Ensamma, sorgsna
rader
som dem hos Ola
Julén
föds här och var
på klotet
jagar varandra över ekvatorn
är detta historien om mångas liv
något går förlorat
i barndomen
vi växer upp med
det
och ser inte många
initiativ för att förändra det
är svaret att
sitta på en bänk
vid Alviks torg
medan nya svenska
skrivarkurselever
präglas och
utexamineras
enradingar skrivs
inte i ett vakuum
det är något som inte
håller ihop
och därför får man
skära ner raderna
till ett minimum
då kommer frågan in
med den försvunna
boken
varför är den
sista diktsamlingen som Olas pappa skrev
försvunnen från Stockholms
stadsbibliotek
har den gjort
några sorger
har nosringen
fallit av
jag kan inte svara
på detta
bokens icke-existens
gör svaret svårt
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar