Peter Lindforss är minnenas poet, ser man när man bläddrar i, och läser, hans första diktsamling "Vykort från sjuttiotalet" (1976). Var och varannan dikt är liksom insvept i en silkesduk av noggranna plats-, tid- och även väderangivelser. Det kallas nostalgi och hinner upp författaren gång på gång, speciellt under nätter av ofullbordan i skrivandets och kärlekens akter.
Nuet består av minnen, av kärleksstunder som förgår och erfarenheter
skrivna i eldskrift över till synes helt vanliga lägenheter. Det är ett ungdomligt
bokslut, där Paris, New York och London spelas ut som existentiella ingångar i
minnets scenarier. Alltid med kvinnor och musik omkring sig. Ändå har jag inte
hört någon besjunga Stockholm så dystert och melodiskt:
Stockholm gav mig ingen glädje
Vid en grammofon begrät jag min ensamhet
Spelade jag samma kärlekssånger
med mitt darrande finger som stift
I min tysta lägenhet
Var jag varken konung eller slav
Varken bunden eller fri
Skrev jag förvirrade dikter
om ånger och åtrå
Släppte jag vilda falkar från mitt fönster
/.../
Jag vet att jag inte är ensam om att älska Peter Lindforss poesi, men jag
vet också att vi borde ta hand om varandra bättre, vi som gör det.
Det är bara Lou Reeds nakna röst
ur grammofonen,
en flaska billigt vin
och en bunt läkarutlåtanden
på mitt bord
”Vykort från 70-talet” öppnade en ny värld för mig. Något om vankelmodiga vuxna män med vuxna mäns lidelser men med ständigt något outsagt i mungipan. Något om l'esprit d’escalier. Något om kärlek och förlorade liv. Något om att livet nu måste börja, börja och börja innan vi bara hade minnet att bräcka varandra med. Minnet av något ofullbordat som sträckte sig ut till Europas poler. Alla dessa borgerliga middagar och upproriska kärleksförbindelser – vad han inte visste om sin samtid skulle snart bli outhärdligt gammalt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar