Inget för kräsmagade

Det var väl 2004 när L.T. Fisk och jag körde vår show i Kulturmanegen i Magistratsparken under Malmöfestivalen. Hans långsamma sånger, hans särpräglade röst, som plågade noveller med omkväden och en alldeles egen stämning. Och jag som läste ur den nyligen utkomna Och fortsätta vidare bort, "den sorgligaste bok jag någonsin läst", som någon recensent skrev och Kulturmanegen var ett cirkustält och vi framförde vår cirkusföreställning och i Kvällsposten dagen efter skrev Joel Eriksson uppskattande men påpekade att det var "inget för kräsmagade" och det var nog sant även om vi väl mest tyckte att vi skrev om livet som vi upplevde det. Men i förra veckan stötte jag på en nyutgiven bok på bibblan i Limhamn, ett ganska fult omslag, mjuka pärmar utan flikar, Ormfesten (på engelska 1976) av Harry Crews, den första av hans böcker som givits ut på svenska, av det för mej okända Tristero förlag. Harry Crews var också okänd för mej men jag förstod direkt att detta är en bok på min hemmaplan, inget för kräsmagade, inget för dem som skyggar när mångas verklighet bankar på dörren och vill komma in (här kan vi igen prata om tiggare som borde vara osynliga eller hungriga nån annanstans). Ormfesten utspelar sej i staden Mystic i Georgia och det är också en sorts cirkusshow med excesser i verkligheten, groteskerier, djurplågerier, kvinnoplågeri, ormplågeri, människor som är plågade av det riktiga livet som de ändå vet att de inte kan fly ifrån, droger och (framför allt) sprit för att överhuvudtaget uthärda. Hårdkokt underhållande om du inte är alltför kräsmagad (och en perfekt present för mej som läst Bukowski och Fante i över tjugofem år och de senaste åren lärt känna författare som Willy Vlautin och Daniel Woodrell). Det är bara att hoppas att Tristero (eller någon annan) fortsätter utgivningen av Harry Crews på svenska.