2022-07-15

På sin pappas domäner. Lasse Söderberg har sedan länge mutat in sitt eget landskap

Vilken bra bok den är, Lasse Söderbergs nya diktsamling Fadern (Edition Tegnér, 2021), (Här har vi söner i mängd, i Edition Tegnérs – gedigna utgivningslista.)

Den frånvarande fadern är temat i Lasse Söderbergs bok, som liksom så många andra nyutgivna böcker, däribland Jesper Svenbros Arton dikter från husarresten, kommer ur en påtvingad coronaisolering.

Det har varit skapande tider för den 91-åriga nestorn. Fyrtio dikter som tassar på tå över avgrunden och ibland öppnar sig för missmodets demoner. Eller är det helt enkelt bara tystnaden som stör? Tystnaden från fadern.

 

Här, där alla var söner

var han inte son till någon.

 

Han ägde ingen fader

inte ens ett träd, en avbild, eller en klippa,

 

ingenting han kunde kalla fader,

kärleksfullt och på knä.

 

Därför stod han tyst

och tystnad rådde.

 

Först vet jag inte om det är den gamle bekante tigande Guden det rör sig om. Faderskapet verkar nämligen vara något av en religion, en sådan tyngd åstadkommer ämnet. Men snart står det klart, det handlar ”helt enkelt” om den individuella fader som vi alla på något sätt kommit i kontakt med – om än kanske inte under längre stunder.

 

Bildörren slogs upp

och en hand sträcktes ut.

 

Det var faderns, han var ännu ung

och livfull. ”Stig in”, hördes rösten.

 

Han klev in i dunklet

och fadern sa:

 

”Du får säga du till mig”-

Men kamrater blev de aldrig.

 

 

Fadern – han som är så svår att få att lyssna. Han som alltid är på väg någon annanstans. Känner vi igen oss?

Det märkliga är att Lasse Söderberg förmår göra stor konst av sitt pappanederlag, att aldrig få en godkännande blick tillbaka genom decennierna. Att alltid känna att pappan inte är nöjd med mig. Ska det vara så? Nej, inte längre. Fadern är – fan ta oss – skyldiga att lyssna till de diktrader som hans arvinge har satt ihop. Om så bara för att imponera på dig.  

 

 

Inga kommentarer :