Tio år sedan

Det är tio år sedan nu. Slaget om Lyrikvännen kallades det då. Det kan tyckas långsint eller småaktigt att ta upp det så här långt efteråt, men faktum är att de här förvecklingarna i svenskt poesiliv aldrig har blivit ordentligt utredda eller kommenterade i historieskrivningen kring svensk poesi (i den mån det finns någon sådan numera). I sina minnesnummer har Lyrikvännen på det redaktionella planet själv med extremt lätt hand förbigått dessa händelser, som höll på att bli helt avgörande för den breda svenska kvalitetslyrikens framtid. Jag menar, det saknades plötsligt forum att vända sig till för flera generationer verksamma svenska poeter. Fältet smalnade av. Konceptlyriken var det enda som syntes och hördes.

Skulle Gunnar Harding ha gillat detta? Han tiger visligen (?) om de senaste två decenniernas poesiutveckling i sina memoarer, men beklagar i epilogen att poesin som konstart har kommit i skymundan och lyfter i stället fram sina minnen från 60-, 70- och 80-talen (där han mot slutet av skeendet framträdde som postmodernismens fiende på svensk botten).

Angående hur den svenska språkmaterialismen uppstod går det att formulera sig mer specifikt, men vad gäller att formulera kärnan i dess estetik och dess växt till hegemoni kan man med fördel citera Oscar Nilsson Tornborg ur senaste numret av LV:

”’Poesin’ bestod först och främst i att dessa texter var en följd av ett abstrakt systemtänkande, en bärande och styrande idé som fick ange ramarna för hur poeten skulle närma sig ett visst material (och kanske även rikta hennes uppmärksamhet i en viss riktning). Exakt hur det här började är svårt att säga, men det spred sig som ringar på vattnet. Den estetiska diskussionen pågick på kultursidorna, i kulturtidskrifter som Ord&Bild, Lyrikvännen, Glänta och kanske i synnerhet OEI.”

De alternativa inriktningarna var osynliggjorda och skulle komma att vara så under en längre tid. Den tiden är inte helt avslutad ännu.

Lyrikvännen har stabiliserats. Daniel Sjölin och Jenny Tunedal har för länge sedan gått vidare till nya uppgifter. Men på det hela taget är läget oförändrat sedan dessa palatsrevolutioner som Petter Bengtsson tog upp inträffade i svenskt poesiliv.

Hoppet om en förnyelse av den svenska poesin står i dag till en 62-årig romantikers återkomst, jag talar naturligtvis om Bruno K. Öijers nya diktsamling i höst.