ETT PAR ORD OM POESIN
I smått kan också poesin ha egen existens.
Bara på backtimjan lär det finnas sex insektsarter.
Vem har räknat örterna där poesin kan livnära sig?
Också i skuggan av Jupiters månar kan den andas.
Ändå är poesin det som inte tjänar någonting till.
Den räddar ögonblick ur vår personliga glömska:
en kärlek som snuddade vid oss,
en röd båt halvstjälpt i snön,
ett godståg på Nynäsbanan
medan vi styr våra steg mot Värdshuset Postiljonen.
Idel ting som varken stör eller tröstar,
men knappast heller angår någon.
Vår värld är vår och vi skall bära henne.
Skaffa oss ett skelett för våra privata vävnader.
Upp, diktare, och rädda något ur vår samtida glömska,
om så bara ett skyfall över Humlegården
eller ett tortyrens skrik från Vietnam.
Någon kanske frågar efter någon av oss
i nya generationers programmerade tillvaro.
Skapa på bara:
en poesi som räddar ur hela släktets glömska.
Eller ur planetsystemets glömska
när de julianska dygnen börjar krympa under iskristallerna.
En kinesisk krönika
att av osynliga händer överräckas åt Vintergatan.
Återstår så till sist
Guds glömska ur vilken ingen kan rädda oss.
Poesi är det som inte tjänar någonting till.
Men också växterna söka efter sin föda
som om de hade ögon.
ur Sju ord på tunnelbanan (Bonniers, 1971)
Fler V-poeter;
Maria Vedin (f 1956)
Magnus William-Olsson (f 1962)
Maria Wine (1912-2003)
Rolf Wohlin (f 1938
David Väyrynen (f 1983)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar