Poesin, ja, hur var det med den egentligen ... Jag har liksom alltid sett det som att jag började läsa dikter på allvar efter en episod som utspelade sig på Café Kungstornet någon gång på 80-talet, att det som hände där och då blev min ingång till poesin.
Fast det stämmer egentligen inte, för det har ju funnits en hel del poesi tidigare i mitt liv, och dessutom skrev jag dikter själv från någonstans i tjugoårsåldern. Jag tror att jag delvis var inspirerad av all den musik jag lyssnade på, för musik blev ett intresse som upptog en stor del av min tid i de tidiga tonåren. Jag köpte skivor, gick på konserter, läste musiktidningar, översatte låttexter, och, inte minst, drömde om de där idolerna och funderade över vad de levde för sorts liv.
Det fanns en tidning som hette Ny Musik på sjuttiotalet som jag älskade, men den var antagligen för seriös och blev inte långlivad. Man fick hålla till godo med Tiffany, Go, Zonk och allt vad de hette, och dessutom fanns Rolling Stone och New Musical Express att läsa på skolbiblioteket. Och, ja, jag lyssnade alltså en del på hårdrock – Black Sabbath, Thin Lizzy, Deep Purple, Alice Cooper och Kiss – fast det ska medges att jag faktiskt gillade annat också: Roxy Music, David Bowie, Cockney Rebel och Lou Reed.
Och oj, vad jag jobbade med de där texterna, jag satt med ett engelskt-svenskt lexikon vid skrivbordet i mitt rum och präntade ner mina mödosamt hopkomna översättningar i en skolskrivbok. "Inte längre herr trevlig kille" fick väl duga, det blev någorlunda begripligt i alla fall. Annars kunde jag och mina kompisar grubbla i timmar över vad Bryan Ferry menade med 2HB och vad David Bowie egentligen gjorde i Suffragette City och vad den där God of Thunder kunde tänkas vara för en filur.
Lite senare började jag lyssna på punk också, och sedan blev det mera hårdrock, och så småningom också rätt mycket glam, goth och depp: Poison, Mötley Crüe, Lords of the New Church, Cult, Sisters of Mercy, Mission, Echo and the Bunnymen, Cure, Damned osv. Fast då var jag över tjugo och det där med texterna var inte viktigt på samma sätt. Eller, jo, visst var de viktiga, men de var fattbara och inte gåtor som måste lösas eller nycklar till någon sorts obegriplig vuxenhet.
Några låttexter som har betytt mycket för mig på någorlunda senare år (läs: 90-talet) är till exempel Who By Fire (Leonard Cohen), Lightning Crashes (Live), We Hate Everyone (Type O Negative) och The Outlaw Torn (Metallica).
Och jahaja, nu kom ju det här att handla om musik i stället, så den spännande incidenten på Café Kungstornet sparar jag till nästa gång.
2 kommentarer :
Ny Musik är förmodligen den bästa svenska poptidning som har funnits. Den var lika entusiastisk (minst) för den musik den gillade som tidningen Pop men den saknade det där snobbiga draget som tyvärr fanns i Pop liksom i så mycket annat som kom till under 80- och 90-talen. När man söker på nätet nu är det som om tidningen Ny Musik aldrig har funnits men tro mig (och Helena) det har den! Minns att de skrev mycket om Cockney Rebel i sitt första eller andra nummer, vilket var som en uppenbarelse för åtminstone mig. Verkar som om Helena delvis gillade samma saker som jag vid den här tiden...
Hade alla nummer av Ny Musik. Googlade, men hittade inget. I det sista numret handlade det om bl.a "Jobritath". Nå'n som minns det? Jagger var på omslaget på premiär numret. Gav bort dem på 80-talet.
Jörgen
Skicka en kommentar