BOFH, del 16

Sven kommer in på verkstan efter en längre paus utanför lokalerna. Jag sitter vid datorn och jobbar och våndas över en komplicerad på-gång-notis.

– Där dök du upp igen, säger jag.

– Som en räv, säger Sven.

– Och du har köpt lite godis till mig.

– Vuxengodis, säger Sven och slänger fram ett cigarettpaket. Skriv att jag är ett nervvrak.

– Varför då?

– För att jag är ett nervvrak. För att jag ska fixa ett bröllopsprogram.

– Vadå, ska du hålla i en massa aktiviteter eller?

– Nej, jag ska bara göra själva programmet.

– Men det är väl inte så jobbigt?

– Jo, för jag är perfektionist.

Jag passar på att ondgöra mig över notisen, som grundar sig på en vernissageinbjudan där curatorn har skrivit något komplett obegripligt. Sven är genast med på noterna. Folk som inte vet hur man gör sig förstådda borde inte kommunicera alls, anser han. Sedan drar han fram Zitas bekväma snurrstol och slår sig ner bredvid mig.

– Jag är inte så pigg längre, säger han. Det var bättre när man var ung.

– Varför är du så trött då?

– För att jag inte har sovit.

– Och varför har du inte det? frågar jag och upprepar, samtidigt som jag antecknar: V-a-r-f-ö-r h-a-r d-u i-n-t-e d-e-t-?

– Nä, nu är det inget roligt, säger Sven, nu får du blogga något kul.

Han lägger en tröja över huvudet och lutar sig bakåt i stolen.

– Vad gjorde folk innan bloggarna? Skrev de dagbok eller?

– Jag hade en en nätdagbok, säger jag.

– Det hade jag med, säger Sven, men det slutade jag med när jag insåg hur patetiskt mitt liv var. Jag läste skiten och tänkte: Vad är det här för jävla liv? Ska jag outa det här på nätet?

– Och nu hamnar ditt patetiska liv i en blogg i stället, säger jag.

– Det blir åtminstone inte i Times 12 punkter mot gul bakgrund ... eller var det Verdana? Nej, man skrev med Helvetica och Arial för Verdana fanns inte.

Vi diskuterar hur det egentligen var med det där och Sven hävdar först att det har bevisats att Times faktiskt är lika lättläst på skärm som på papper men sedan ändrar han sig och så letar vi rätt på våra gamla dagböcker i The Way Back Machine. På den äldsta versionen av min hemsida står det "netscape 4x800x600".

– Ha, det är ju jättekul, jublar Sven. Du surfar ju fortfarande med Netscape 4 och 800 gånger 600!

Och det är tyvärr sant. Hemma gör jag det. Alla bloggar blir grå med blå text och bilderna hamnar högst upp i en klump.

Sven hämtar en kopp kaffe och börjar veckla in sig i diverse uppfinningsrika konstruktionsförslag gällande koffeinkapslar med fördröjd effekt, inställbara på ett visst klockslag, och jag hakar på och föreställer mig att kapslarna kunde ha flera lager, och att vissa lager i stället kunde innehålla sömnmedel, och sedan tänker vi oss att det kunde bli fel med klockslagen och ... ja, ni förstår. Eller också gör ni inte det. Men ni har i alla fall orkat läsa ända hit och det gläder mig.

– När kommer Kjell tillbaka? frågar Sven.

– Nästa vecka, säger jag. Hur så?

– Det är massa saker jag inte har gjort.

– Ovanligt.

– Mm. Jag förstår inte hur folk har så mycket tid.

– Visst är det konstigt? säger jag.

– Ja, säger Sven. Var får de all sin tid ifrån? •