Frilansande författarskolan

Vaknade klockan fyra i natt med ångest. Tänkte på att ringa min älskade – men hon är förmodligen inte längre min älskade.
Tänkte på att ringa min katt – men han var upptagen av regnet. Han har varit bortsprungen länge nu.
Kände tomhet, hur har jag egentligen ordnat mitt liv? Finns det någon som bryr sig om jag lever eller dör? Jag antar att ni också känner till hur de där ångestvibbarna liksom kommer och går i ett tomrum, med ditt jagmedvetande som tålmodigt och uthärdande centrum, studsar mot väggarna i rummet bara. Jag måste ha gjort något fel för att hamna i detta tillstånd, som ändå (tror jag) är långtifrån ovanligt.
Vid fem lade jag mig och läste Serums författarskola i sista numret av samma tidskrift. Höll med om det mesta, utom det där med skrivarkurserna förstås, men visst kan man väl få nämna att man har gått Skurups folkhögskola i ett följebrev för sjutton, jag är inte omöjlig.
Sedan satte mig upp i sängen, tog ett skrivblock från mitt överbelamrade skrivbord en meter bort och skrev rätt upp och ner ett tillägg till Serums tvådelade författarskola, ett frilansande tillägg alltså. Det blev som följer:

Det är bra att ha någonting att säga
om man vill vara författare
Det är bra att ha någonting att göra
om man är en levande människa
(och du vill ju vara båda delarna?)

Jag tyckte faktiskt att jag hade täckt in det mesta med det där. Alla möjligheter låg liksom i öppen dager, liksom alla risker låg underförstådda i de där raderna. Men så besinnade jag mig – kanske idiotiskt nog – och skrev dit ett hemligt PS:

Och om du vill kontemplera
är det bra att ha någonting
att kontemplera över
om det så bara är intigheten.

Nej, tänkte jag sen. Jag borde inte ha sagt det där. Och ändå…