade böcker jag stängt i vinter. Omlånade. Men samma återvändsgränder. Nu är det bara att dras med, i kraften av språklig energi och intelligenta fördröjningar. Läser på originalspråket, ofta högt. För att det är så kul, som att spela piano i en dröm.

Det är Andrew O´Hagans ”Be near me” jag läser. Hittade den efter lång och aningen yr kringvandring i Stadsbibliotekets rotunda igår. Upp och ner i trappor, böja huvudet, näsan mot golvet. Hittade. Hittade. Ville ha mer.

Who am I, a male chauvinist pig?
Tar med mig hem Coetzee, Borges, Kenzaburo Oe, två Mark Twain, två Andrew O´Hagan. Tvekade mellan Oates och Malte Persson. Det blev Persson. Sen var bagen nästan full. Tvekade igen, mellan Lotass och Calvino. Lämnade båda. Så var den jämlikheten avklarad.

Landade i O´Hagans roman efter elva. Lite sent att läsa då, inser jag idag, när jag börjar om och märker att jag glömt vad som hände i de två första kapitlen. Det hände inget. Men jag fick snällt läsa om det.
Hur huvudpersonen står där med sin smarta mamma vid Edinburgh Castle. Nyss anländ efter prästutbildning i Rom. En sann prolog, vilket han också kallar det. Här en mini-introduktion:

We warmed our fingers round cups of tea.
“A person not willing to have their heart broken is barely alive”, she said, putting a piece of shortbread into her mouth. “I don´t mean you, David, you´re different altogether”.
“Stop it mother, I said. “I´m not some whey-faced character from one of your books. Crazy-haired. Mad with grief.”
“I don´t see why not”, she said. “There´s nothing wrong with grief. You´ve been through such a lot”.
“Rome put it behind me”.
“I don´t know about ´behind you´. In my experience, nothing is ever behind anyone”.
(...)
I told her I was looking forward now to a quiet ministry in Blackpool. (...) Just working in an ordinary parish and greeting the faith of ordinary people.”
“You´ve always been addicted to sweet thoughts” she said. “But I advise you to put your faith in strangers. Sometimes it´s nice to just be on the surface of things.”

- - - - - - -

“Sometimes it´s nice to just be on the surface of things”, kunde handla om bloggarnas kontaktfält. Men det finns en krok utlagd, i den utsagan. Liksom i meningen: ”greeting the faith of ordinary people”. Jag misstänker att den gode prästen kan komma i betänkligt klammer med Verklighetens Folk. Om han är god vet jag för övrigt inte. Men jag har hittat en författare.

Återkommer om utvecklingen.
Tack till Gunnar Pettersson för påminnelser, både om Twain och O´Hagan.