Jagupplösning är en del av den modernistiska estetiken inom lyriken, i Rimbauds efterföljd. ”Je est un autre”, som han uttryckte det som 16-åring i ett berömt brev. Men jagupplösningen i meningen demens är också något som uppträder på äldreboendet och servicehemmet, något som drabbar till kropp och själ. Lennart Sjögren är snudd på unik som i sin nya diktbok Det röda äpplet skildrar denna upplösning och minnesbrist som både ett uttryck för något skrämmande och ovisst, men också något som kan utgöra grogrund för ömsint lyrik. Hur detta funkar, och att det, över huvud taget funkar väldigt bra, märker snart läsaren. Det blir praktiskt taget omöjligt för en engagerad läsare att avvisa den värld av trevande människosinnen som Sjögren bygger upp.
Endast Ragnar Thoursies ålderdomsdikter kan mäta sig med Sjögrens nästan outsägliga texter. De andas försiktigt vid livets gränsland och låter de gamla språka i tunna anrop genom tiden. Det är sorg och sorgligt men det är också något mer. Kärlek.
ja, vi var unga då
om vi hade förstått
ja, det blir som det blir
det blev så
Vill du smaka på äpplet
jag orkar inte
inte nu
Händerna som griper om varann
är kvar
en stund, andningarna
som om något knaprade i rummet
så stor är tystnaden nu
Med ett trettiotal
utgivna diktsamlingar är Lennart Sjögren (f. -30) både nestorn och mästaren i
svensk poesi idag.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar