Fotboll och moral

Ytterst få är de fotbollsspelare som är värda respekt. En av dem är den fransk-algeriske arbetshästen Zinedine Zidane. Om honom har det uppenbarligen gjorts en dokumentärfilm, ett porträtt som följer hans varje rörelse i en match med klubblaget Real Madrid. Jag tycker ofta att det finns en hycklande moralism i fotbollsvärlden, där men helt bortser från prostitutionselementet i det faktum att spelarna säljer sina kroppar till högstbjudande (något som man å andra sidan tycks fnysa åt när det gäller kvinnor och sex) och istället utmålar dem som förebildliga hjältar via föreställningen om ett förmodat "sportsmanship". Den där skallen som Zidane utdelade under VM-finalen i somras upplever jag, till skillnad från de flesta andra förefaller det, som en mänsklig reaktion på en uppenbar kränkning. Jag menar, varför skulle den mest disciplinerade av dem alla plötsligt falla ut om det inte vore för den italienske försvararens osedvanligt stygga tunga (ja, sannolikt sa han något i stil med "din mamma är djävulens hora")? Man ska inte försvara våld, nej, men man kan ha viss förståelse för att det ibland uppstår "situationer" i överhettade sammanhang. Kraven på prestation som fotbollsspelare ofta lyder under är omänskliga, och jag finner det märkligt att inte fler går loss på uppstudsiga motståndare. Men när det sker, som i fallet Zidane, är det väl rimligt att försöka förstå bakgunden och omständigheterna snarare än att peka finger under förevändningen att det är "osportsligt". Eller är fotbollsspelare inte människor, kanske? Nej, just det, de är ju bara simpla handelsvaror.