Horace och Katarina ger varandra understöd

Återigen utkommer två böcker av Horace Engdahl respektive Katarina Frostenson praktiskt taget samtidigt; som tidigare skedde med Horaces ”De obekymrade” (maj 2019) respektive Katarinas ”K” (maj 2019). K var hennes första bok efter brottet med Svenska Akademien, en rasande, furielik uppgörelse med landet Sverige i största allmänhet och de intellektuellas skikt i synnerhet. Dessa anklagade hon för medlöperi och falskhet i metoo-rörelsens efterdyningar. Ytterst försöker hon frånta sin make Jean-Claude Arnault från alla beskyllningar om våldtäkt och ofredanden. En till, lika rasande uppgörelse, denna gång med titeln ”F” kom året därpå. Nu kommer – samtidigt – Horace Engdahl med ”Opus 101” och Katarina Frostenson ”A. Andra tankar”. (Bokstaven A trodde jag redan hade paxats av Agnetha Fältskog men den går nog att använda ett tag till.)

 Jag håller diktsamlingen – för så får man nog betrakta den – A i min hand.

Nej, den är inte lika rabiat som de två tidigare frigörelseböckerna. Den är en bitvis mycket vacker diktsamling.

 Det är som om Katarina F har stått under ett tak och ropat. Nu dras taket undan och hon upprättar återigen en vertikal förbindelse med dikten.

 För glädjen i orden finns ju där, och jag upplever A som en genast tillgänglig diktbok som talar till en som läsare, och det sistnämnda är man faktiskt inte bortskämd med i Frostensons produktion,

att

ensam

vara

varsomhelst

och hemma mest i fullbokade rum

utan önskningar

 (ur den gripande minnesdikten över den bortgångna kollegan och vännen Kristina Lugn). Är inte formuleringen ”utan önskningar” en blinkning åt Ragnar Strömbergs debutbok från 1975 med samma titel? Välgörande i såna fall att Katarina F hänvsar till annat än Kafka för att uppleva och tolka världen.

 Det börjar spricka upp över Sveavägen, platsen för flera av hennes dikter.