En sovjetisk fotsoldats minnen, av Mansur Abdulin (Lind & Co, 2022)

Jag greppade en bok inne på Akademibokhandeln vid Fridhemsplan; titeln var väl riktad till den militärt överintresserade delen av kundkretsen. Röda vägen från Stalingrad – en sovjetisk fotsoldats frontminnen av Mansur Abdulin med hjälp av Artem Drabkin. Boken publicerades första gången på engelska 2004.

Trots all den grymhet som ryms mellan bokens pärmar växer den ut till en inspirationskälla för mig. Mansur Abdulin skildrar ett helvetesår med den sovjetiska armén 1942-43 (få soldater överlevde så länge i fält) men det var också år då ryss stred sida med sida med ukrainare, uzbeker och tatarer. Alla med sina kännetecken men lika mycket värda.

Mansur Abulim berättar chosefritt, luttrad bortom allt förnuft långt efteråt sina erfarenheter från fronttillvaron. Han höll sig med vissa ideal: en stupad fiende skulle aldrig plundras, det ledde till plundrarens egen nära förestående död. En kamrat skulle räddas till priset av ens egen död.

Han berättar att varje soldat hade en maskot som inte fick förloras, även detta ledde till ens egen snara död. Vad maskoten bestod i fick aldrig berättas för någon utomstående, då förlorade den sin kraft. Själv var han muslim.

 Det var en tid då sovjetarmén trots allt väckte en hel del respekt och hade en folklig förankring. Så här skildrar han återhämtningen efter Stalingrad i den lilla byn Dobranka:

 ”Åldringarna och kvinnorna ville skänka oss allt som de kunde avvara, men det viktigaste var att vi kände deras kärlek till oss och vår armé./../ precis som min loppbitna kropp behövde varmt vatten och rena kläder efter slaget om Stalingrad, behövde även mitt sinne renas av vänlighet och mänsklighet för att bevara sin jämvikt. Det var en nödvändig process för själens återhämtning. För det är min fasta övertygelse att endast goda människor bör slåss mot ondskan”

 Allt detta står i skarp kontrast till hur ryska armén uppträder i Ukraina 2022.