Litteraturchef DN
I DN den 9/6 2010 – jo, det är så länge sedan – skrev du att du är trött på poesi som ”inte sänder”.
Jag citerar ett kort stycke ur din egen text:
”Man måste kort och gott känna en texts medelsebehov [sic] – och det är oberoende av om dikten består av fem ord ur en manual för en gräsklippare eller en episk dikt om en sommarmorgon vid Vänerns strand.”
Ditt inlägg var då ett led i en poesidebatt som gick lite på lågvarv den sommaren, med inlägg av bl.a. Göran Greider. Sedan dess har det dock varit förbluffande tyst kring dessa frågor! Varken som läsare av DN eller poesidebattör hade jag kunnat drömma om att det här var de sista orden i en debatt om den svenska samtidspoesin!
Hur ställer du dig i dag till poesi som ”sänder” respektive ”inte sänder” för att använda dina egna begrepp? Hur ställer du dig till poesi som ”vill något” respektive ”inte vill något” (detta är Göran Greiders begrepp)? Har den svenska poesin blivit bättre eller sämre under de fyra år som har gått? Har det över huvud taget hänt något med den dominerande inriktningen mot språkmaterialism och konceptpoesi (inte så mycket enligt mig)? Varför finns det ingen poesidebatt och inga översiktsartiklar längre i den tidning du är litterärt ansvarig för? Har ni några planer på att väcka liv i den avsomnade debatten? Poesi som bara hyllas och inte tål att problematiseras är kanske inte så mycket värd? Framförallt leder denna stiltje och tystnad inte vidare.
8 kommentarer :
Det är en berättigad fråga. Men kan man förvänta sig något svar?
Den poet som allra starkast "vill något" och som starkast "sänder" är Yahya Hassan. Han är självklart ingen svensk poet.
Passa på att läs den här texten av Åsa B
- om ni inte gjort det redan
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturmannen-portratt-av-en-utdoende-art/
inte menat som "kommentar" till Anderas inlägg (eller Y Hasan) förstås
Läste artikeln. Tänkte: okej, så tiden är mogen för "kulturmannen" att dö. På kultursidan och annorstädes. Rock är gubevars inte kultur och i rockvärlden hålls man fortfarande med begrepp som t.ex. gitarrhjälte och demonproducent. Där vimlar det dessutom av genier och groupies.
Samma mänska - ÅB - har ju sagt att "Love actually" är ett "stort modernistiskt mästerverk". Så henne ska man ju så klart lyssna på...tralallala.
För det första: Nej, något svar har inte inkommit från Åsa Beckman. För det andra, och apropå den där artikeln: Tja, det verkar som om de flesta gånger jag skriver mail till makthavare på kulturredaktioner och liknande, så är det kvinnor jag skriver till. Så något har definitivt hänt. Ändå verkar det finnas någon slags kvardröjande, lite förbjuden längtan och nostalgi efter "Kulturmannen". Går det att läsa artikeln på det sättet?
Jag läser den på två olika nivåer: EN är att det där flamsandet med kvinnor, inklusive rädslan för starka kvinnor, förekommer överallt.
ANNAN nivå: Om kvinnor använder män i kultur- rotationen är frågan? Och sen blir arga för att det gått till lite si och så på de där festerna som Maja Lundgren skrev om, så är det väl kanske återigen ett ömsesidigt bruk, fram till den position där man kan anklaga dem man "kelat med". Så läser jag det. Mäkta impopulärt säkert.
Kulturmän jag mött, och då snackar jag om verkliga kulturmän, har aldrig betett sig på något särskilt sätt utom p gr a två saker: rädsla, maktkamp, eget illamående. De flesta är inte sämre än kvinnor i samma läge.
Makt korrumperar.
Skicka en kommentar