Helena Österlunds prosabok Min sårbara kropp minns jag som en extremt naken och utlämnande skildring av ett romanjag som vill gå till botten med varje tänkbar lidelse och passion som finns i hennes kropp. Så påtaglig närvaro, kroppsvätskor över sidorna. Inte spekulativt, varmt, öppet, förvånansvärt nära. Den boken var så pass bra att mitt exemplar blev stulet från rastlokalen på mitt jobb. Har aldrig sett till den boken igen.
Nu har hon kommit
ut med en ny diktsamling, Det enda som återstår är ord. Och jag får
samma problem som med hennes hyllade debutdiktsamling Ordet och färgerna, det
är så förbaskat abstrakt. Orden är bara ord, Hamlet skulle inte ha gillat
detta. Utsagor undermineras hela tiden av nästa utsaga. Ljummet vatten,
känslorna lever inte som språk. Om här åtminstone hånglades hej vilt som i
romanen.
Jag börjar om och läser om. Diktjaget står i en utlämnadhet (nytt ord) där allt är möjligt. Det är ett inre landskap där det inte går att att smeka sig själv över ryggen, där alternativen övervägs, där vägarna bedöms. Allt, återigen, så mycket mer abstrakt än i Min sårbara kropp, men inte omöjligt att greppa som inre drama. Ska jag leva vitt, rött eller svart? Ska jag anamma vargen eller svanen inom mig?
Ja, det är
faktiskt sådana frågor som diktsamlingen ställer. Meningarna utgör till synes
klara utsagor, ändå är texten dunkel.
Underjorden är en
av alla platser som finns
Jag behöver ha
respekt för dem alla
Jag behöver lyssna
uppmärksammare
Jag behöver lyssna
Jag behöver ha
jord i händerna
På det sättet kan
jag bli påmind om vad som är viktigt och vad
som är oviktigt
Jag behöver kalla
mig något annat
Det här är
processdikt som liksom aldrig tar slut, som vänder sig om mot sina egna källor
och börjar om.
också Bernur hyllar - förbehållslöst
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar