Kring några efterlämnade kärleksdikter av Anna Greta Wide

Inte himlastormande kärlek men inte heller den omöjliga kärlekens stegrande lidelse. Nej, någonting annat och, vågar jag påstå, sällsyntare i diktform: en sexuell men i grunden trygghetsskapande relation. En i vardagen tillräckligt bärande känsla. Sådana dikter är inte många, inte här heller, men de finns och gör starkt intryck genom sin så att säga vardagshängivelse.

Jag talar om ett stråk av kärleksdikt i Anna Greta Wides volym med efterlämnade dikter, Sedan kan allting hända.

Om hennes utgivna ungdomsdikter var formmässigt fulländade och idealistiska à la en ung Karin Boye, och om hennes sena dikter var kristet religiösa på ett intrikat tvivlande sätt, så är hennes efterlämnade dikter från olika åldrar helt naturligt mer varierade. Kärleksdikterna med vardaglig infattning som skakar av kroppslig frusenhet och upptinande själslig köld tillhör de starkaste. Låt mig här visa vad jag menar. Dikten heter ”Hamn”. (Och visst, det finns något som skorrar i den, men det ligger strax utanför själva diktens landskap.)

Så kommer jag tillbaka
till dig igen.
Jag får en stund i stormen
och kommer sen.
Jag söker inte sjökort.
Jag söker hamn.
Din tanke vill jag inte.
Jag vill din famn.

Min tanke är så vilsen
och långt ifrån din.
Din tanke är så stilla
och olik min.
Och vad jag nu har menat
vet inte du.
Du tycker bara om mig.
Det räcker nu.