Det är märkvärdigt vad bra Otto Gabrielsson skriver i dagboksromanen ”Motborgare” (Schildts & Söderströms, 2021). Man kan nästan inte tro att hans pappa är en så viktig person som Jörn Donner. (Inget ont om Jörn Donner, om vilken jag bara vet att han var en stor kulturpersonlighet i Finland och en viktig filminstitutschef i Sverige.)
Så många dagböcker, dagboksromaner och autofiktiva skrifter som gödslat marknaden de senaste åren. T.o.m. jag har börjat tröttna en del. Jag gillar det personliga, råheten i meddelelsedriften som uppstår ibland. Men den dramatiska kurvan är ju stadd i stadigvarande enformighet, så vida det inte inträffar något revolutionerande i författarens omgivningar eller inre kommer dagboksskrivandet att plana ut i ointressant redovisande förr eller senare.
Tänk Ulf Lundells Vardagar. Började som en stjärna, fortsatte som något som hakar i trädtopparna. Lars Norén., finversionen av blickar och ord som kan döda. Marianne Lindberg de Geer, rusa runt på stan och träffa kända kulturmänniskor, gång på gång, oupphörligt, outtröttligt.
Lundell träffar ett fåtal människor och kompenserar genom ständigt sökande i massmedia efter hårnålar att fästa ihop sitt spridda vetande på. Folk kommer glest genom skrifterna, någon lagar en värmepanna och en bil, någon musiker dyker upp efter ett halvårs vegeterande i massmediala spalter. Och kvinnorna med begynnelsebokstäver inleder någonting emellanåt.
Marianne Lindberg de Geer ständigt forcerad i sitt sökande efter intryck, efter nya promenaders vetebullar. Men hon skriver jäkligt bra, i en annan stil men lika bra som Lundell när han är på nybyggar-, nyutgrävar- nyrekognoscerings-humör. Vilket han hittills bara är i Vardagar 1 och 2.
Vänskapen betygas med Lars Norén som tragiskt gick bort häromåret. Pandemin.
Otto Gabrielsson skriver i en annan halvsmält helhjärtad tradition av hat till civilisationen och obehagskontakter med andra människor.. Ibland ger han något tillbaks, i själva verket en städad yngling på 37 år som aldrig haft ett jobb. Han skildrar sin situation outhärdligt intelligent. Frågan biter sig fast varför en så välformulerad och intelligent skrivande person inte fått något jobb i lyckolandet Sverige.
Man kan slå upp vilken sida som helst och hitta briljanta formuleringar kring alltings jävulskap.
”Jag har visst gjort riktiga försök att ge mig ut på marknaden. Tre nästan uppriktiga och nästan genuina försök. Jag har besökt Arbetsförmedlingens kontor tidigare i mitt liv. Jag har meddelat att jag är beredd att arbeta: ’Vad är det för arbete som behöver utföras, jag gör det.' En arbetsförmedlare i Tingsryd ställde som motfråga vad jag hade gjort innan. ’Ingenting’. Hon svarade mig med tystnad, vände sig mot datorskärmen. /…/ Det jag fick med mig från det mötet var en liten pärm i starka färger. Jag gick runt med den i Tingsryd en halvtimme innan jag fortsatte läsa rysk artonhundratalslitteratur istället.”
Nu när boken börjar har han fått jobb som boendestödjare, första jobbet i hans liv. Och detta vi läser är hans personliga brev till arbetsgivaren.
Författarens CV lyser blankt, därför skriver han koimpensatoriskt om allt som händer i hans vardag – om allt han tar avstånd ifrån. På sätt och vis är han en trivselgubbe som gör sin vantrivsel till en livsstil, där han hankar sig fram i lantlig miljö, uppslukad av intensivt trädgårdsarbete och hälsande välkommen till en iller eller om det var en mård.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar