Nedslag i Horace Engdahls op. 101

Konstiga kamikaze-åsikter utmärker Horace Engdahls senaste bok, Opus 101. Där gör han sig i sanning i ett kapitel till vivörernas talesperson. Det hela känns lite märkligt. Han gör utspel efter utspel om att de som i offentligheten kallas ”barn” inte alls är barn utan unga kvinnor. Och därmed lämpliga att ha sex med, om de så skulle vara femton år,

Han formulerar sig med inslängd kulturell fernissa: ”En besökare från 1700-talet skulle skaka på huvudet och nynna på Madame Favarts ’Annette à l’age de quinze ans’ eller Fredmanssångens muntra fras om ’femton års flicka och fuller pokal’ när de ser vår tids libertiner bortföras till rättssalen belagda med handbojor. De skulle inte förstå att den halvvuxna kvnnans avskildhet från den avskyvärda sexualteten för oss är en lika helig trosartkel som jungfru Marie obefläckade avlelse är för den rättroende katoliken.”

Må det? Jag finner nog detta sexuella utspel en aning krasst, en femton års tjej är ju rent juridiskt ett barn, och det vet han om. Jag moraliserar inte men jag får en dålig smak i munnen.

Här kommer i alla fall räddningspatrullen, i samarbete med Katarina Frostenson, för att argumentera emot de rättsliga påföljder som hennes makes beteende har fått, och det är inte direkt skönt att skåda. Horace som markis de Sades försvarare, nej jag hade faktiskt aldrig trott det.

Är resten av boken bättre? Efter de inledande styckena om hemkänsla i den halvstora staden Göteborg där han bor sedan en tid, skulle man nog väntat sig en annan bok. Men den kom ganska omedelbart på snespår, för att tala med Ola Magnell.

Jag slår upp s. 79 och blir genast på bättre humör. ”Det är svårt att åldras som odåga.” Jag återkommer till det estetiska dimensionerna hos dagens Horace Engdahl. Med sin nuvarande framtoning gör han sig själv till en udda filur i svensk offentlighet. En belevad man att möta, antagligen, om han har kvar det stråket i sin persona, men underlig skriftställare. Katarina Frostenson skriver numera bättre.

P.S. "En stad utan spårvagnar är en stad utan själ", citerar Horace inledningsvis Julien Gracq och det äger nog sin riktighet. Han lanserar därmed Göteborg som stad före Stockholm. Men Stockholm har Tvärbanan. Jo, den är klassad som spårvagn liksom Lidingöbanan och 7:ans spårvagn mot Djurgården. Bara som en upplysning till Horace som brukar ha rätt i sak men den här gången inte alltid har det.