Beautiful Losers

Det är en kväll med dis över Strömmen. Jag har sett en utställning och är på hemväg. En halsinfektion gör att jag med gott samvete kan driva vidare till en bar och beställa en trea whisky. För halsen, för att jag gillar whisky, och för att jag gillar små okända barer. Den här har röda lampor som lyser över plåtdisken och låg musik som låter som metalliska ballader. Det passar. Här kunde man sitta och kolla existensen, samtidigt som man avböjer de klumpigaste inviter med att man skriver på en bok. Stör mig inte. Jag är intressant. Men det håller nog inte så länge när man inte vill betala för mer än en trea. Det är som att ha veckopeng.

Klockan är halv elva, ingen stör mig. Från baren ser jag lite uppifrån ut över ett bord med sex herrar och två damer i viktklass mindre företag. De har storätit, och nu storskämtar de. De tar upp nya beställningar, och servitrisen kommer tillbaka till baren för att mäta deras åtta glas cognac, calvados, och whisky. Treor alltihop. Har de inte råd med mer än treor, tänker jag förstrött.
De skrattar nästan hela tiden. Kvinnorna ser jag bara bakifrån, men jag hör att de är med, fast inte fullt så ljudligt som männen. Vad har jag för övrigt emot folks ätande och drickande? Inte ett smack. Jag är bara lycklig som slipper skratta så där hela tiden.

I stället lyssnar jag. Bakom mig sitter tre unga kvinnor som har tagit sig en utekväll. En liten Time Out, som det heter. Där är vi i samma båt. De låter som arbetskamrater. Man hör hur de klockan halv elva fortfarande har med sig kontorstonen, den lite torra, trevande, för att framåt elva, halv tolv, ha kommit in i ett något förtroligare läge.

Hur förtroligt?

Samtalet svävar omkring boende och hus. Någon säger att hon och hennes sambo är inne på funkis nu, ”vi tycker om den stilen” säger hon, ”den känns bra för oss”. Men ”då blir det Bromma eller Alvik, typ", säger en annan. En tredje säger att hon är så glad över att de (mummel, mummel) kom över den där fyran på Grevmagnigatan för bara 50.000 kvadratmetern. En stund pratar de om golv; om det är snyggare att ha slipade brädgolv, vitlaserade eller oljade, eller om det inte kunde vara rätt kul med heltäckningsmatta igen?
Kakel kommer upp som ämne. Och bilar. Och nån som heter Marre som har blivit äldre än man skulle önska. ”Jag såg henne häromdan, och gud vad hon såg gammal ut. En massa små grå strån överallt. Hon är inte alls samma Marre som förr. Jag menar, Marre, det var ju liksom lilla Gucciväskan och högklackat och sportbilen, och nu vet jag inte…”.

Nej, vad är Marre nu?

Sen pratar de ett tag om Johan och Kajsa, de har det visst inte så bra. ”Nä, det är ingenting längre. Jag menar han sa till mig när vi sågs sist: Hur kul är det att ha förbeställt en semesterresa till Blue Lagoon och att köra en Peugeot? Det var liksom inte det han hade tänkt sig?”.

Vad hade han tänkt sig? Det här börjar bli spännande.

Det går att urskilja små nyanser av personlighet mellan de tre väninnorna; en har liksom en något varmare, generösare stil, kanske är hon bara fyra år äldre än de andra två. Hon säger saker som: ”Jamen, jag tycker hon har jobbat himla bra i det här läget: Alla vet ju hur det är att få två ungar på raken..”

”Hur snabbt gick det?”, säger en annan.

”Nämen du vet, det var ju ingen tid alls, elva månader emellan typ”.

”Guud, va jobbigt!”
De skrattar. Jag låter ljummen whisky rulla runt i munnen.

Jag hör att de tre unga kvinnorna också har börjat rulla på tungorna.
Nu vill den positiva tjejen, hon som kör lite med sin mognad, berätta mer: ”Och visste ni att Håkan är tillbaka på Bräckers? Han är verkligen fortfarande samma kille, du vet alltid glad, alltid när man ses har han åkt skidor eller varit på vinprovning eller spelat squash. Han och Göran är fortfarande världens buddies, du vet trekking och tennis och sånt. De är bara så himla okej, båda två.”.
”Är Håkan ihop med Linda fortfarande da?”
”Nä, du är inte klok, hon var ju en kort story. Du vet, visserligen himla gullig och så, men lite för beige för Håkan ändå va?”
”Ja, hon var nog lite, lite korkad också..”
”Uum”.

Det verkar inte som om de någon enda gång inte håller med varandra.
Det är mycket svårt att komma ihåg sådana samtal.

Jag har svalt den sista värmande droppen whisky. Jag är någorlunda nöjd. De tre bakom mig fortsätter sitt informationsutbyte om före detta vänner, pojkvänner, bilar, hus, hem och kläder. Det är informativt nog, det går också att höra på vilket sätt samtalet inte sitter ihop. Ingen av dem pratar om sig själv, tre kvart har gått och ingen har sagt något som så att säga kommer inifrån. Strax innan jag betalar hör jag det; ”det personliga”. Det är kortfattat.

”Jag är bara så jävla trött. Men syns inte det? Jag är bara helt jävla väck av trötthet”.

Och den lite mer mogna svarar:
”Jag vet. Jag var så där i fem månader, varenda dag.”
De är strax över trettio alla tre.

Inmotade. Inmutade. Trötta.
Konsumtionsmänniskan är inte ett litterärt påfund.
Man hör ljudet av den varsomhelst.