”Spärreld” av Ester Sjöblom, återutgivning på Nirstedt / Litteratur

Ester Sjöblom (1908-1953) är en kompromisslöst extassökande röst inom svensk poesi. Extasen som ständig möjlighet riktas mot den unga kvinnokroppen och dess förmåga att ge sig hän genom blomdoft och blodspår (när hon sätter foten mot mannens hjärta).

Växtligheten där diktjaget framträder i och genom naturen är också noggrant beskriven och namngiven, det är violer och strandastrar, honungshängen och björnmossa, en flora skulle komma väl till pass vid tillägnelsen av dessa dikter. Men mest är det känslomässigt, känslorna sjunger i högan höjd och i djupa dalar. Den unga flickan gömmer sig för att göra sin segrande entré då åtrån kräver sin tribut

 

Du lade dina armar mjukt

mot gamla pilens lena blad.

Ditt ansikte var uppåtvänt

mot solens starka heta famn.

Som när en dröm, en längtan het

till sist i blom och mognad når

så sprang din skönhet fram en dag

ut ur ett skolbarns trånga kjol.

 

                      /…/

 

Melodramatiskt värre med dessa halvrim, ändå är rytmen oklanderlig.

Det är en vitalist som slår sig fram i offentligheten från ett undanskymt liv som uppvuxen i statarmiljö på norra Lidingö. Genom ett möte med författarinnan Anna Maria Roos kommer hon i kontakt med ett grundläggande skrivande och läsande; hennes lantliga uppväxt spelar dock en skapande roll i hennes konstnärskap.

Det finns en livsbejakelse i hennes poesi men också ibland en våldsam bitterhet i hennes exposé över lidelsens och hängivelsens stunder, som inte är tilltalande, Hur könslighetens heta närvaro vänds i likgiltighet och ren fientlighet. Det är som om det är kvinnans enda makt och Ester Sjöblom spelar ut den till fullo.

En erotik utan skuldkänslor och större övergångar lyser fram som bakgrund till något av den bästa poesin i samlingen.

 

Vi möttes, vild hunger

lyste ur våra ögon.

Två stjärnor slogo ihop

med dån och brak

när våra läppar möttes.

Vi mättade våra kroppar

men våra själar hungrade och fröso.

Då skildes vi och gingo ensamma

mot ny hunger.

 

 

Hon fångar väl i sin diktning de aggressiva betten som kan finnas mellan två älskande där samstämmigheten brister. Jag skulle gärna varit en fluga på väggen och snappat upp hur psalmerna gick när de vinddrivna Klarabohemerna träffades under ständigt smussel med brännvin och ofärdiga manus uppe på bordet. Hur hon som kvinna passade in i jargong och livssyn, Hon var en av synnerligen få kvinnliga Klarabohemer, och frågan är väl om det ens tillfälligtvis fanns några fler.  

Det är alltså Ester Sjöbloms debut Spärreld från 1936 som nu sent omsider kommit i en ny utgåva på Nirstedt Litteratur, en utgåva i rätt tid, då hennes tre diktsamlingar har blivit svårtillgängliga och åtminstone på Stockholms stadsbibliotek har posterna börjat förses med anteckningar som ”stulen”, ”borttappad” eller liknande. Här kommer hon tillbakaglidande in i svensk litteratur med sin brutalt exhibitionistiska, dramatiska debut. Läs den gärna och fundera över diktjagets position, är hon över- eller underordnad i det sexuella universum vars spel hon ger såna starka uttryck för?