1913 fick han Nobelpriset för framförallt sin egen översättning av Gitanjali (Sångoffer), som i praktiken är en best-of-antologi med hans dikter, uppställda som prosadikter, delvis omarbetade för en västerländsk publik. Det är ett verk som stilistiskt, tycker jag, kan påminna om Nietzsches Also sprach Zarathustra, även om dess budskap och tendens är en annan (långtifrån nihilistiskt).
Det är möjligen det av hans verk som har åldrats sämst. I Kristian Carlssons nyöversättning – den första till svenska på ett halvsekel – är det framförallt enkelheten, tillgängligheten och friskheten i uttrycket som tilltalar mig. Kärleksdikterna är otroligt starka och sångbara. De samhällsengagerade dikterna griper tag, och talar om kastsystemets avskaffande och Indiens frigörelse.
Det är naturligtvis omöjligt för mig att greppa över Tagores verk i dess mångsidighet, även om Smockadoll förlag hjälper till och gör en välbehövlig nyintroduktion av honom med den 300-sidiga volymen ”Mitt hjärta dansar” som kom tidigt i våras, översatt och utgiven av Kristian Carlsson med förord av Anisur Rahman. (Anisur Rahman från Bangladesh var under några år fristadsförfattare i Uppsala och är en bra poet i sin egen rätt, även om han verkar i Tagores tradition. Nästan alla poeter i Bengalens språkområde måste förhålla sig till Tagore, så stor är han!)
Igår var Kristian och Anisur mina gäster på Romantiska förbundet, när vi återigen hade en poesikväll på Sensus. Temat var just Rabindranath Tagores poesi så som den framstår i Smockadolls utgåva (vi måste ju utgå från något). Mina gäster var och är betydligt mer initierade än jag i ämnet och det var spännande att höra dem berätta och läsa dikter. (Anisur läste två dikter av Tagore på bengaliska.)
Kristian Carlsson kallar i efterordet till Smockadolls utgåva Tagore för en ”romantisk realist” och jag håller med om den beteckningen om man nu nödvändigt ska ha någon form av beteckning på en sådan mästare, som väl närmast kan påminna om Goethe vid tiden för ”Väst-östlig divan”.
Överord? Var och en får bedöma själv. Jag anser att inte minst Tagores sena dikter, där han blandar konkret vardagsiakttagelse från livet i Bengalen med andlig överblick och vidsyn bildar en unik legering, en romantisk realism i högsta potens. Här når han kanske som längst. Åtminstone framstår det som så i Kristian Carlssons översättning och urval, som är gjort från engelskan.
Den långa dikten på s. 271 och framåt (”Nu är de tillbaka /från Howrahstationen”) är ett av de absoluta mästerverken. Men den är för lång för att citera och diskutera här. Istället vill jag lyfta fram ett av Tagores kännetecken; den närmast extrema själsliga expansionen. Han är helt övertygad om att han kommer att vara läst fortfarande om hundra år och han ger också uttryck för det! I flera dikter. Jag säger inte att han har fel, bevisligen hade han inte det. Han till och med tar sig friheter och flirtar med en av framtidens unga kvinnor på följande sätt. Hur ska man förhålla sig till detta?
Ursäkta mig i mitt högmod,
du unga kvinna av ett kommande sekel,
jag ser för mig hur du läser mina dikter
medan månen fyller ut tomrummen mellan raderna
med sin strilande tystnad.
Jag tycks förnimma ditt bultande hjärta och hör dig mumla:
”Han skulle ha älskat mig om han levt på min tid
och fick träffa mig.”
Jag vet att du säger till dig själv:
”Låt mig denna natt och aldrig mer tända en lampa ut mot
balkongen för hans skull, trots att jag vet att han inte
kan komma.”
(Mitt hjärta dansar, s. 216, övers. Kristian Carlsson)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar