En nyskriven dikt, Vattnen av Lennart Sjögren, samt ett inspirerat efterord av Per Svenson om parallella vattenbesjungningar hos Harry Martinson och Tomas Tranströmer – det är vad vi bjuds i den lilla volymen på Edition Tegnér.
Den nyskrivna
dikten Vattnen (jag hittar inga noteringar om att den skulle vara publicerad
förut) - består av 34 rader och bejunger vattnen i alla deras
uppenbarelseformer, det vatten förutan vilket inget liv på jorden är tänkbart,
Det är i Lennart Sjögrens dikt som att oceaner, sjöar och vattendrag tillsammans bildar en helhet som är större än livet och döden självt.
Hur är något
sådant möjligt – och rymmer Vattnen på något sätt en humanistisk vision?
Svaret på det
sistnämnda är nej – vattnen står över och bortom. Kanske är det trots allt
jorden som är människans hem, för att tala med Erik Blomberg. Men som vision
griper ”Vattnen” tag.
vi är bland de
försvinnande
på samma sätt som vi
tillhör överlevarna
sök oss inte bland de
förklarliga
inte heller bland de
dödliga
eller odödliga
Var ska vi söka er då? I själva kretsloppet? Jordens yta täcks till 70 procent av vatten. Men vi bygger oftast helgedomarna i land, hur stora vattnen än är. Å andra sidan hämtade Jesus nästan all sin personal ur det våta. Men den reflektionen är nog inte lennartsjögrensk.
Det är som om den åldrande skalden Lennart Sjögren (f. -30) med sin mångåriga placering vid Ölands norra udde, vid Östersjöns kust, har sett lite mer och längre än vi andra om vad havet förmår – men han vet också en hel del om vad dikten förmår göra, och det sistnämnda är inte litet.
Skulle Lennart Sjögren utifrån sin livs- och konsterfarenhet säga: ”bort med alla religiösa förklaringsmodeller” eller något liknande? Förmodligen, men osvuret är bäst.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar