O, högsta ljus

På vägen ner till bokmässan läste jag ut "Den gudomliga komedin" och så klart fick jag lov att ändra mig igen. Det är en jättebra bok. Finfin. Storartad. Fantastisk. Etc. Det verkar som att man alltid blir tvungen att krypa till korset när det gäller klassikerna.

Det var bara det att den här var ovanligt besvärlig eftersom belöningen kom på de sista sidorna. Annars, när man läser en jobbig bok av den här sorten, brukar det dyka upp små guldkorn lite här och var – det är i varje fall min erfarenhet. På var tionde sida eller så glimmar det till i bråten, vilket gör att man trots allt fortsätter läsa, men här var det alltså bråte fram till the bitter end. Som ju då inte alls var någon bitter end; en mer happy end går väl knappast att hitta. Och då kändes det som att det var värt besväret. Och att besväret kanske till och med fick slutet att framstå i all sin glans.

Det vill säga: Om jag inte hade tragglat mig igenom Helvetet och Skärselden och våndats och snubblat på sega gubbar och irriterat mig – ja, då hade inte ljuset i Paradiset strålat lika välkomnande och klart. Kanske krävs det ett visst mått av lidande i litteraturen för att få skåda en gnista av Gud.