BOFH, del 11

I dag är det min lyckodag, för Sven har flyttat över mitt mailkonto till en snabb, frisk och fin dator som ser ut som en bordslampa. Inga mer sega programöppningar, ingen mer risk för kommunikationshaverier, inga mer gamla kuvertkartonger för att få upp skärmen i användarvänlig höjd.

– Kan du inte säga något roligt nu, säger jag, så kan jag skriva lite om dig.

– Nej, för fan, säger Sven, jag orkar inte. Jag vill bara dricka öl och hångla. Förresten, jag orkar inte ens hångla, jag vill bara dricka öl.

(Här raderade Sven tyvärr en lång spännande bit, men jag är ingen Carina Rydberg eller Per Gunnar Evander så jag lät honom göra det.)

Sven: Jag ska hälsa från Josef.

Kjell: (som går förbi) Var träffade du honom?

Sven: På Götgatan. Han hade kostym och rock på sig och hälsade till alla gamla verkstadsmänniskor.

Jag: Var han arg?

Sven: Arg var han inte.

Zita: (som sitter mittemot oss) Men lite främmande kanske?

Sven: "Men du är kvar på det där stället?" Lite så. (till mig) Men skriv inte sådant på internet, din jävla bloggfjolla!

Jag: (fnissar)

Zita: (fnissar) Snacka om uppdämt fnitterbehov. Det har varit en tragisk dag.

Sven: Ni är som två tonårsflickor – utan jämförelse i övrigt.

Zita: Vi har just konstaterat att när vi är döda kommer vi att tycka att det var mysigt på verkstan.

Sven: Som flickan sa. (till mig) Men snälla! Du skriver ju för fan snabbare än Preben. Det där kan ju inte vara bra prosa.

Jag: Men det ska inte vara bra prosa.

Sven: Vad ska det vara egentligen?

Zita: Jag längtar efter att kunna blogga, jag också ... Men jag har inte tid.

Sven: Vi har inte heller tid. (med hänvisning till mig) Men det går ju helt utmärkt att blogga och samtala samtidigt, som du märker...

(Sven funderar själv på att skaffa sig en blogg, men jag kommer säkert inte att få tala om adressen i så fall.)

Sven: Allt sketet bloggande leder ändå bara till ingenting.

Jag: Ja, vad är det till för?

Sven: You should know. Det är du som håller på med det.