Lars Norén och gravmonumentet

För mig är Lars Norén i första hand poet, även om jag naturligtvis är medveten om hans märkliga färd in i centrum av dramatikervärlden. Han slutade som poet i stor stil med Hjärta i hjärta (1980). Hans officiellt sista samling, Stoft (2016) räknar jag inte med då den är en dålig kopia av allt han gjort förut. Laddningen i språket har gått förlorad. Celan-muskeln har förtvinat.

Men mästerverken står där; Order, Den ofullbordade stjärnan, Murlod, Hjärta i hjärta. Jag minns vilket oerhört intryck de gjorde på den provinsiella svenska poesin. Här fanns en poesi som vågade allt, samtidigt som den oavbrutet sa emot sig själv. Resultatet blev ett motsägelsernas eget alfabet, en högspänning där man aldrig visste vad som skulle hända på nästa sida.

Nu har jag bara ett problem när jag försöker ta mig an och värdera hans verk, och det är hans gravmonument eller mausoleum, under namnet av samlingsvolymen Avgrunden av ljus.

Visst, utdrag ur de allra bästa böckerna finns där. Men från vilket håll ska man nalkas dem, genom denna designerprodukt? Var finns den hemliga ingången som måste finnas i ett gravmonument med skuggor av vitt mot det vita?.

Det är som om boken inte i första hand är till för att läsas utan för att manifestera… makt och inflytande, Lars Noréns upphöjda position i svensk kulturoffentlighet. Genom sin formgivning som ett massivt block är det som om dikterna inte längre kan verka i full frihet; gå från hjärta till hjärta, De är redan magasinerade i storheternas värld. Jag tänker mig att jag som kompensation, i stället för att följa den nya boken in i dess formspråk, ska kunna hitta några små, mer anspråkslösa dikter i den, några som talar till mig så som de gjorde förr, för trettio år sedan. Är inte Lars Noréns poesi en performativ dikt om att avsäga sig makt? Så läser i varje fall jag honom och har alltid gjort.

Du tvingar fram

slocknandets

och upphörelsens Stjärna

Den har minnen

också om den saknar

identitet

Oviss om att den finns

existerar den inte längre

och går mot centrum,

mer än stoftlös,

mer än tapper

(ur Hjärta i hjärta)