Antiken undflyr oss, Helena Eriksson i Kore på Starbucks (Bonniers, 2021)

Så många poeter och författare genom århundradena har ”använt” den antika världen med alla dess bevarade minnesmärken och artefakter för egna syften. Ibland har resultatet blivit nyskapande, stark poesi, men lika ofta har resultatet blivit krystat med författaren i överläge och läsaren som en lite förskrämd mus i utkanten av monumenten.

Så upplever jag inom parentes sagt en stor del av Anne Carsons författarskap. Åh, alla dessa blinkningar mellan införstådda, all denna interna humor, ”vad händer om jag korsar antikens föremål X med nutidens företeelse Y, blir det inte roligt och överraskade, hehe”. Det är outhärdligt.

Helena Erikssons nya diktsamling Kore på Starbucks spelar jämförelsevis med öppna kort men är definitivt ”kryptefierad”. Den dukar upp en formlig armada av begrepp från den grekiskt antika värld där diktjaget vistas på besök och den därmed förknippade gudavärld hon dras till.

Det rör sig mest om underjordens gudar, Kore (Persephone) är en av dem. Förklädd till författarinnan själv – eller kanske snarare tvärtom – poserar hon på omslaget till Kore på Starbucks med kapitäl i håret. Ja, det är lika konstigt som det låter. Författarinnan som medium för ktoniska (underjordiska) krafter?

Vad vill Helena Eriksson med denna bok? Ett av de svar jag kan finna är att hon vill skapa bilder av stark etsningskraft genom att ta spjärn – på platsen – mot bevarade tempelmiljöer där hon njuter av att vistas, mentalt och rent fysiskt. Den andra bevekelsegrunden för denna bildvärld är djuppsykologisk, hon närmar sig antiken som ett skrik ur samtidens individuella tomhetskänsla genom att koppla upp sig mot den arkadiska underjord som, som möjlighet, alltid finns där. Det ger en fördjupad närvaro när allting sker med tiden i relief.

Det är nästan omöjligt att välja ut några enskilda citat ur den här boken som i hög grad bygger upp sin egen värld, från de kvarblivna fragment och korta glimtar man kan få som besökare av en ålderdomlig men samtidigt vital helhet. En helhet som har plundrats gång på gång. Den är på allvar men måste få verka. Antiken har sin egen integritet; man vill inte hamna som turist i den utan med full respekt.

Här är ett av de helt enkelt sköna partierna.

 

                Brud med slöja

                Brud täckt av slöja

                Brud som avtäcks

 

                Smyckandet av bruden

                Nike kröner bruden med ett band

 

                Eros kröner bruden med en krans

 

Här är det inte underjordiskt, det som visas, utan i högsta grad jordiskt, vackert med vad som kan uppfattas som antikens harmoniska mått. Museala föremål fångade för eftervärlden eller en ålderdomlig närvaro som möter blicken hos besökaren?

Nersjunket i djupet av vårt medvetande, undangömt, sker in i samtiden sådana antika bröllop. Inbillar jag mig när jag läser om denna på djupet fortfarande existerande värld som ibland visar sig i fullt dagsljus.

Den text Helena Eriksson skapar runt sitt diktjag bygger i hög grad på språkfragment, ibland sammanfogade till en ny helhet – men författarinnan utvinner nästan mer energi genom att låta oförenliga ting vara vad de är, sidoställda; shopping från 1970-talet samexisterar i texten med det arkaiska, joniska livet.

 

                Bära med sig templet genom sekler

                tusenårig hunger, rörelsen   inuti kroppen