jag ligger i mörkret i mitt lilla hyresrum,
den sura katten kloar mig i midjan, där han sitter och
guppar som i en vattensäng
jag märker att mina ögon ser igen
jag djupandas, det luktar kattbajs
men jag är inte ledsen
inte deprimerad
inte undernärd och järnbrusten
jag är tillbaka
som pappa Ingalls efter snöstormen
som han överlevde inne i en oxe
depressioner är som valfiskar
de sväljer en hel, fast de inte kan öppna munnen
för annat än plankton
som ett gammalt plastringsbälte ligger man sen
i mörkret
det illaluktande fuktiga röda mörkret
och väntar på slutet
för det är då allt börjar
(eller vem fan nöjer sig med ett eget rum, när det är ett hus man behöver)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar