Det inledande citatet i Lundbergs nya bok kommer från Malcolm Lowrys Under vulkanen, som är den stiligaste och kanske också sannaste beroende- och undergångsprosa jag vet. Nu tror jag inte att Lundberg är predestinerad för undergång på grund av sin uppväxt vid Värnhemstorget, vilket författarjaget självt verkar vara inne på. Kristian Lundberg är den stora återvändaren i svensk litteratur. Återvända som i att återkomma mot alla odds.
De två första kapitlen i Sånger vid avgrunden är gastkramande ögonblicksskildringar av jagets jakt på droger och jag tror mig ha kommit in i en hetsigt psykbrytande skildring med thrilleringredienser. Jag tänker ryska 1800-talsförfattare av en viss kaliber, jag tänker expressionism och Agejevs ”Roman med kokain”.
Men snart lugnar skildringen ner sig och vi hamnar i en nervös men ändå stilla lunk som är narkomanens vardag. Var dag är på sätt och vis den andra lik. Jakten på droger (mest heroin) går före allting annat och även gamla vänner blir närmast bara staffage i tillvaron. Lundberg skildrar beroendet genom ellipser, omtagningar och inringningar av ett tillstånd, något som vi känner igen från mästerverket ”Yarden”. Även om situationen där var en annan – det gällde daglönarens arbetsvillkor – så hade jaget hamnat utanför sitt normala sammanhang även där.
Under hela den tid som denna självbiografiska berättelse skildrar, ungefär 2017-2020, var författaren Kristian Lundberg rastlöst verksam med att ge ut andra böcker. Det hör till gåtorna runt Lundberg, hur verksamheten i författarverkstaden i det längsta kunde upprätthållas, en del missade deadlines åsido. Vi har att göra med en ”sann” berättelse (citationstecknen runt ”sann” betyder att även detta ska tas med en gnutta salt) ur beroendets helveteskretsar, och det är inget som gör den enklare att skriva om för recensenten. Eller, för den delen, för författaren att formulera.
Det finns inget språk som det går att använda för det jag vill skriva om. Det finns ingenting i den värld jag föreställer mig ha lämnat som det går att förstå. Det går inte att förklara vem jag blev. Jag kan bara skriva ett par rader om dagen /.../
Det hela är förbålt svårt men nödvändigt för författaren. Det har en viss angelägenhetsgrad att komma till rätta med jagets beroendeproblematik och hitta en väg ut, om möjligt. Bostadslöshet och tunga droger är inget man överlever länge, det inser vem som helst.
Men det finns en väg tillbaka, som innefattar att lämna Malmö och flytta ut på landet i ett försök att bli ren och hitta tillbaka till sig själv. Den introduceras plötsligt och oväntat mot mitten av boken, och här finns även en ny kärlek inblandad. Naturupplevelserna är i detta korta men starka avsnitt tillbaka hos jaget; bejakandet av att vistas under en blå eller oväderstyngd himmel. Är det mer än en tillfällig inblick i vägen ut ur en till synes hopplös situation? På grund av Lundbergs arbetsmetod, med inskjutna tidsperspektiv och skeva vinklar som i en expressionistisk film vet man inte riktigt om denna frihetsväg står öppen även vid bokens slut eller om den förblir en gäckande chimär.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar