Moderna mausoleet

Jag gjorde nyligen ett återbesök på Moderna Museet (120 kr i inträde!) något halvår efter förra gången. Och jag måste säga att detta besök snarast befäste min känsla av att det ”nya” Moderna-huset är och förblir ett misslyckande, trots en del förbättringar som att den långa korridoren på entréplanet nu också används för att ställa ut objekt och inte bara är en transportsträcka. Det är femton år sedan och jag har fortfarande svårt att acceptera Rafael Moneos hus som i nivå med Moderna museets samlingar. Jag har sällan sett en utställning där som ”lyft”, vilket jag däremot många gånger såg på det gamla för säkerhet knappast kända exercishuset; min upplevelse är att allt för ofta står museet och dess utställningar kvar i stadig stabil men föga inspirerande nivå. Verken vill mer än omgivningarna är kapabla att ge dem, huset inverkar negativt på upplevelsen. (Jodå, Hilma af Klint utställningen var ”bra” osv.)

Vad beror detta på? Jag har lagt märke till åtminstone tre faktorer som stör upplevelsen: 1) huset fjärmar sig från trädgården som borde vara en styrka hos ett museum med denna placering i en idyllisk del av storstaden; det gamla huset utnyttjade tvärtom trädgården som en integrerad del av verksamheten. 2) de metertjocka väggarna bidrar till känslan av mausoleum! Jag förstår att säkerheten på olika plan är viktig, men här känns det verkligen som att besökaren är inspärrad i ett försök att inringa ”evigheten” snarare än att ge impulser till samtiden. 3) hela huset upplevs som för statiskt, trots en del omhängningar. På det ”gamla” Moderna Museet mötte man hela tiden det oväntade, åtminstone var det upplevelsen, vad som helst kunde hända, tavlorna hängde i oväntade ordningar.

Hela huset har blivit som ett gigantiskt bankfack för stora investeringar; konsten som ett monument över sig själv. En rörelse som definitivt har stannat av. Om Kjartan Slettemark – salig i åminnelse – från och med 1976 kom att kalla Moderna museet för Moderata museet, så är det i dag snarare att betrakta som Moderna Mausoleet. Inte ens utställningen med Lena Svedberg, som har sista dagen i morgon (12 oktober) hjälper upp saken. Jag känner sympati men ”Herr Aldman…” tycks mig vara ett konstnärligt misslyckande, mer ett tidsdokument än något annat. Kulturhuset/Stadsteatern har så vitt jag kan bedöma en mycket bättre utställningsverksamhet, med i somras Kjartan Slettemark och nu fortfarande utställningen Barockt, kanske är det Marianne Lindberg de Geers förtjänst, kanske något annat.

P.S. Jag har sett Kjartan Slettemark in action på Backbeatfestivalen i Sandviken där han från en snurrande lyftkran sprutmålade människor i vita plastkläder som låg där nedanför. Lysande!