2006-03-31

Litteraturen och patriarkatet: Berättelser från "dom"

Nu kallar "dom" mig postmodernist också, är "dom" inte löjliga? Jag som bara, sunt och försiktigt, tänkte lite högt. Dessutom är "dom" satanister på fritiden. Men jag måste ändå säga att jag är glad för att jag har "dom" att tampas med – att lära känna sina fiender är intressant och lärorikt och man kan till och med börja gilla "dom". Och så fick jag en fin inledning på det här blogginlägget också. Tack, tack, snälla ni.

Men, alltså, apropå stora berättelser igen, så kan jag för att förklara mig lite närmare utgå från den här essän av Peter Englund, där han skriver att en berättelse ska ses som ett sätt att skapa mening:

"Det är nog det viktigaste skälet till varför det är omöjligt att finna berättelselösa kulturer, eller varför berättandet är så viktigt för oss även i vardagen."

Och det där med mening gillar jag, det går jag gärna med på (och där är jag väl ändå inte postmodernist, hoppas jag), men fortsättningen blir knepig, för där utgår Englund från att berättelserna ser ut som de gör för att verkligheten ser ut som den gör. En Stor Berättelse vill föra in världen och samhället i ett förklarat helt, skriver han, med början, mitt och slut:

"Att vi så dras till berättelsen har nog inte enbart att göra med att den är en så kraftfull skapare av mening, utan också för att vi i vår fysiska existens, var och en av oss, faktiskt beskriver en sådan där aristoteliskt definierad berättelse i det att vi föds, lever och dör. Och visst kan den omgivande världen ta berättelseskepnad. Vad gäller dramatiska händelser som exempelvis krig, revolutioner och stora epidemier vi kan i regel med stor exakthet säga när de börjar och beskriva deras förlopp fram till slutet. Och hur kan vi frånkänna verkligheten berättelsens form, när vi vet att även vårt solsystem beskriver sin fasta ban från födelse till förintelse, och att detta i sin tur är del av den största berättelsen av dem alla, nämligen universum, stiget ur den Stora Smällens prolog, på väg mot den peripeti då utvidgningen upphör och alltet i tredje akten kollapsar tillbaka in i det intet varur det en gång sprungit?"

Jag kan bara inte tycka att det är så självklart, det där linjära sättet att se på verkligheten och våra liv. Vi föds, lever och dör, visst, men innan och efter då? Fosterlivet, spermierna, ägget, de båda människor som gav upphov till en tredjes existens? Vi föds inte psykiskt samtidigt som vi föds fysiskt, heller, utan en människas identitet blir till genom en annorlunda, komplicerad, ständigt pågående process. Och när vi dör kan vi inte vara säkra på vad som händer, det är i alla fall rätt många som tror att vi går vidare på något sätt. Hur som helst så sker det något med kroppen, den upplöses och uppgår i ett kretslopp vare sig den begravs eller bränns eller försvinner i naturen någonstans.

Inte heller tror jag att man så exakt kan säga när ett krig börjar och slutar. Det finns väl alltid en historia före och efter där också? Jag tänker mig att händelser hakar i varandra i långa kedjor och att orsakerna och verkningarna grenar ut sig åt massor av olika håll. Detsamma skulle kunna gälla vårt solsystem och universum, inbillar jag mig. Vet astronomerna att det inte fanns någonting före Big Bang? Och när allt har dragit ihop sig, kan det då inte smälla igen? Skulle man inte lika gärna kunna tänka sig universums rörelser som till exempel en andning, en serie smällar och hopdraganden som följer på varandra?

Ja, jag vet inte, men så länge ingen lyckas övertyga mig om motsatsen, så tänker jag fortsätta envisas med att det normala sättet att berätta, vårt sätt att se på världen, är en vedertagen och för sjutton miljoner gubbar patriarkal konstruktion. Det kanske är en mycket bra konstruktion, för all del, vi tycks ju gilla den, de flesta av oss; jag kan inte heller säga att jag är emot den helt. Men den blir lik förbaskat en förenkling, en avgränsning, en begränsning, och någonting går förlorat i skarvarna. …

2006-03-29

Litteraturen och patriarkatet: All the Witchcraft that we need

Ja, Henrik T, jag är faktiskt lycklig över att jag tog mig an den gode Bloom till sist, för nu har han fått mig att läsa Emily Dickinson också. Hon är väldigt inspirerande i all sin mystiska enkelhet.

To my quick ear the Leaves – conferred –
The Bushes – they were Bells –
I could not find a Privacy
From Nature's sentinels –

In Cave if I presumed to hide
The Walls – begun to tell –
Creation seemed a mighty Crack –
To make me visible –

I Lennart Nybergs översättning låter det så här:

Jag hörde löven – överlägga –
och buskarna – slå larm –
jag kunde inte undfly
naturens långa arm –

Om jag gömt mig i en grotta
skulle väggarna – sagt sitt –
hela världen var en spricka –
och jag var i dess mitt –

I den bok jag hittade (Emily Dickinson, Dikter, i urval och översättning av Lennart Nyberg och med inledning av Staffan Bergsten) står det att Emily Dickinson alltid gick klädd i vitt, att hon bodde på samma plats, i samma hus, i hela sitt liv och att hon var excentrisk på gränsen till det bisarra. Hon beundrade sin pappa men gjorde aldrig uppror mot honom utan förblev en flicka ända till sin död vid 55 års ålder.

"Genom att passivt böja sig för den patriarkaliska auktoriteten vann hon tid och ro till det som var viktigast för henne: att lyssna till sitt eget inre och skriva dikter om det hon där hörde" skriver Bergsten i förordet.

Och det här tycker jag återknyter till det som Gabriella Håkansson sa i sista BLM-numret, för man kan ju se det som att Emily Dickinson ägnar sig åt ett slags stillsamt inre uppror, att hon lyckas skapa sig en fristad, en egen plats som ingen annan kan komma åt. Hon vänder sig alltså mot insidan, baksidan av det "verkliga livet", och hon gör alldeles rätt i det, tycker jag. För det är inte säkert att det är det "verkliga livet" som är verkligast, i alla fall inte för dem som står utanför.

Hur som helst: om det nu finns något som kan kallas kvinnligt skrivande så är det den här aspekten av det som intresserar mig mest. I min bibel Anarkafeminism finns ett kapitel om situationismen som också beskriver det här, fast från ett annat håll:

"Situationismens värde för en anarkistisk feministisk analys ligger i att den förenar socialistisk medvetenhet om det primära i det kapitalistiska förtrycket med ett anarkistiskt poängterande av det nödvändiga i att omvandla hela vardagslivet såväl som samhällslivet."

Det handlar alltså om att börja med sig själv, med det som ligger närmast: vi måste på egen hand omvandla våra levnadsförhållanden, ingen annan kan göra det åt oss. Situationisterna karaktäriserar vår kultur som ett skådespel och skådespelet behandlar oss alla som passiva åskådare till vad som sagts oss är vårt liv. Kulturen-som-skådespel omfattar allt: vi föds in i det, socialiseras av det, går i dess skola, arbetar i det, kopplar av och relaterar till andra människor där. Till och med när vi revolterar emot det är revolten bestämd av skådespelet, i värsta fall. Så vad vi måste göra är att försöka se igenom skådespelet, avbryta föreställningen, hitta andra sätt att göra saker och ting. Situationisterna talar om att återta vardagslivet och det är det jag inbillar mig att kvinnligt skrivande kan handla om, att vi kan syssla med någon sorts närmast underjordisk verksamhet där vi ritar upp kartorna helt på egen hand. Och, obs, det här utesluter inte männen, ni är så klart hjärtligt välkomna att avbryta föreställningen, ni med.

Så: åt helsicke med stora berättelser, allmängiltiga historier, brett upplagda samtidsskildringar och allt vad det heter. Jag tänker i alla fall fortsätta lyssna till mitt eget inre, precis om Emily Dickinson.

Witchcraft was hung, in History,
But History and I
FInd all the Witchcraft that we need
Around us, every Day –

2006-03-24

Litteraturen och patriarkatet: Henceforth among the gods

Ja, alltså, under läsningen av Det förlorade paradiset fick jag så klart en del tankar om Adam och Eva och deras förhållande, men lugn bara, Henrik T och eventuella övriga kanonkramare, jag tänker inte sätta igång och gräma mig över sextonhundratalets kvinnosyn.

Däremot har jag ett fint förslag till tolkning som går ut på att man skulle kunna se Miltons Satan inte bara som rebell i största allmänhet, utan också som en feministisk förkämpe. Harmonin i paradiset bygger ju på kvinnans underordnade roll, hon är ditsatt som hjälp och stöd och fröjd åt mannen; det är Adam som har skapats till Guds avbild och Eva ska lyda honom i allt:
God is thy law, thou mine: to know no more
Is woman's happiest knowledge, and her praise.

När så Satan dyker upp i lustgården kommer han först till Eva i en dröm, i vilken han leder henne till Kunskapens träd och säger att hon kan bli ännu lyckligare:
Taste this, and be henceforth among the gods
Thyself a goddess; not to Earth confined
But sometimes in the Air, as we; sometimes
Ascend to Heaven, by merit thine, and see
What life the gods live there, and such live thou.

Dessutom börjar själva det verkliga syndafallet med att Eva övertalar Adam att få gå omkring ensam i paradiset; hon lyckas alltså vinna en smula självständighet redan innan hon möter ormen och äter sin första äppelbit. Eller snarare: hennes egen vilja, hennes önskan att få göra något eget, blir till en del av fallet, eftersom Adam skulle ha hindrat henne från att äta av frukten om han hade varit med.

Och sedan vet vi ju alla hur det går. Eva ger åt Adam och han äter också (i Miltons version gör han det av kärlek till Eva, för att inte hon ensam ska behöva utsättas för Guds vrede) och de blir utdrivna ur paradiset och kan aldrig komma tillbaka mer.

Men min tanke här är då alltså att syndafallet var nödvändigt för Eva, att hon faktiskt inte hade så stor glädje av en lustgård där hon var tvungen att vara obetingat underdånig. Ängeln som leder dem ut talar om ett annat, lyckligare, paradis – "a Paradise within" – och om detta även gäller Eva så har hon kanske vunnit någonting.

2006-03-22

"Vem har lurat barnen?"


Poesi och musik verkar vara en gångbar kombination just nu. Tidigare uppmärksammades Stry Terrarie och Markus Birros samarbete på Argus Area. Nu är det musikartisten Laleh och poetry-slam-mästaren Kalle Haglund som ger sig ut på en gemensam turné med ord och toner. De har också hittat en underfundigtitel på sitt program - "Vem har lurat barnen?" Föreställningen hade premiär i Gävle i januari och rullar nu runt landet. Avslutas i Linköping 11/4 och Norrköping 12/4. Turneplanen

- Man ska inte komma och titta om man inte gillar poesi, ord och bilder och sådant. Men tycker man det är kul så gillar man det här, säger Laleh Pourkarim till Smålands Posten.

Läs mer på Riksteaterns hemsida!

2006-03-14

En dag på biblioteket...




























Någonstans i London under 2:a världskriget. Fienden bombar bibliotek. En man letar förgäves efter den engelska utgåvan av "I skuggan av unga flickor i blom" av Marcel Proust (originaltitel; "À l'ombre des jeunes filles en fleurs").

2006-03-13

Litteraturen och patriarkatet: Daughter of God and Man

En kul kommentar till nionde boken i Paradise Lost, när Eva har övertalat Adam att få gå omkring ensam ett slag i paradiset:

"Trots all undergivenhet behåller Eva sista ordet. Miltons åsikter om kvinnan komma till synes i denna bok, där han av ämnets krav (samt dessutom ledd av allvarlig övertygelse) tvingas att göra Eva så nyckfull, tanklös och påstridig som möjligt. Trots allt bibehåller emellertid Eva ett stort övertag över Adam: hon är inte så ledsam."

2006-03-12

BOFH, del 10

I dag kom jag till jobbet ovanligt tidigt och möttes av en blek Sven som stack upp nosen ur källarhålorna. Jag frågade förstås om han hade sovit där nere, varpå han svarade:

– Antingen har jag varit här hela natten eller så har jag stigit upp klockan sju för att ta mig hit. Du kan ju gissa vilket.

– Det var svårt, låtsades jag.

– Det är mycket bättre att vara här på natten, sa Sven, för då slipper man alla idioter. Och då är du ändå en av dem som är minst idiot.

– Och det vill inte säga lite, sa jag (vad jag nu menade med det).

– Det var den finaste komplimang jag fått ur mig på flera veckor, sa Sven nöjt och gick ut och rökte.

När han kommer tillbaka in igen pratar vi vidare om sömn och vaka och Sven rekommenderar "den berömda koffeinnapen". Man dricker kaffe och sedan sover man i en kvart och sedan vaknar man och är pigg. På så vis kan man hålla sig på alerten större delen av natten och det är bra för Sven eftersom han sitter och jobbar med någonting som jag inte får berätta om, men som ska vara klart tills i morgon.

Sven konstaterar så att han inte framstår i "så jävla bra dager" på den här bloggen.

– Men det är väl självförvållat, säger han.

– I hurdan dager skulle du vilja framstå då, frågar jag, om du fick välja?

– Jag vet inte, säger Sven och försjunker i något mystiskt, nördigt diskussionsforum vid datorn bredvid mig och muttrar något om "snygg och sexig".

– Jag har ju faktiskt inte skrivit om ditt utseende ännu, säger jag. Men man kan ju vara snygg och sexig och en BOFH. Eller är det en omöjlighet?

Då lyfter Sven blicken och lyser upp lite.

– Bevisligen inte, säger han.

Du är Christer Pettersson du också!

I dagens tidning skriver Peter Englund i söndagskolumnen på sidan 5 om att »mordet på Palme var faktiskt ingen avgörande händelse i Sveriges historia«. Han menar att inte det inte var en (1) mördare som bringade det svenska folkhemmet på fall, och att idyllen alltså inte raserades över en natt - detta är en myt. (Fan vet om det var så idylliskt?) Förändringen beror på många fler orsaker, politiska och ekonomiska.



På sidan 3 i kulturdelen ser jag en annons från ABF: Du är Christer Pettersson du också!

Det är Marcus Birro och Stry Terrarie som på torsdag den 16 mars framför en »rockshow« på restaurang Cirkeln - som ligger på Sveavägen... Man får förmoda att de båda rebellerna blandar dikter och musik, och att den som är mest lik Morrissey av dem två står för orden; och att mannen med Sveriges mest skrynkliga kläder, står för musiken. Läs mer.

2006-03-01

People are you ready - This is the rocksteady

Sommaren skriver 1966 och är otroligt het. Den unge sångaren och musikerna svettas ymnigt i Federal Studios i Kingston, Jamaica. Det är något som inte stämmer riktigt. Låten sitter inte.. värmen gör stora, mörka ringar under de vita skjortärmarna... så sjunker tempot något.. och så lite till... "Take your time/There's no need to hurry" rösten strömmar nu... ur de stora, vita sjuttiotalshögtalarna i en lägenhet i Rågsved.

Sommaren 1968 är rocksteday-eran över. Mängder av själfyllda singlar producerades under denna guldålder på bl a de klassiska etiketterna Studio One och Treasure Isle. Här några pärlor att leta efter:

Norma Fraser The First Cut Is The Deepest
The Techniques Queen Majesty
Alton Ellis & The Flames Just A Guy, Girl, I've Got A Date, Rocksteady
Alton & Hortense Ellis Breaking Up Is Hard To Do
Hortense Ellis Can I Change My Mind, Breakfast In Bed
Toots & The Maytals 54-46 Was My Number
The Uniques My Conversation , Love And Devotion, Watch This Sound
Phyllis Dillon Make Me Yours, Leave It In The Hands Of Love, Don't Stay Away
Slim Smith Everybody Needs Love
Marcia Griffiths Feel Like Jumping

Ny diktsamling av Håkan Sandell!

Ett efter ett, de grå håren...

Ett efter ett kommer de, de grå håren
åh, de silverhåren, till vänner, kvinnor
som säjer att åren har sprungit iväg.
Hur kommer det sig, rötter i drogerna,
i dikterna som visare i huvudet,
men mina nya strån är guldfärgade,
guldhå som i finaste lejonbroderier,
och de fäller sig ut i lyckliga solstrålar


Håkan Sandell (f. 1962) debuterade som poet 1981 med den flanderande diktsamlingen "Europé" (Bakhåll). Jag tror jag läste om den unge Malmöpoeten för första gången 82/83 i fanzinet RIP. Blev snabbt hänförd av hans blixtrande poesi. Snabba, korta, vassa rader, som inspirerade en ung smålänning att söka sig andra uttryck än idrottens. (Insåg just denna vinter att fotbollskarriären inte skulle räcka längre än till något B-lag i de lägre divisionerna.)
Malmöregionen framstod vid den här tiden som landets musikaliska centrum med band som Garbochock och TT Reuter. Nu kom det även fram ett gäng poeter som var lika nyskapande och blandade rock och poesi på ett tilltalande sätt. Martti Soutkari, Ola Åstrand, Clemens Altgård m.fl. Alla gränser upplöstes.

I skålen framför mig
Sitter bakfull i köket
Slagen
En smula lugn
Och blickar ut över bakgården (ur Europé, 1981)


Sedan 80-talet har Håkan Sandell hunnit ge ut en hel rad böcker, översättningar, essäer och retrogardiska. Hans poesi har hittat andra vägar, ofta med ett europeiskt perspektiv. Bosättningarna har växlat mellan Berlin, Köpenhamn, Irland, Oslo.
I början av 90-talet lämnade han Bakhålls förlag för Gedins (och senare W&W). Bytet av förlag innebar också en radikal förändring i hans poesi. Den flanerande poeten sökte sig andra vägar och började mer ägna sig åt att utforska språkets möjligheter. Tillsammans med Clemens Altgård skrev han 1995 essäboken "Retrogardism" där de pekar ut en ny riktning för diktkonsten "baserad i en dynamisk traditionsuppfattning som betonade hantverkskunnande, inventering av regional historia och inspiration". "Tradition är förnyelse!" är en av deviserna.

De senaste åren har Sandells poesi nått ett annat djup och hittat fler dimensioner. Mognare, modigare och mer musikaliskt. "Skisser till ett århundrade" innehåller många nya sidor av poeten. Den omfattar HELA livet; barndomen, tonåren, drogerna, muserna, traditionen, tillvarons myserier, föräldrarskapet och POESIN!
Sedan några år bor Sandell i Oslo, som han besjunger med dikten "Jag kan aldrig tacka dig nog...".

...
Jag ägde inte mer än en resväska
och du överöste mig med kärlek
och sidenskjortor från Hegdehaugsveien
du räddningsplanka av en stad.



Den 21/3 besöker Håkan Sandell Södra Teatern i Stockholm, kl. 18.00).
Missa inte Håkan Sandells uppläsningar. Skön konst!


Recensioner av "Skisser till ett århundrade" (W&W, 2006)
- Aftonbladet (9/3)
- Dagens Nyheter (11/3)
- Kristianstadsbladet (11/3)
-
Svenska Dagbladet (9/3)
-
Östgötacorrespondenten (11/3)


Baklista Håkan Sandell;

2006 - Skisser till ett århundrade
2004 - Begynnelser : en barndom i 22 dikter
2003 - Gåvor : valda dikter 1984-2002
2003 - Oslo-Passionen
1999 - Midnattsfresken
1996 - Sjungande huvud
1995 - Om retrogardism (tills. med Clemens Altgård)
1994 - Fröer och undergång : sångspråk, talvers
1991 - Dikter för analfabeter
1990 - Skampåle
1988 - Flickor
1986 - Johnny - en film
1984 - Efter sjömännen ; Elektrisk måne
1983 - En poets blod
1982 - Europe

Litteraturen och patriarkatet: Antika spöken

Äsch. Så har man tuggat sig igenom Faust (inte utan behållning, det måste medges) bara för att upptäcka att de där lemurerna inte var några lemurer. I kommentaren sägs de vara "antika spöken, gestaltade som skelett".

Är det alltså så att lemurer från början var spöken och att djuren sedan kom att uppkallas efter dem? Någon lärd person får gärna svara. Om man googlar på lemur plus spöke får man bara upp svenska cannabisföreningen och annat skumt.

Vi kommer snabbt och hjälper snällt.
Vi hörde någon säga
ett ord om något vidsträckt fält
som vi skall få att äga.

Det ligger pålar här och var
och kedjor till att mäta,
men varför vi kom hit, det har
vi råkat platt förgäta.

(Säger lemurerna i Britt G. Hallqvists översättning.)–