Vilken bra bok den är, Lasse Söderbergs nya diktsamling Fadern (Edition Tegnér, 2021), (Här har vi söner i mängd, i Edition Tegnérs – gedigna utgivningslista.)
Den frånvarande fadern är temat i Lasse Söderbergs bok, som liksom så många andra nyutgivna böcker, däribland Jesper Svenbros Arton dikter från husarresten, kommer ur en påtvingad coronaisolering.
Det har varit skapande tider för den 91-åriga nestorn. Fyrtio dikter som tassar på tå över avgrunden och ibland öppnar sig för missmodets demoner. Eller är det helt enkelt bara tystnaden som stör? Tystnaden från fadern.
Här,
där alla var söner
var
han inte son till någon.
Han
ägde ingen fader
inte
ens ett träd, en avbild, eller en klippa,
ingenting
han kunde kalla fader,
kärleksfullt
och på knä.
Därför
stod han tyst
och
tystnad rådde.
Först vet jag inte
om det är den gamle bekante tigande Guden det rör sig om. Faderskapet verkar
nämligen vara något av en religion, en sådan tyngd åstadkommer ämnet. Men snart
står det klart, det handlar ”helt enkelt” om den individuella fader som vi alla
på något sätt kommit i kontakt med – om än kanske inte under längre stunder.
Bildörren
slogs upp
och
en hand sträcktes ut.
Det
var faderns, han var ännu ung
och
livfull. ”Stig in”, hördes rösten.
Han
klev in i dunklet
och
fadern sa:
”Du
får säga du till mig”-
Men
kamrater blev de aldrig.
Fadern – han som
är så svår att få att lyssna. Han som alltid är på väg någon annanstans. Känner
vi igen oss?
Det märkliga är att Lasse Söderberg förmår göra stor konst av sitt pappanederlag, att aldrig få en godkännande blick tillbaka genom decennierna. Att alltid känna att pappan inte är nöjd med mig. Ska det vara så? Nej, inte längre. Fadern är – fan ta oss – skyldiga att lyssna till de diktrader som hans arvinge har satt ihop. Om så bara för att imponera på dig.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar