skriver tyska författaren/estradpoeten Nora Gomringer som motto till sin diktsamling ”Men säg nåt om natten då”(10TAL Bok, 2011, i svensk översättning av Cecilia Hansson). Jag får medge att det mottot gör mig nedstämd och lite misstänksam! Måste det verkligen proklameras? Det låter i inriktningen misstänkt likt den s.k. språkpoesin. Alla författare använder sig förstås av språket, men måste det göras en speciell poäng av det?
Nora Gomringers bok är (så framstår det åtminstone på svenska) något så pass påfrestande som akademisk estradpoesi. Redan den första dikten, Ursprungsalfabet, innehåller namn som Ariadne, Briseis, Calypso, Odysseus, Medea… osv.
Nå, Nora Gomringers poesi må vara vad den vill, en slags uppvisningar, utan tvivel.
Det intressanta här är att 10TAL inte sökt litteraturstöd för den. Kanske hade de på känn att litteratur klassad som estradpoesi har mindre chanser än andra typer av litteratur att få litteraturstöd (så förhåller det sig faktiskt). Kvalitetskriterierna har formulerats om lite grann sen jag skrev den här kritiska granskningen av stödsystemet. Men skillnaden i innebörd är inte så stor. Så här lyder det numera, specifikt om lyriken:
”För lyriken ställs krav på pregnans och konstnärligt genomförda idéer, antingen dessa gäller ett konsekvent tydliggörande eller produktivt fördunklande bildspråk eller en lyriskt medveten och genomförd kritik av bildspråk och andra traditionella lyriska stilmedel. Poesin skall också på ett tydligt sätt kunna hänföras till lyriska traditioner eller en medveten kritik av dessa, eller idén om en tradition. Kravet på lyriskt och konstnärligt medveten gestaltning och en medveten språksyn är grundläggande.”
Som synes är en stor del av kriterierna specialskrivna för att passa OEI:s typ av poesi. (”en genomförd kritik av bildspråk och andra lyriska stilmedel”). Jag har också tidigare visat att OEI har haft väldigt lätt att få litteraturstöd för sina titlar. Min undersökning gällde tidsperioden 2005-2006 då sex av sju titlar från OEI Editör fick stöd, medan annars över hälften av ansökningarna avslås (uppgifter från 2003, men senare har inte gått att få fram).
Nu kan jag dessutom avslöja att 10TAL Bok har fått litteraturstöd för samtliga sina titlar, alltså med undantag för Nora Gomringers bok som de inte sökte stöd för. (Däremot har den fått stöd från bl.a. Goethe-institutet.)
Litteraturstöd fick således:
Andreas Åberg: Den vältempererade kritiken; Jon Fosse: Långsam musik; Helena Boberg: Repuls; Dan Jönsson: Estetisk rensning; Martin Glaz Serup: Marken; Helena Boberg: Sinnesvåld; Olga Ravn: Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne. Ioana Nicolaies Himlen i magen är ett fortfarande pågående ärende. Samtliga titlar 10TAL Bok.
Här kan ni se vilka som för närvarande sitter i arbetsgruppen för skönlitteratur.
Jag pendlar mellan tanken att samtliga dessa böcker är värda sitt stöd och tanken att det rör sig om ren favorisering. Är det möjligt att t.ex. 10TAL Bok träffar så rätt med varje sin utgivning, medan andra utgivare nekas stöd i många av fallen? Frågorna är många och systemet är inte transparent.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar