Lars Hasselblad: ”Moln med lysande kanter” (Edition Tegnér, 2023)

Edition Tegnér heter ett litet Lundabaserat förlag med starkt kvalitetsmedvetande och formatmässigt liten utgivning. Förlaget har visserligen givit ut ett trettiotal titlar, vad jag kan förstå uteslutande poesi, men sidantalet hos de respektve titlarna har inte varit stort, Det har handlat mestadels om stilrena diktsamlingar med ett tiotal dikter i varje, smakprov av författarskap, minnesutgåvor och så vidare. I sin minimalistiska framtoning kan förlaget påminna om ett annat förlag, Trombone, som satsat mycket av energin på sin egen Svavelserie med likaledes minidiktsamlingar.

Skillnaden är att Trombone prioriterat experimentell litteratur medan Edition Tegnér mer har rötterna i en traditionalistisk inriktning mot mestadels erkända författarskap från 1900-talets mitt. Sålunda har de publicerat bland annat tunna diktsamlingar av Lennart Sjögren, Lasse Söderberg, Gustaf Adolf Lysholm och Jesper Svenbro, Ofta fina läsuppleveslser vill jag tillägga, starkast är ändå känslan av att man är med och skummar av ett ymningshorn av framstående litteratur presenterad på ett chosefritt och av kärlek till litteraturen präglat sätt.

 

Men kanske har något skett. Bokförlaget håller på att gå upp i format, eller så är det en tillfällighet. Den nya diktutgåvan, som är en urvalsvolym med samma namn som författarens debut, Lars Hasselblads Moln med lysande kanter innehåller hela 25 dikter och är alltså en nästan normaltjock diktsamling. Hasselblad gav bara ut två böcker under sin verksamma tid, just Moln med lysande kanter (Bonniers, 1967) och Feodorovska (1970). varur urvalet har skett. Det är som så många gånger Jonas Ellerström som tagit fram det här författarskapet ur den relativa glömskan. Hasselblads diktsamling Feodorovska har jag själv tagit stora intryck av också skrivit några rader om på bloggen för länge sedan.

 

Vad har vi då hos Lars Hasselblad för tematik och tillvägagångsätt. Jo, vi har liksom bilder av människoöden som agerar i ett (ofta) solbelyst landskap, de står med benen i det fysiska, mellangärdet i det själsliga och de högre blixtarna i den andliga världen. Denna ofta ungdomliga värld bryts mot landskap, kyrkor, sjöar osv. Hela den stora världen med lärdomshögfärd och utmaningar finns omkring dessa trevande pojkidentiteter som dyker upp för att tillägna sig livet ute i världen. Det handlar mycket om ensamhet och något så otjusigt som sexuell nöd hos den unge mannen.

 

”Ensam / så när som på en frän doft av säd / går han uppför den imposanta / marmortrappan. / Uråldrig trappa / dammig och med ortoceratiter” (ur dikten Pubertet).

 

Var lugn, kan man säga till läsaren, på nästa sida uppslaget väntar ändå en pensionärstillvaro, som börjar i sol och slutar med att det mulnar. Bara att vifta bort. En vit marmorkristus väntar i Skänninge kyrka bland allt stillastående, det historiska vattnet.

 

Historiemedvetandet åsido, oftast är det en märklig, solbelyst optimism som strålar ut från samlingens främsta dikter. Det är som om Rekordåren mottagit en uppmaning att översätta själen i bild (för att anspela på Espmarks boktitel från 1977). Samtiden förvandlas till framstegsminnen under läsningen, dikternas unga huvudpersoner vet med sig att tillhöra framtiden och kan gott pika pensionärer eller glida in i och ut ur märkliga belysningar. Mest verklighetstrogen är ändå mysticismen, den som strålar ut från de underbara dikterna om Jesper och Emanuel (Swedenborg):

 

                De streck jag drar med tusch

                på gammalt lärft från Delft

                är obstinata.

                De sammanlöpa intet.

                På dylikt självsvåld är jag vred.

                Min goda ängel i den ljusa kjorteln:

                bibringa mig tålamod, dämpa min sjudnad.

                Tyd kajornas kretsar kring kyrktorn.

                Riv stängsel och fängsel för längsel!

 

Efer att ha grubblat över innebörden i den mustiga 1600-talssvenskan i denna dikt har jag kommit fram till följande uppfattning av innehållet: Jesper i Skara (som är diktens jag) ber om befrielse från allt som stänger hjärtats väg. Men allt som behövs har redan sagts i dikten.